Äntligen fria från skräcken

En bruten man är gripen av USA - men våldet fortsätter

1 av 2 | Foto: AP
den 9 april - bagdad intas Amerikanska soldater går in i Bagdad. Med hjälp av en pansarvagn fälls en staty av Saddam. Några hundra människor närvarade då. Iraks befrielse kallades det - men den verkliga befrielsen kom i går.
NYHETER

Nionde april raserades i Bagdad en staty av Saddam med några hundra människor närvarande. Det kallades Iraks befrielse.

Den verkliga befrielsen kom i går.

Först nu vågar irakierna tro att Saddam Hussein för alltid är borta.

Men ett snabbt slut på våldet? Glöm det.

One down. Two to go. Ungefär: En borta, två återstår.

Så kan läget sammanfattas med president Bushs vilda västern-jargong.

Nu återstår bara att fånga Usama bin Ladin och Mullah Omar.

Psykologiskt är det svårt att övervärdera gripandet av den fruktade slaktaren från Tikrit. Så länge han gömde sig fanns alltid möjligheten att han en gång skulle komma tillbaka till makten.

Ännu mer hänsynslös och hämndlysten.

Fram till nu har irakierna varit rädda. I går bröts skräcken.

De förödmjukande bilderna på Saddam när han får sin hårbotten och sina tänder undersökta innehöll ett klart budskap till irakiska folket: "Er mardröm är definitivt över."

Äkta glädje på gatorna

För första gången upplevde jag i tv-bilderna från Bagdad äkta glädje och en känsla av verklig befrielse. Det fanns inget regisserat över de upphetsade blickarna, orden som bubblade fram. Framtidshoppet tändes igen.

Jag hörde också en ljudlig suck av lättnad från Vita huset över denna tidiga julklapp.

För George W Bush är gripandet en lika stor framgång som när Bagdad föll för åtta månader sedan.

Saddam Hussein är den första stora skalp presidenten kan visa upp sedan han gav sig ut på sitt häradståg över världen för att hämnas terrordåden den 11 september 2001.

Ökar Bushs chanser

Förhören kan ge svar på var Saddam gömt sina massförstörelsevapen, om han hade några. På kort sikt stärker gripandet tveklöst Bushs chanser att bli omvald nästa år.

Allt beror dock på om gripandet verkligen leder till minskat våld i Irak. Motståndsrörelsen är alltför mycket av en diversehandel för att det ska finnas några givna svar.

Jo, ett svar får vi.

Bilderna på Saddam och hans trånga lerhåla berättar entydigt att ex-diktatorn inte ledde motståndskampen. Utstrålningen var mer en uteliggares än en statschefs.

En bruten man fullt upptagen med att överleva från dag till dag.

Ingen kan ta över

På kort sikt finns risken att de Saddamtrogna tar ut sin frustration med att intensifiera terrorattackerna. I längden har jag svårt att se hur de ska undvika att rasa samman. Vitsen med deras motstånd var att göra Saddam till diktator igen och få tillbaka sina privilegier.

Med båda sönerna döda finns ingen som kan ta över som galjonsfigur.

Strängt troende

När Nicolae Ceausescu störtades 1989 kämpade hans säkerhetspolis Securitate vidare. När den rumänske diktatorn avrättades upphörde motståndet ganska snabbt.

Problemet är att Saddamlojalisterna inte är de enda som slåss mot USA:s ockupation. En växande skara strängt troende irakier vill kasta ut de utländska inkräktarna utan att få tyrannen tillbaka.

Våldet från dessa grupper minskar inte förrän USA lämnat över makten i irakiernas händer och plockat hem sina soldater.

Detsamma gäller de fundamentalister inspirerade av al-Qaida som slunkit igenom de ihåliga gränserna mot Syrien och Iran.

Gripandet beskrivs som en vändpunkt i kriget.

I efterhand kanske det visar sig vara lika överoptimistiskt som att utropa Iraks befrielse den nionde april.

Wolfgang Hansson