Gangstern är kung i baren

dukat för fest Champagne på kylning, spritflaskor och juice – en lördagskväll på innestället Laroy.
dukat för fest Champagne på kylning, spritflaskor och juice – en lördagskväll på innestället Laroy.
NYHETER

På Stockholms hetaste nattklubbar umgås gangstrar sida vid sida med rika affärsmän, överklassens unga och halvkändisar.

Här kan den lille slagskämpen från förorten bli kung. Här frågar ingen varifrån hans pengar kommer.

”Vissa kvällar kändes det som om det var fler kriminella än vanliga människor på krogen”, berättar en ung kvinna ur innekretsen.

Aftonbladets reporter Peter Kadhammar har pratat med restaurangfolk, gangsterledare, festfixare, poliser och människor i Stockholms nöjesliv.

Tillsammans med fotograferna Mattias Carlsson och Magnus Wennman rapporterar han om en värld där kungarna har guldlänk om halsen och hoprullade tusenlappar i fickorna.

dansar hela natten Dansen har börjat på nattklubben vid Stureplan. På inneställena spenderar de kriminella mest pengar. ”När man stänger kassan i baren kan man räkna med att tio till femton procent av pengarna är kriminella pengar”, berättar en erfaren bartender. Alla bilder i reportaget är tagna som genrebilder. Människorna på bilderna har inte något samband med personerna i texten.
dansar hela natten Dansen har börjat på nattklubben vid Stureplan. På inneställena spenderar de kriminella mest pengar. ”När man stänger kassan i baren kan man räkna med att tio till femton procent av pengarna är kriminella pengar”, berättar en erfaren bartender. Alla bilder i reportaget är tagna som genrebilder. Människorna på bilderna har inte något samband med personerna i texten.

Jag sitter i himlen men visste inte att den ser ut så här – ett gäng mäklare som står vid ett bord och festar och är glada där de dansar och smuttar på champagne – men de vet sin plats, att de är i himlen på nåder – och mycket riktigt – nu får de maka på sig, och det illa kvickt –

– för där kommer en arabisk prins! En riktig prins som redan har varit på Laroy.

I går gjorde han av med 21 000 spänn och i kväll sa han till personalen att han skulle bränna mer – ännu mer!

Eftersom pengar är det enda som räknas i himlen – pengar och skönhet – är prinsen denna natt Kung, och servitriserna makar snabbt undan mäklarna som smuttar på champagne och försöker verka coola även när de skuffas undan, ty prinsen och hans sällskap kräver plats.

Prinsen är omgiven av stora grabbar och unga blondiner – riktiga tårtbitar! – som dansar runt hans bord, och de där tårtbitarna är verkligen läckra. Som de svänger på höfterna! Som de vrider på bysterna – för att väcka prinsens uppmärksamhet.

Men han ser dem knappast, för han är omgiven av ett stort sällskap och sitter längst in i hörnet – längst in i Spy Bars viprum, högst upp på viprummets viphylla, vilket är himmelrikets innersta krets, så långt man kan komma i Stockholms nattliv.

Att landa här är få förunnat. Först måste man krångla sig förbi Fadde och de andra vakterna nere i entrén. Bara det är en prövning, inte en vandring men ett tålmodigt trampande i skärselden där det kanske inte hjälper hur länge man än väntar. För en riktig innekrog – som Spy Bar – har för länge sedan avskaffat den löjliga idén med köer. En kö är ju i någon mening demokratisk, eftersom den som väntat 30 minuter – 60 minuter – 120 – i viss mån kan anse att han eller hon bör få komma in.

Pekar på dem som får komma in

I stället har man anställt pointers som pekar på den som väljs ut för att denna kväll få komma in på nattklubben och spendera sina pengar.

Det hjälper inte att tigga – Guuuud vad en del förnedrar sig för att få komma in! De sträcker fram sina visitkort – jag arbetar på utrikesdepartementet! jag arbetar på slottet! jag känner Martin Dahlin! känner ni inte igen mig – jag har varit med i teve flera gånger!

