"Jag skulle offra mina söner för Saddams frihet"

Aftonbladet på plats i byn där diktatorn gömde sig

1 av 2 | Foto: tommy mardell
nära gömstället Amjad Yousif Salman vallar sina får i byn Ad Dawr. "Tänk att Saddam gömde sig bara 50 meter i från mig", säger han. "Och jag visste inget!"
NYHETER

AD DAWR

Ahmed Yasin, en 21-årig bonde, besökte farmen där Saddam Hussein gömde sig några timmar innan amerikanerna kom.

Yasin småpratade om priserna på får med farmens ägare, Kaes al-Namic. Efter en stund återvände Yasin till klöverfältet där han vaktar familjens ko.

Så långt är det en enkel skildring av något banalt som skedde vid sidan av en dramatisk och historisk händelse. Men Ahmed Yasins berättelse döljer något mer och mycket större.

I går stod han som vanligt vid klöverfältet ett par hundra meter från diktatorns sista gömställe.

- Jag hade ingen aning om att Saddam var där.

Yasin höll en hemmagjord skära i handen. Han hade lagt upp en hög med färskt klöver till den stora mjölkkon.

"Vi pratade om boskapspriser"

På lervägen som leder till farmen stod en amerikansk Humvee. Tre soldater från fjärde infanteridivisionen satt i bilen. Bakom dem reste sig en lund med dadelpalmer, apelsinträd och dammiga buskar. Farmens boningshus var dolt bakom grönskan.

- Jag brukade gå till Kaes för att kolla generatorn som förser gården med ström. Kaes, hans bror och två kusiner var där. Det var som vanligt. Kaes har sockersjuka och dåligt hjärta och låg i sin säng.

Yasin lade skäran över sin vänstra axel.

- Jag har känt Kaes i hela mitt liv. Vi pratade om det vanliga, boskapspriser. När jag gick hem på kvällen såg jag amerikanska stridsvagnar och två helikoptrar i luften.

På andra sidan lervägen, närmare farmen, stod Amjad Yousif Salman. Han vaktade en fårhjord.

- Tänk att Saddam gömde sig bara 50 meter i från mig, sa han. Och jag visste inget!

En pickup med fyra unga män stannade på vägen. En av dem sa på arabiska till Yasin:

- Säg inget till dem om Saddam! Ljug!

- Jag har inte sagt något, sa Yasin.

En annan man i gruppen skrattade. Då började den som sa till Yasin att ljuga slåss. Männen rök ihop på den dammiga vägen och en av dem skrek:

- Du gav information om Saddam!

- Jag har inte sagt något! skrek den andre.

De amerikanska soldaterna lämnade sin Humvee och gick sakta över klöverfältet. De hade automatkarbiner i händerna.

- Nu tar vi det lugnt, sa befälet, sergeant Reed från Texas.

När männen lugnade ner sig kom ytterligare en bil, en Mercedes. I den färdades tre män som alla var klädda i skinnjackor. Man såg på långt håll att de hade tillhört Saddam Husseins säkerhetspolis.

De tittade på amerikanerna, de tittade på bönderna och på männen som hade slagits.

Jag tänkte: Vad är det här för ett ställe?

Ett självklart ställe att leta på

Farmen låg kanske hundra meter från Tigris. Enligt legenden simmade Saddam över floden på den här platsen när han hade deltagit i ett mordförsök på Iraks dåvarande president Kassem. Det var 1959.

Denna lilla stad ligger knappt två mil söder om Tikrit, Saddams hemstad. Ad Dawr var ett självklart ställe för amerikanerna att leta efter Saddam på.

När han greps, gömd i en liten underjordisk håla, var han ensam och förvirrad.

Men hur ensam var han?

Ahmed Yasin sa att han hade sett Saddam flera gånger, senast för ett och ett halvt år sedan. Presidenten besökte Ad Dawr och när Yasin hörde att han var där sprang han så fort han kunde för att få en skymt av ledaren.

- Jag stod bara sex, sju meter i från honom.

Amjad Yousif Salman, som hade vaktat sina får bara 50 meter från Saddams gömställe, sa:

- Jag skulle offra mina två söner för Saddam. Han var den ende arabiske ledare som stod emot sionisterna och amerikanerna. Om någon sa: "Dina söners liv mot Saddams frihet" skulle jag inte tveka.

Han var en av Saddams livvakter

De före detta säkerhetspoliserna sa inget, men när de hörde att vi ville söka upp Kaes al-Namics släktingar inne i Ad Dawr erbjöd de sig att visa vägen. Vi körde genom den lilla staden, där det var få människor ute på gatorna. Kvinnor stod i portar till små trädgårdar och tittade efter vår bil.

Fram till 1996 tillhörde Kaes al-Namic Saddam Husseins innersta säkerhetsstyrka, Grupp 40. Hans yngre bror Alaa, som var på gården när amerikanerna kom, var också en av Saddams livvakter.

Vi körde genom en stad och ett område, det som brukar kallas sunnitriangeln, där så många är bundna till varandra genom Saddams regim och genom släktskap.

Vi kom fram till Kaes al-Namics hus men ingen var hemma. En av männen i skinnjackor berättade att han tidigare arbetade åt "speciella organ", det vill säga säkerhetspolisen.

- Saddam hade kunnat komma till vilket hus som helst här, sa han. Vi hade skyddat honom.

Om en diktatur varar tillräckligt länge korrumperar den stora delar av samhället. Inte bara toppen, hela landsändar kan korrumperas.

Saddam Hussein öste fördelar över sina gamla hemtrakter runt Tikrit. Här rekryterade han sina livvakter och närmaste medarbetare. Här byggde han lojaliteter hos klanledare och genom klanerna lojalitet hos tusentals människor.

Saddam band dem till sig med ekonomiska fördelar, fina jobb, släktskapets skyldigheter. Vad finns det kvar för dem nu?

"Han var en bra ledare"

Mannen i skinnjackan stod på en smutsig gata och talade om sin lojalitet med Saddam och den störtade regimen. Han talade inte mot ockupationsmakten, inte för Iraks frihet eller frihet för sitt folk. Han talade för Saddam.

Tre amerikanska Humvees for sakta förbi och mannen i skinnjackan såg inte åt dem.

Vi lämnade Ad Dawr och körde genom Tikrit för att återvända till Bagdad.

Amerikanerna säger att de bygger Irak med hjälp av den nya poliskåren, som ska jaga gerilla och motståndsmän.

I södra Tikrit stannade vi vid en poliskontroll. En av poliserna höll en kalasjnikov automatkarbin i sin hand. Han sa:

- Jag är mycket ledsen för att Saddam är fast. Han var en bra ledare. Han behandlade oss väl.

Peter Kadhammar