"Jag firade inte. Måste sova för att orka arbeta"

Alaa, 19, tillhör Iraks förlorade generation

NYHETER

BAGDAD

Alaa al-Ubaidy hörde av några människor som gick förbi hans kiosk att amerikanerna hade gripit Saddam Hussein.

Det var naturligtvis en stor nyhet, men inte så stor att Alaa stängde kiosken och skyndade hem för att berätta vad han fått veta.

Hans far, mor och syskon blev ändå strax varse att något stort inträffat: strax smattrade kulorna över Bagdad, det traditionella sättet att fira.

KVAR I KIOSKEN 19-årige Alaa försörjer sig och sin familj på åtta personer på sin kiosk. Den drar in knappt 80 kronor om dagen.
Foto: tommy mardell
KVAR I KIOSKEN 19-årige Alaa försörjer sig och sin familj på åtta personer på sin kiosk. Den drar in knappt 80 kronor om dagen.

Men Alaa stod kvar i kiosken. Inte kunde han överge den bara för att Saddam var fast. Så många omvälvande saker har redan skett i Alaas 19-åriga liv att en gripen diktator knappast kan räknas till de större.

Även om människorna firade, var gripandet av Saddam kanske en större sak i Washington och London än i Bagdad. För en ung man som Alaa var han ju redan borta. Själva kiosken Alaa förestår är ett bevis på det.

Tjänar tio dollar om dagen

Kiosken som är byggd av betong står på Jadriahgatan i centrala Bagdad. Det är ett bra läge med flera hotell och bostadsområden i närheten. På Jadriahgatan är det alltid mycket folk i rörelse, även en råkall och grå decemberdag.

Alaa säljer läsk - Pepsi, Coca-Cola, Miranda - och potatischips i lösvikt.

Han tjänar ganska bra på verksamheten, 20 000 dinarer om dagen, vilket motsvarar drygt tio dollar.

På den inkomsten bär han den huvudsakliga försörjningsbördan för sin familj på åtta personer: en 70-årig far, mor, två bröder och fyra systrar.

Det går, säger Alaa, även om det är tungt.

Han står i dörren till den grällt upplysta kiosken och röker en cigarett av märket Craven. Han har cigaretten i munnen och händerna i fickorna på de svarta jeansen. Mockajackan är knäppt ända upp i halsen.

Alaa kurar i kylan.

Han tillhör Iraks förlorade generation.

Den stora frågan för Alaa är om han nu kan finna en väg framåt, oavsett om Saddam sitter i fängelse eller gömmer sig i en jordhåla.

Betongkiosken tillhörde tidigare en man som arbetade för säkerhetspolisen.

Det var ingen hemlighet. Alla i grannskapet visste om det. Mannen hade ju en bärbar telefon, och sådana var inte tillåtna för andra än poliser.

Mannen sålde cigaretter men om man stannade för länge framför kiosken kom uniformerade poliser och frågade vem man var och varför man hängde där.

Säkerhetspolisen försvann när amerikanerna kom i april. Kiosken plundrades.

Någon hängde ett lås på den och en dag i maj kom en karl och sa att han var den rättmätige ägaren till den lilla betongbyggnaden på kanske tre kvadratmeter.

Kiosken är liten, men attraktiv.

Alaas familj la ihop alla sina tillgångar. Det blev 250 000 dinarer. De lånade lika mycket. Sedan var kiosken deras. Alaa har papper på köpet.

Det vimlar av små kiosker som Alaas i Bagdad och det vimlar av gatuförsäljare. Det ger en hög grad av bekvämlighet och service för den som har råd att köpa något, samtidigt som mängden försäljare är ett synligt bevis på fattigdom.

Tvingades ur skolan efter fyran

Alaas karriär fram till kiosken är en illustration till symbiosen av Saddams förtryck och vanstyre och omvärldens sanktioner.

Som så många barn under 1990-talet tvingades Alaa lämna skolan i förtid.

Under trycket av FN:s blockad blev Iraks ekonomi allt sämre. Alaa gick ut fjärde klass, sedan måste han börja arbeta. Fadern som var byggnadsarbetare kunde inte försörja familjen.

Tioårig blev Alaa springpojke på en restaurang. Efter ett år fick han ett ganska bra jobb på lagret på skofabriken Ahmed Khader. Han arbetade elva timmar om dagen sex dagar i veckan och tjänade för den insatsen motsvarande 2,5 dollar.

Men han fick inte stanna på fabriken och började sälja cigaretter på gatan.

Sedan fick han påhugg vid en stansmaskin på en fabrik som tillverkade ringar.

Som 13-åring slog Alaa ihjäl en kamrat. Det var en olycka säger han. Pojkarna lekte ute på gatan, började slåss och Alaa fick in ett slag i ansiktet som dödade kamraten.

Även i detta är han en illustration till hur Irak utvecklades: laglöshet trots drakoniska lagar, desperation, en ung generation på drift.

Han dömdes till fem år, placerades i ungdomsfängelset Rashad öster om Bagdad där det satt 400 barn och ungdomar för tiggeri, stölder, mord.

Alaa släpptes vintern 2002. Han kokade kaffe på en biljardsalong och väntade på att inkallas till militärtjänstgöring. Eftersom han saknade utbildning kunde han se fram emot tre år och tio månader i militären, och under den tiden kunde Alaa vara ganska säker på att det skulle bli krig.

För första gången hade han tur. Kriget bröt ut innan Alaa hann rycka in.

Spara ihop till giftermål

Nu står han i sin kiosk och planerar framtiden. Han har hört att man kan få bra betalt som vakt. Alaa har lämnat in en ansökan hos polisen och har fått veta att han har chans på en tjänst som vakt på universitetet.

Om det går vägen kan Alaa låta sin 18-årige bror ta hand om kiosken några timmar varje dag.

Om han får den där vakttjänsten kanske Alaa har råd att gifta sig. Han antyder att han har en flickvän, men det är inget man talar om.

- Visst är jag glad att Saddam är borta, säger Alaa. Men jag firade inte när jag kom hem i söndags. Jag var trött. Jag måste sova för att orka arbeta.

Peter Kadhammar