Svenska flottan gjorde ett dunderfiasko

NYHETER

Svenska flottan ska av allt att döma lämna Karlskrona. I framtiden ska flottans huvudbas ligga i Stockholmstrakten. Därmed slutes ännu ett kapitel i vår historia, för efter många och synnerligen blodiga krig byggdes Karlskrona 1680, för att rädda Sverige.

Karlskrona var Sveriges första örlogshamn som kunde användas även vintertid, fram till dess var den svenska flottans bragder en lika tunn skrift som den som skämtsamt kallats världens tunnaste historiebok: ”Lista över italienska krigshjältar.” Under alla krigen med danskarna kunde danska flottan slå till året runt, svenskarna var tvungna att vänta på islossning i Stockholms skärgård, innan tre kronors sjömän kunde ladda kanonerna. Flottans mobilisering var en långsam process. Då order om mobilisering nådde sjömännen som i fredstid bodde uppe längs kusterna i Bottenviken och djupt in i Finska viken, var det bara för dem att ta sig till Stockholms skärgård på egen hand. Resultatet var att varje mobilisering tog månader och då pojkarna uppifrån Bottenviken och från den finska kusten äntligen kom fram, var de ofta så illa däran att de låg raklånga i veckor. Många hade rott hela vägen. Då kunde det redan vara sent på hösten.

Isen lade sig och snön föll djup på taken. Bara dansken var vaken.

Hetsade av enväldiga kungar kunde det hända att flottan tvingades ut i alla fall på hösten. Resultatet var katastrof, som i oktober 1675 då amiralen Stenbock gav sig iväg med sina 66 fartyg, mer än 7000 man med 2000 kanoner. Dansken skulle mosas. Aldrig hade Östersjön sett en så stor och farlig flotta. Men den visade sig vara farligast för sig själv. Tio dagar senare återvände vad som fanns kvar. Vädret hade varit uruselt med håra vindar och stark köld. Master hade blåst av. Segel och tåg slitits i bitar för de visade sig vara ruttna. Kanoner föll överbord. Fartyg hade krockat med varandra. Maten förstördes. Epidemier spreds. Tusentals matroser låg sjuskrivna under däck, hundratals avled. Deras kroppar slängdes överbord. Riksamiralen själv tappade sitt ankare utanför Öland och seglat runt i flera dagar för att försöka hitta det. Utan att ett enda skott hade avlossats hade svenska flottan begått självmord. De danska och holländska allierade, som såg förödelsen på avstånd kunde bara upprepa vad de alltid sagt: ”Svenska sjömän är bonddrängar doppade i saltvatten”.

Nytt år. Ny riksamiral. Ny flotta. Kungen Karl XI, gav redan i januari ordern: Flottan ska ut! Dansken ska besegras! Flottan satt fast i isen, seglen hängde som frusen plåt. Till slut kom någon på att hugga upp rännor och dra ut fartygen till Älvsnabben. Där stannade de definitivt. Det blev ännu mer is. Fartyg skruvades ner i havet. Våren kom och drivan smalt och april var det dags igen. Nu seglade dåtida Östersjöns största fartyg någonsin, amiralsskeppet Kronan, ett av de största fartygen i världen på den tiden, ut. Hon kom inte så långt.

Efter en veckas seglats siktades fienden i Bornholmstrakten. Kronan och den svenska flotteskadern fördes av riksamiralen Lorentz Creutz, en man med många tunga administriella meriter bakom sig, men som dock aldrig varit till sjöss. Inte i krig heller. Fartygen öppnade eld, beskjutningen upphörde till kvällen. Nästa morgon gick svenskarna till anfall.

Denna dag och på denna plats kunde frågan om vem som skulle vara herre på Östersjön en gång för alla avgöras.

Hela den danska flottan kunde ha sänkts, den svenska övermakten var stor, men förvirring rådde i det svenska lägret, Creutz drog sig undan och gick i land för att konferera med kungen, som följde utvecklingen i kikare från ett kyrktorn i närheten. Nästa dag fick danskarna förstärkning av holländarna och svenska flottan gjorde bäst i en snabb reträtt. Fienden följde efter. Vid elvatiden på förmiddagen låg Kronan i jämnhöjd med Hulterstads kyrka på Öland. Då gick holländarna till anfall. Svenskarna fällde ner sina kanonportar. Kanonerna rullades fram. Riksamiralen Creutz gav order om att fartyget skulle vända i vinden och gå upp emot fienden. Klart för drabbning. Men han glömde att kanonportarna var öppna. När fartyget kommit igenom vinden kom en ”gruvlig ilning” som krängde ner Kronan på sidan. Vatten strömmade in genom de öppna portarna och kanonerna rasade ner i lä. En brinnande lunta kom lös och föll ner i krutkistan, varpå fartyget sprängdes i luften och började sjunka.

Man kan tänka sig den holländska amiralens förbryllan och häpnad då han såg svenskarnas största skepp plötsligt förinta sig själv utan att han gjort någonting. Det är ännu lättare att föreställa sig chocken ombord på de övriga svenska fartygen. I den täta brand- och krutröken var det svårt att manövrera och svårt att se vad som hände. De flesta av de svenska fartygen fick svåra skador, några sattes på grund, resten tog sig hem mot Dalarö men då de var nästan framme kom en svår storm som satte bland annat skeppet Äpplet på grund, vid dagens holme med samma namn. Över sex hundra man gick under med Kronan, bland dem riksamiralen och en av hans söner. Totalt försvann över tre tusen svenska sjömän i detta slag. Elva skepp förstördes. Danskarna och holländarna brände och plundrade Öland.

Kriget avslutades med slaget vid Lund 1676. Då freden kom grundlades Karlskrona. Sverige fick äntligen en hamn som sällan frös till vintern. Staden ritades av Erik Dahlberg. Eftersom kungen inte litade på de nyerövrade blekingarna, flyttades mer pålitligt folk från Mellansverige och Finland dit. Mer än tio procent av Karlskronas första befolkning var finländska båtsmän och deras familjer. Med Karlskrona vände krigslyckan. Det blev inga fler dunderfiaskon för svenska flottan.

Herman Lindqvist