Den där bruden som hängde utanför Kharma tog priset. Hon sa: Jag är känd i Göteborg! Jag gör reklam där...

Herre Gud! Har folk ingen värdighet? Hur kan de stå och köa en halvtimme – bara det borde diskvalificera dem – och sedan snacka om Göteborg ... jag menar...

...men de flesta bara står där och sträcker på sig i höstkylan och försöker vara coola och hoppas att vakterna ska se just dem och – peka!

Det finns idioter som börjar argumentera och kanske till och med bråka. Losers! Ty en sådan figur kan känna sig blåst inte bara denna kväll, utan alla kvällar.

Visar man ödmjukhet och förklarar för vakterna att man förstår att man inte kommer in just i afton, och om man tar i hand – i hand! – och önskar en trevlig kväll, fast man själv inte får komma in, ökar chansen att nästa gång – eller gången därefter – få träda in till dansen, spriten, champagnen...

...och när man väl släppts in och går uppför trappan, och om man tar till höger två gånger kan man se Red Room – viprummet! – där det står fler vakter vid ett rött rep.

Det trängs alltid folk utanför det röda sammetsrepet och tittar in, och därinne sitter de lyckligaste av de lyckliga och tittar ut –

– och tro inte att det bara är kändisar. Även en kändis kan bli nekad! Till exempel den bedagade skådespelaren X, som ju alla vet strängt taget bara är ett fyllo. Eller aktören Y som både är bråkig och så fattig att han ändå inte har råd att köpa ett helrör med vodka eller ett par flaskor champagne.

Vem som helst med pengar kan komma in – fast om du är okänd ska du boka ett bord i förväg. Ju mer okänd du är – en nobody! – desto dyrare förväntas du dricka – som mäklarna – men de kan också vara banktjänstemän eller något sådant – vilka nu dansar ganska trångt och skålar i champagne och försöker se lyckliga ut – lyckliga – trots att de fått klart för sig att deras värde är betydligt lägre än den arabiske prinsens –

– två helrör vodka är rimligt för sex personer. En nota på 5 000 för drycker är absolut inget konstigt! Helrör eller champagne är det som gäller och om man inte fattar det har man strängt taget inget här att göra.

Om du händelsevis vill dricka en öl så – vad ska man säga – visst! du kan lämna viprummet och gå ut i stora baren – där serveras öl – men... det här är faktiskt Stureplan, och här dricker man drinkar och champagne, här träffas beresta människor som vet att föra sig!

Många oskrivna regler

Det finns så många fler koder och oskrivna regler ... naturligtvis ska du vara rätt klädd ... det duger inte att komma i slitna 80-talsjeans – jo förresten, om sådana för tillfället är moderna ... fast du behöver icke följa modets lagar om du är tillräckligt känd eller tillräckligt rik... Men det gemensamma för de lyckligaste av de lyckliga är att de vet hur man beter sig – man uppför sig belevat som man gör i finare kretsar.

Det gäller också för flickorna. Men flickorna förväntas inte göra av med pengar. Flickorna blir bjudna. Enda kravet man ställer på flickorna är att de är vackra och inte gärna äldre än 30 år, hellre 25 än 30. Det kan aldrig vara för mycket tjejer. De är en lockfaktor och ju snyggare de är desto populärare blir stället – och då kommer affärsmän, brats (rikesmansbarn), kändisar... ”Folk med pengar som är bra på att slösa”, säger en person som haft en nyckeltjänst på en innekrog.

Krogarna runt Stureplan vill ha bra folk. Och när de säger bra folk menar de vackra människor med mycket pengar.

Som den unge affärsmannen som brände 465 000 kronor på två och en halv månad. Tala om bra folk! Rekordet var när han gjorde av med 75 000 kronor på en helg – men då räknar han in söndagen också. Han är noga med det. 75 000 på en fredag-lördag – det vore för mycket! Men om du räknar i söndagen också, så vad fan ... sprit, champagne, horkanot (förlängd limousin) och brudar – massor av brudar.

