Är du en linslus, Bosse Bildoktorn?

- Ja. Jag är inte den som backar om jag ställs framför en kamera - inte bakom heller.

1 av 4 | Foto: YLVA AXBERG
DRÖMBILEN Under en reportageresa i England för SVT fick han syn på sin drömbil, en Aston Martin DB4 Zagato, och poserade för fotografen, iklädd lånade, tidstypiska kläder. "Det här är jag, så här trivs jag", säger Bosse Andersson.
NYHETER

Utanför garaget står en krockskadad Jaguar - och i fönstret till kontoret i källarvåningen står blomkrukor, formade som bilar.

Då vet vi att vi har kommit rätt:

Här bor en "bilnörd".

Vi är hemma hos Bosse Bildoktorn, utanför Vetlanda i Småland. Tomten är uppgrävd och garaget just nu belamrat med möbler, efter en vattenskada i källaren, så vi slår oss ned i vardagsrummet i stället.

Alla tavlor på väggarna är signerade "B Andersson", först tror jag att det är Bosse själv - men det visar sig vara hans mamma, Barbro, som har målat tavlorna. En är signerad "Hadar" - Bosses pappa - som även han var duktig amatörmålare.

- Jag växte upp med bild, men själv fotograferar jag i stället. Jag målar med ljus, säger Bosse Andersson.

Helst bilar, förstås - bilar i dimma, bilar i soluppgång och bilar i motljus. Vackra och poetiska bilder, som kräver både bildsinne, kunskap om fotografi och en stor kärlek till bilar.

Bilderna talar sitt tydliga språk:

Här är en man som älskar bilar och motorer, lika mycket som han älskar människor.

Och för den som undrar - ja, han är likadan i verkligheten som i tv-rutan. Orden kommer lika snabbt, dialekten är densamma och entusiasmen och skrattet lika smittande.

Bosse Andersson ÄR Bosse Bildoktorn, det är bara overallen som saknas.

Men med eller utan overall är han också en man med konstnärliga talanger, en filosof, som uppskattar både konst och litteratur, som själv gärna målar i ord och bild - och som lärde sig tycka om smaken av whisky redan som åttaåring.

- Pappa tog alltid en liten whisky på lördagskvällarna. Jag tyckte det luktade så gott, så när mor och far inte såg, brukade jag stoppa ned fingret i flaskan och suga på det.

Nu är det han själv som gärna tar en liten whisky - helst en rökig maltwhisky, inte bara på lördagskvällarna, utan varje kväll - med doktorns goda minne, som han säger själv.

- Jag tycker inte om sprit, jag dricker inte snaps - men whisky tycker jag om. Och jag har inga problem med måttligheten - det blir bara ett litet glas, alltid tre centiliter, och är det tomt i skåpet, blir det ingen alls.

Du var klasskamrat med deckarförfattaren Åke Edwardson hemma i Sävsjö, har jag hört. När kommer din första deckare?

- (Stort skratt!) Det är ju hemligt! Men ja, jag har en intrig. Min farfar var ju världens snällaste människa, så därför får han vara den onde i den boken, som faktiskt utspelar sig på en bilverkstad. Jag började skriva på den redan på 80-talet, men om den någonsin kommer ut, det vet jag inte.

Du har många järn i elden: du skriver, fotograferar, mekar med bilar - allt med samma entusiasm. Var får du all energi ifrån?

- Från mamma och pappa, tror jag. Mamma hade en otrolig energi och bägge två var oerhört livsbejakande, framför allt pappa hade en enorm positiv inställning till livet. I och med att han dog när jag var så pass ung så har jag nog lärt mig att varje dag är en gåva. Även om jag är trött och mår dåligt, så känner jag en tacksamhet.

Hur gammal var du när din pappa dog?

- 13 år.

Det måste ha varit tufft?

- Nja, jag vet inte det. Från det jag var sju år tills han dog var han hemma, så jag hade honom jämt. Han hade ms och kunde inte arbeta, så jag hade oerhört mycket tid tillsammans med honom. Sedan, när han dog, så kände jag att jag var tvungen att ta hand om mamma. Hon klarade sig ju själv, men som barn har man sådana tankar, jag var ju enda barnet. Det var mamma och jag - visst saknade jag pappa, men kanske mer nu som vuxen. Jag hade en oerhört lycklig barndom.

Hade ni bil när du var liten?

- Nej, det hade vi inte.

Hur började ditt intresse för

bilar då?

- Det vet jag knappt. Jag skulle ju först bli uppfinnare - jag försökte uppfinna en evighetsmaskin, men det misslyckades och då fick jag hitta en annan livsuppgift, det blev bilmekaniker! (Stort skratt!) Men fråga mig inte varför. Jag har alltid tyckt om tekniska grejer - som liten tyckte jag om att plocka isär vanliga kulspetspennor och sträcka fjädern och i lumpen var jag nog den ende som tyckte om att göra vapenvård.

När tog du körkort?

- När jag fyllde 18 år, 1971. Jag fick göra om teoriprovet en gång - det kom en dum fråga om vilken sida man kör om en spårvagn på. Och herregud, jag hade aldrig kört i Göteborg så jag gjorde bort mig.

Vilken sida får man köra om på då?

- Det har jag glömt! (Stort skratt!)

Om du själv vore en bil - vilken bil skulle du vara då?

- Då vill jag vara en Aston Martin DB4 Zagato - världens vackraste bil, byggd i bara 19 exemplar. Med engelsk teknik och italiensk kaross förenas det bästa av två världar.

Och din hustru, Monica - vilken bil skulle hon vara?

- (Tystnad.) Då vore hon nog en Lotus Elite från 1950-talet.

Varför det?

- Det är den mest intelligenta bil som har byggts.

Du är den som syns utåt - men det är Monica som är navet i hjulet, har jag förstått?

- Ja, hon har hand om allt. I vårt företag är jag produktionschef och hon administrativ chef. Hon ser till att allt det här med ekonomi, budget och försäkringar fungerar, medan jag producerar det som ska produceras, som artiklar och bilder.

Hur känns det att vara Bosse Bildoktorn med hela svenska folket?

- Jag känner mig lite som Fantomen, faktiskt. Han är ju "Mr Walker" ibland och går omkring i trenchcoat, hatt och solglasögon och, som det står, "går omkring som en vanlig människa på stadens gator och torg". Lite så känner jag mig. Bosse Andersson går omkring ibland som en vanlig människa - och så sätter han på sig overallen och blir Bosse Bildoktorn. Fantomen har sina trikåer - jag min overall.

Varför är du så populär, tror du?

- Jag tror att det är en kombination av att jag saknar hämningar framför kameran - jag är duktig på att vara mig själv och släpper loss. Plus att produktionsbolaget, Filmpoint, är oerhört duktiga på att klippa och klistra ihop programmen.

Hur många timmar hinner du tillbringa i garaget numera?

- Alldeles för få! Och ärligt talat, om ni inte tar illa upp, skulle jag hellre vara ute i garaget än att sitta här med er just nu.Om ni inte tar illa upp, skulle jag hellre vara ute i garaget än att sitta här med er just nu.

Det här är mitt liv

Så tycker jag om...

Kerstin Nilsson