Gjorde man av med så mycket pengar bara på nöjen vore man antingen sinnessjukt rik eller rent korkad. Men den här killen hade en idé. Han kom hem från utlandet, hade gott om kontanter – mycket gott om dem – och skulle köpa sig in i de fina kretsarna.

Kalkylen var enkel. Den som har mest pengar vinner. Vid de största borden finns de bästa kontakterna, och på nattklubbarna kan man förena nytta med nöje. Alla tjejer vill sitta med den som har mest pengar och mest champagne.

Affärsmannen har en kompis som också ville arbeta sig in i Stockholms innevärld. Kompisen hade inga pengar. Men han hade i sin tur en kompis som dejtade en tjej som i sin tur hade varit ihop med en massa kändisar.

Var alltid ute på krogen – alltid!

Så han hängde på det där gänget för de var inga losers – de svepte alltid in på ställena som om de hade hemortsrätt där, och han såg till att han uppförde sig belevat och var trevlig mot de rätta människorna och han var alltid ute – alltid! –

– och det fanns två riktigt grymma brudar som också jämt var ute. Två riktiga golddiggers. De hängde vid borden med flest flaskor och de där brudarna var så otroligt snygga att han dreglade när han såg dem –

– och killen var trägen och gick ut kväll efter kväll och hälsade på alla och var trevlig mot alla och efter ett halvår hände något otroligt –

En av de där fabulöst snygga brudarna ringde honom och ville gå ut – tillsammas! Först stod han bara och gapade och undrade vad fan som hade hänt ... tills han fattade: Han var inne!

Natt efter natt hade han stått i diskodunket och skrikit sina trevliga hälsningsfraser och dunkat för honom okända men troligen viktiga människor i ryggen och – nu – var – han – inne.

När han stod där med telefonen i handen brann sanningen i eldskrift framför honom. Om den här tjejen som han hade dreglat så mycket över ringde honom – ho ho ho! – så betydde det att han inte längre behövde henne.

Golddiggers! Varför ska jag ta dem? tänkte han. Nu kan jag få mycket bättre!

Man kan alltså väga sex månaders oavlönat nattslit för att komma in i innekretsarna mot en investering på 465 000 kronor på två och en halv månad.

Vem gjorde rätt? Båda!

Ty nu är de bägge vännerna inne – och på krogen, säger mannen som brände nästan en halv miljon, handlar det inte bara om brudar och borsten. Framför allt handlar det om kontakter. Man kan satsa en halv miljon på en aktie, och den kan gå upp eller ner, man kan vinna eller förlora. Men en halv miljon på krogen – det är 30 investeringar – och man vinner alltid!

Så mycket kontakter som han har skapat med hjälp av de pengarna. Även kriminella! Det är inget att hymla med: om du sitter vid ett bord och beställer in två helrör vodka och fem flaskor champagne och cigarrer så är det ingen som frågar var pengarna kommer ifrån.

På det viset är nattklubbarna kring Stureplan demokratiska på ett ganska roligt sätt, ty vem som helst kan lura sig in. Bara man har tillräckligt med deg!

Och – låt oss vara ärliga – om man ser en kille som jämt är ute och som jämt beställer in en massa helrör men som aldrig tycks jobba – det är knappast så att han städar i tunnelbanan, om du fattar vad jag menar. En sådan kille kan det vara väldigt nyttigt att bli bekant med. För en kriminell kille – en gangster! – har kontroll. Han vet vad alla gör, ingen bråkar med honom och om man behöver en liten tjänst – och nu pratar vi inte om kriminella prylar – så vet gangstern alltid vart man ska vända sig. Om man behöver köpa billiga visitkort eller så.

Men vad är det i så fall gangstern vinner? Samma sak som alla andra! Han blir sedd. Han blir bekräftad. Han är någon!

Därför är det så mycket kriminella på krogarna runt Stureplan och på andra ställen i centrala Stockholm, och därför kan en välkänd brottmålsadvokat säga:

När jag går ut på krogen brukar jag se mina klienter. De får alltid bättre bord än jag.

Livet på nattklubben är en extrem form av ståndscirkulation. Här kan den lille slagskämpen från förorten bli någon – han kan, för en natt åtminstone, bli viktigare än den största finanshaj eller kronprinsessan Victorias vänner – för det är pengarna som räknas.

På nattklubbarna är det bara ytan som gäller – hur skulle det kunna vara något annat? Man kan inte prata, bara skrika, eftersom musiken är så hög. Man är där för att dricka, dansa, synas och se.

Och krogen drivs för att någon – oftast en högst respektabel medborgare – vill tjäna pengar. Sålunda är den som spenderar mycket också en viktig, alltid välkommen gäst.

De hade sååååå roligt!

Gangstrar spenderar mycket. En kvinnlig halvkändis hängde ute mycket med en av den undre världens mest uppburna personer, och hon berättar om hur de gled in på alla ställen som betyder något – Spy Bar, Kharma, Laroy, Café Opera. De hade såååå roligt!

Om de skulle ta sig från Stureplan till Sveavägen av något skäl, inte fan orkade de gå eller ens ringa efter en taxi. Det var limousin som gällde. Hon pallade inte att gå, typ.

Och Vännen snålade aldrig – han är en otroligt hygglig kille vars fickor putade av alla tusenlappar, och han var alltid glad, särskilt när han drack, men ändå ensam på något sätt. Krogen var hans hem. De var ute jämt – jämt – och det där var roligt några månader, men sedan tyckte halvkändisen att det blev enahanda.

Vad är det för kul att jämt gå till ett av inneställena och beställa några helrör vodka och några flaskor champagne och några cigarrer och ett paket Marlboro Light – nej förresten, ta hit fem med en gång – och sitta med samma gäng och dricka och röka och prata.

Men aldrig prata om pengar. Aldrig pengar! Man frågar ju inte var tusenlapparna kommer ifrån.

Men visst var det kul att dricka hur mycket man ville och vad man ville och sedan gå till black jack-bordet och spela bort en tusenlapp och säga ”får jag en tusenlapp till” och sedan en till, och en till ... och plötsligt kunde hon fatta att hon hade stått och spenderat 10 000 spänn lika lätt och obekymrat som man köper ett paket tuggummi i kiosken – det var otroligt roligt!

...och tråkigt på samma gång. Pengarna förlorade sitt värde.

Ett stinkande land av skojare

Hon fruktade att hon skulle bli knäpp om hon grubblade över var de kom ifrån. Hon föredrog att se det som en rättvisegrej mera – nästan i alla fall.

Sverige är ett land som låtsas vara jämlikt och hederligt och okorrupt, men det är ett stinkande land av skojare där den som har mest pengar är den som aktas mest. Alla fifflar! Fråga vilken dörrvakt som helst: Vem släpper du in? Den som tjänar 10 000 i månaden – eller den som tjänar 100 000?

Så vad ska några fattiga killar från förorten göra för att få respekt? Skaffa pengar förstås!

Det var ju bara att se hur de behandlades på krogen: alltid gå före i kön, mängder av unga snygga tjejer som trängdes kring Vännen. Han kunde peka på ett bord även om det redan satt några där, och säga:

Det vill jag ha!

Nog fixade hovmästaren det.

De andra fick maka på sig. Hovmästaren och servitörerna visste ju att de skulle få ett par tusenlappar i dricks. Var.

Halvkändisen tyckte att det kunde vara pinsamt, men det var också tjusigt och fascinerande. Det stod alltid några småkillar bakom Vännens bord och vaktade, typ. De ville upp och in i gänget.

Ibland kändes det som om det var fler kriminella än vanliga människor på krogarna, och det lyxigaste som fanns var att ha 40 000 i kontanter i fickan men ingen klocka, ty någon sådan behövdes inte. Den enda tid man behövde passa var när krogen stängde.

På en anstalt sitter en av innekrogarnas välkända och väl sedda gäster, han avtjänar ett flerårigt fängelsestraff. Han berättar:

”Folk utifrån ser mig som en maffioso, en gangster av något slag. En dörrvakt från en av de mest kända krogarna satt på häktet samtidigt som jag och han sa att de hade varit oroliga när jag kom.

Varför? sa jag. Det måste ske något grovt fel för att det ska bli några repressalier. Om någon spiller öl på mig säger jag bara att han ska be om ursäkt. Att han spiller en öl betyder inte att han sitter i rullstol om två dagar. Jag kanske inte säger något alls till honom.

Att vara affärsman med hårda nypor är något helt annat än att vara kriminell. Jag har aldrig skadat eller låtit skada någon som inte förtjänat det. En kriminell för mig är någon som slår ner en människa för att ta mobiltelefonen.

På krogen umgås jag först och främst med mina nära vänner. De flesta är seriösa affärsmän. Jag är själv passiv delägare i några företag, fast jag står inte i aktieböckerna.

Men jag umgås även med andra, kriminella om jag säger så.

Jag går före i kön på de flesta ställen. Det handlar om restaurangvana: du är artig och trevlig men bestämd. Jag kanske uppträder som jag äger stället, men på ett trevligt sätt. Det handlar om respekt. Men på rätt sätt. Jag hotar inte och bråkar som vissa snorungar.

Jag tror jag är mer omtyckt än fruktad. Jag vill inte att folk ska vara rädda för mig.

Vi kanske är sex sju polare som umgås jämt. Seriösa affärsmän som slitit hårt. Om det kommer en nota på 15 000 spänn är det alltid någon som tar den. Vi sitter inte och räknar och delar.

”Jag dricker mig aldrig full”

Det ska vara fest vid bordet – party. Man vill umgås med glada och trevliga människor. (Han nämner några kändisar och släktingar till kända företagare. Tillägger att det även finns folk som inte vill umgås med honom när de förstått vem han är.) Men sådana där gratisfester går jag sällan på. Jag beställer min egen sprit och dricker inte billigt piss.

Förr kunde jag supa mig full ute, men aldrig nu. Man måste ha kontroll.

På krogen kommer många fram och vill umgås med mig för den jag är. Rövslickare. På vissa krogar är det alltid någon dörrvakt som frågar om den och den är kompis med mig, för den och den står i porten och vill komma in. Jag fattar inte att folk accepterar att köa och förolämpas på krogen.

Jag skakar hand med kanske 100 personer en kväll och 60 av dem vet jag inte vad de heter. Alla möjliga kommer till mig och vill ha hjälp. I 99 procent av fallen säger jag nej. Det är skitgrejor, småpengar. Du har köpt en bil och känner dig blåst. Det är för lite pengar för att jag ska bry mig.

Om jag ska hjälpa till är jag mycket noga med att det är på rätt sätt.

Låt mig säga så här: Äldre ... gangstrar ... sköter sig. Men dagens ungdom ... det går knappt att prata med dem. De ser för mycket på video. Det är skitstövlar som sett för många Hollywoodfilmer och de snackar som om de är med i filmerna.

De där metallbågarna som en del krogar har är till för ögat och småungar. Om jag kommer med mitt gäng vet de att vi har vapen för att freda oss – inte för att använda i något jävla krogslagsmål.

Men det är sällan vi har vapen med oss. Någon kan förolämpa dig och du kan inte skapa något. Du kan inte slå honom på käften.

”Yngre käkar tabletter”

De flesta yngre i dag måste käka en massa tabletter för att göra något. De tar 15 roppar (rohypnol) och går ut och gör något. De tappar samvetet. Skadar andra utan anledning. Men det är fel sätt att skaffa sig ett namn, ett rykte. De är ute efter ryktet mer än pengarna.

Jag brukar säga att respekt är inget du får, det är något du måste förtjäna. Jag kanske är gammaldags, men jag tycker att man ska resa sig för den som är äldre.”

Låt oss dansa och dricka! I mörkret blir alla katter grå och vem kan skilja på en flashig affärsman och en gangster? Pengar som pengar!

Men de som varit med ett tag vet naturligtvis skillnaden: som den erfarne restaurangchefen som säger att han känner igen en gangster på långt håll ... det har med utstrålningen att göra ... vaksamheten ... om en vanlig svenne kommer in på nattklubben ser han sig omkring och tycker – oj! vilken häftig belysning! vilken bra musik – men en gangster går in och skannar av lokalen – fattar du?

Man känner det på något sätt. De riktiga gangstrarna är coola herrar, riktiga gentlemen. Och det är klart att det händer att någon av dem betalar en nota på 15 000–20 000 – kontant! – och det kan hända när man räknar kassan och ser att det ligger en massa tusenlappar där, det kan hända att man då skojar och frågar de andra:

Har vi haft gangstrar här i kväll?

Vanliga människor betalar ju med kort eller 500-lappar från bankomaten.

Man ser till att gangstrarna får bra service och blir det stök plockar man bort svennen, inte gangstern. Det är lugnast så. Det går liksom ... inte ... att ... ifrågasätta vissa personer.

Varför råkar en del familjefäder illa ut på krogen?

Därför att de ska vara Rikard Rättrådig! Kräver millimeterrättvisa i serveringen. Måste prompt göra upp med Muskelberget som trängt sig före.

Eller ta den erfarne bartendern som säger att visst är det mycket kriminella ute – enormt mycket! Det är ju de som har pengar och som kan vara ute kväll efter kväll och spendera dem.

Och de är välkomna gäster. Ingen står i baren för nöjes skull. Man står där för pengarna. Om det sitter ett litet gäng killar med muskler och tjocka guldkedjor kring halsen och dricker för 4 000 och lämnar 1 500 i dricks, skulle inte du ge dem bra service?

Det är klart att de killarna får prioritet, för det lönar sig i slutändan. Och sedlarna de betalar med är okej – inga konstiga blånader från bankboxar eller så, nej, ordentliga pengar, kanske från personrån eller knarkaffärer – vad vet en enkel servitör?

Han vill inte veta. Han vet bara att vid det och det bordet sitter ett gäng killar som är sociala och trevliga och som blott kräver snabb service och respekt, och att det lönar sig att ge dem det.

Gangstern spenderar mest

De är viktiga för krogen! När man stänger kassan i baren kan man räkna med att tio femton procent av pengarna är kriminella. Det är inte lite. Säg 7 000 kronor i en kassa på 50 000.

Det där är förstås bara en grov gissning. Men som bartender ser man hela världen gå förbi, och man kan skilja en bra kund från en dålig.

Vem är det som är sniken och förväntar sig att få dricka gratis? C-kändisar – såpafolk – halvt misslyckade stjärnor! Sådana som alltid vill äta gratis!

Det är de som förolämpat kan snörpa på munnen när de ska betala sin gin & tonic.

Jämför dem med en kille som är gangster – eller som du tror är gangster – som bartender eller servitör har du ju inget med kundens privatliv att göra – och som spenderar lika mycket som tio vanliga människor.

Och, som restaurangchefen säger, klart att det är trevligt om någon med auktoritet uppskattar ens tjänster. Det är alltid skönast att vara på vänskaplig fot. Hur många gånger har han inte hört:

– Om du har några problem, kom till mig!

Problem! kom till mig! ... jo, jo, man anar ju hur problemen skulle lösas och det där aktar man sig jävligt noga för. Man är korrekt. Man står gärna på vänskaplig fot med den värderade kunden. Men man får också passa sig.

– Jag tar hellre en månad villkorligt än jag vittnar mot en tung gangster, säger restaurangchefen som sett både vapen och misshandel. Visst, rättssamhället urholkas. Men vem bär störst skuld – de som skapat det här samhället eller jag som restaurangchef? Det finns de som har större del i det här än jag.

De riktiga gangstrarna är coola typer – men det kan man inte säga om deras svans.

Där kan man snacka om problem! De unga killarna som springer ärenden åt de stora grabbarna och som saknar hyfs och vett och inte alls har något emot att slåss! Vad gör man?

En erfaren ordningsvakt säger att han släppt in folk som han egentligen borde ha stoppat. Trots allt är det bara en restaurang man ska skydda. Det är inte värt vilket pris som helst.

Men det finns listigare metoder. Restaurangchefen som varit med i många år anställde en tuff snubbe som kan snacka med gangstrar på gangstrars vis. Den tuffa snubben kände alla killarna i Armanikostymer, och han kunde säga:

– Jag vet vem du är. Självklart kommer du och dina tjejer in. Men dina polare måste tyvärr betala.

Det är ett sätt att rädda gangsterns ansikte – att visa respekt – och samtidigt vara väldigt diplomatisk.

Den tuffa snubben gjorde klart för alla och envar att han ville ha lugn och ro på sitt jobb, och han kände igen de unga killar som kunde stå i dörren och vifta och skrika: Kom ihåg mitt ansikte för det är det sista du ser!

Då kunde han ringa till deras äldre bröder eller andra auktoriteter och säga:

Du, vad fan håller XX på med? Du får lära honom att uppföra sig.

Det där hjälper förstås inte alltid. Kriminalinspektör Patrik Ungsäter, chef för polisens krogkommission, säger att fyra till sex krogar varje år betalar skadestånd till någon gangster – eller snarare aspirerande gangsteryngling – som anser sig kränkt för att han inte släpptes in.

Dagen efter kommer den unge mannen tillbaka och säger, typ:

Ni förolämpade mig i går men vi kan lösa det här utan bråk. Jag vill ha 50 000.

Varken den kränkte gangsterynglingen eller krögarna vill tala högt om sådana uppgörelser, förstås, men åtminstone en gång har det hänt att misstänkt utpressning flutit upp i ljuset.

Krävde 25 000 av vakterna

I september 1998 utbröt slagsmål sedan tre unga män förvägrats inträde på en av Stockholms mest kända restauranger. De tre unga männen greps av polisen.

Enligt åklagare Stefan Linds stämningsansökan kom en av männen tre dagar senare tillbaka och krävde 25 000 kronor var av de två ordningsvakterna, samt kostnader för mobiltelefon, 5 000 kronor, och glasögon, 1000 D-mark.

Enligt stämningsansökan sa den unge mannen att det förekommit ett möte i vilket ”man” diskuterat att skjuta ordningsvakterna i knäskålarna, men att betalningsalternativet var bättre.

Den unge mannen åtalades för försök till utpressning.

Men! När det väl blev rättegång vägrade ordningsvakterna att vittna – ”de vågade inte”, säger åklagaren. Den åtalade kunde resa sig upp och lämna tingsrättens säkerhetssal som en fri man.

Av allt detta kanske man drar slutsatsen att det är livsfarligt att gå på krogen. Fel! Sällan blir det bråk på Stockholms innekrogar. Inne i diskodunket, de dunkla hörnorna, de åtråvärda borden fyllda med sprit- och champagneflaskor – där! – i stroboskopljusens hysteriska blinkande – samlas alla som av en eller annan anledning vill synas och som vill bränna sina pengar – ju mer desto häftigare!

Och i dunklet är alla vänner – kriminella (som trots allt är i rejäl minoritet) – kändisar – rikemansbarn – statstjänstemän – affärsmän – vanliga svennar som fått komma in och vara med i dansen. Ingen bråkar! Ty den som gruffar kan tvingas lämna de utvaldas gemenskap och – vilken nesa – stå utanför repet och frysa och hoppas att pointern ska förbarma sig och – peka!

Den som uppför sig illa kan bli behandlad som en vanlig flanellskjorta – en sådan där som sitter och läppjar en öl – öl! – och tror att det berättigar honom att ockupera ett bord för sig själv – flytta på dig, vi ska beställa helrör.

Vänskapen kan skapa de mest oväntade konstellationer. Minns vännen till kungafamiljen som greps med 3,8 gram kokain på sig i Båstad för två somrar sedan.

Självklart spanade inte polisen på en sådan samhällets stöttepelare – en välbärgad man på väg till franska rivieran i en sportbil, dessutom reservofficer. Han stannade till i Båstad under tennisveckan för att festa och ha kul. Hela Stockholm, det vill säga många av dem som dansar på nattklubbarna, vallfärdar ju till Båstad den veckan.

Mc-knuttar bjöds på kändisfest

Självklart kunde ingen tro att en sådan man skulle vara inblandad i något brottsligt – tills han fick besök på sitt hotellrum av Hells Angels-ledaren Thomas Möller och en man som nyss var friad för ett mord. Först då började polisens spanare undra vad kungafamiljens vän sysslade med.

Han ville inte diskutera vilka som besökt honom och vad de hade gjort – ty i festen är vi alla vänner. Några medlemmar i en ökänd mc-liga var till exempel inbjudna till ett stort kändispartaj nyligen. Villkoret var att de inte hade västarna på sig. Hårdingarna var lika betagna som alla andra av festen – glansen – ansikten de sett på teve och i tidningar – se! där står Martin Dahlin – nämen – E-type!

Vad vi ser är inte två världar som flyter ihop, men två världar som delvis möts och tangerar varandra. ”Buset finns i de fina salongerna

i dag”, säger Peter Tjäder, chef för länskriminalen i Skåne.

– Sedan mitten av 90-talet har det blivit mer påtagligt att man lierar sig med grova kriminella. Det är inte så konstigt. Man träffas under festliga former och ser upp till den som har pengar, säger Patrik Ungsäter, chef för polisens krogkommission i Stockholm.

Festarrangören Sven von Essen uppskattar att 20 procent av gästerna på en nattklubb en fredag–lördag är kriminella. ”Det grundar jag på min erfarenhet.”

Men låt oss inte gnälla! De vet att uppföra sig. De vill roa sig som alla andra.

Stockholm, säger von Essen, är numera en stor internationell nattklubbsstad. För 16 år sedan hade 843 krogar rätt att servera alkohol – och ingen fick ha öppet till fem på morgonen.

I dag får 1 632 krogar servera alkohol. 301 har öppet till tre på morgonen och 17 får ha öppet till fem.

– Stockholm är en av världens ballaste städer, säger von Essen.

n n n

?och det ballaste är att sitta längst in i viprummet på Spy Bar och spana ut över alla de viktiga gästerna och låta blicken glida ännu längre bort – till – repet – och alla som står och glor in – ja, ja stå ni där bara ... en drink till kanske ... och kolla alla babes med korta kjolar (en tungviktare i nöjeslivet berättade att hans babes ibland kan överge honom och sätta sig i knäna på större celebriteter ... men då straffar han dem genom att inte fixa in dem på ställena som gäller och det dröjer inte länge förrän de skickar små desperata sms och vill komma tillbaka ... har de en gång fått smaka sötman ...).

– men vad händer! Där är en av nattens profiler! Han gestikulerar med armarna! Han är upprörd! Vakten känner inte igen honom!

– inte igen honom!

Vilken blamage.

...men missförståndet klaras snart upp ... vakten var ny och hade inte lärt sig vilka som är vip ... och här kommer Profilen, fortfarande upprörd ... han sätter sig och beställer en flaska champagne ... en tjock rulle sedlar ur fickan, servitrisen vet i alla fall ... puh, vilken natt ...

... så skönt att missförståndet inte blev större, Herre min Skapare vad pinsamt det kunde ha blivit ... och Profilen dricker sin champagne och sedan lägger han upp en sko på bordet för att visa den ... det är en alldeles speciell sko, extra exklusiv, fast den ser ut som en vanlig träningssko ... kolla mina pjuck ...

...och det är det enda man kan göra, titta på skorna och dricka champagne, för ingen hör vad den andre säger.

Peter Kadhammar