Ulaia, 4, bor på tippen

1 av 4 | Foto: tommy mardell
LEVER BLAND SOPOR Ulaia, 4 år och storasyster Hazna bor på soptippen och ägnar dagarna åt att leta flaskor och burkar bland de enorma mängderna av sopor. På Saddams tid brukade myndigheterna regelbundet köra bort folk från tippen och riva deras bostäder. Nu får de bo kvar. Ulaias bror hoppas att de kan ha tjänat ihop till 40 får om tio år.
NYHETER

BAGDAD

Sywish al-Din, 70, har sett Iraks härskare komma och gå. Han är servitör på Alwiyah, Bagdads finaste klubb och samlingsplats för dem som bestämmer i Irak.

Stämningen på Alwiyah är en känslig mätare på läget i landet, vilket just nu är oklart.

Klubben har fått en ny chef men Sywish har ännu inte sett honom. Han vet bara att den nya chefen är en irakier som levt många år i London.

I andra ändan av det irakiska samhället, på botten, finns också en känslig mätare.

Skräpet från Alwiyah transporteras varje dag till den stora soptippen vid Samarravägen i utkanten av Bagdad. Där lever cirka 500 familjer bland avskrädet. De bor i små hus, eller snarare skjul, som de byggt av grått tegel och plåtdunkar som innehållit olivolja. Taken är gjorda av gamla presenningar, plankor och säv.

Markerna torrlades

Om Alwiyah för tillfället är ganska tom, ökar antalet invånare på soptippen.

Hit söker sig bönder som inte klarar av att försörja sig på landsbygden, till exempel Dishar Jaber, 61. Han kommer från Kut i södra Irak.

För fem år sedan stängde regimen av konstbevattningen som skänkte liv åt Dishars torra marker. Han vet inte varför markerna torrlades. Men han begrep snabbt att han inte längre kunde odla något eller finna vatten åt sina djur.

Dishar är kort och böjd men pigg. Han är klädd i en beige dishdash, kavaj och vinröda lackskor där han går genom soporna.

Dishars dotter Naime, 30, rotar bland skräpet efter plastflaskor och läskburkar. Dessa samlar hon ihop för att sälja till fabrikörer som återvinner dem.

– Det är bättre här än på vårt gamla ställe, säger Naime. Det finns vatten.

Inte särskilt många plastflaskor och burkar kommer från Alwiyah, än så länge. Det dröjer ännu ett tag innan det är lika livfullt som i gamla dagar.

I dag, lördag, lämnas nya medlemsansökningar ut. Alwiyah börjar på nytt.

Grundad av engelsmän

Till skillnad från Naime kan inte Sywish, den gamle servitören, säga att läget är bra. Om han tänker tillbaka var det länge sedan läget var bra.

Det var som bäst på 1970-talet när Alwiyah fortfarande var en samlingsplats för utlänningar. De engelska kolonisatörerna hade grundat klubben redan 1924.

Formellt sett var det tillåtet för irakier att bli medlemmar. Men det kostade 1 500 dollar om året och få hade råd med det. Och även om de hade råd kände de sig inte välkomna.

Klubben hade bara fyra irakiska medlemmar, av vilka tre var affärsmän och den fjärde Bagdads borgmästare.

– På den tiden var Irak fattigt, säger Sywish. Men det var lönsamt att arbeta på Alwiyah. Utlänningarna var generösa med dricks.

Saddams halvbror tog över

Han drar sig till minnes namnen på ledande företrädare i klubben: Mr Ellis, Mr Bill, Mr Grant... ”De tyckte om mig för att jag är kristen”.

Så tog Saddam Hussein makten. Alwiyah, en symbol för kolonialismen, nationaliserades. 1984 blev Saddams halvbror Barzan ansvarig för klubben.

Utlänningarna försvann och Barzan tog in sina vänner och släktingar. Saddam lät bygga vägar, sjukhus, skolor och skaffade fler och fler vapen, Barzan lät bygga ut Alwiyah med biosalong, swimmingpool, tennisbanor och biljardhall.

Årsavgiften var fortfarande 1 500 dollar men nu steg medlemsantalet till 20 000. Hela Iraks elit ville vara på Alwiyah.

Sywish hade inget emot att servera dem men de var snåla med dricks.

Regimen ville ha kontroll på allt, vilket speglades i att Barzan, som var chef för underrättelsetjänsten, till en början personligen granskade alla medlemsansökningar.

Invånarna kördes bort

Ordning ville man också ha på soptippen. Med viss regelbundenhet lät kommunen köra bort invånarna och riva deras anskrämliga hus.

Men de kom tillbaka, helt enkelt för att de inte hade någon annanstans att ta vägen.

Soptippen erbjuder inte bara plastflaskor och läskburkar. Invånarnas kor, åsnor och får kan böka i avskrädet efter föda, och de finner mer mat här än i öknen.

På tippen frodas en elementär marknadsekonomi. Varje familj tingar en sopbil och betalar cirka 15 000 dinarer för rätten att rota igenom skräpet.

Äganderätten gäller tills soporna är genomsökta och varje plastflaska och läskburk tillvaratagen.

Dessa säljs till uppköpare. Dagsprofiten brukar bli ett par tusen dinarer per familj. Det motsvarar cirka tio kronor.

Att familjerna kunde hålla sig kvar på tippen trots kommunens förbud berodde på att lagarna i Irak gällde ibland och ibland inte.

Samma sak var det på Alwiyah. Saddam införde ett förbud mot att servera alkohol. Men på klubben blev snart höga militärer och säkerhetspoliser dominerande. De hade med sig egen sprit, och många gånger blev Sywish tillsagd att hämta whiskyflaskor åt dem.

Regimens hårda kärna roade sig på Alwiyah. Säkerhetspoliserna hade med sig älskarinnor och prostituerade. Nära och avlägsna släktingar till Saddam kom dit, men de behövde aldrig betala medlemsavgift. För dem gällde inga vanliga regler.

Säkerhetspoliserna kontrollerade staten. Men precis som Alwiyah förföll, eroderade samhället under dem.

På soptippen letade invånarna efter användbart skräp, kommunen rev deras skjul, invånarna återvände.

Alwiyah ligger vid Paradistorget som den 9 april blev berömt när amerikanska soldater rev statyn av Saddam. Med Saddam försvann också en stor del av Alwiyahs medlemmar.

Nu river ingen deras hus

Men till soptippen började en inflyttning. Sopornas människor är nu befriade i den meningen att ingen längre river deras hus.

Syskonen Ulaia, 4, Humaid, 5, Hazna, 20, Zaineb, 15, och Muhsen, 15, kom för en månad sedan med sina föräldrar från södra Irak. Deras gemensamma arbetsinsats inbringar upp till motsvarande 15 kronor per dag, förr tjänade de inget alls.

Familjen har tio får.

Inkomsterna ger Muhsen framtidshopp. Han säger att om familjen arbetar hårt kan den om tio år äga 30 eller 40 får.

– Livet är bättre nu, säger Muhsen.

Det kanske blir ännu bättre när Alwiyah kommer igång på allvar. Gamle Sywish tror att bara utlänningar får bli medlemmar i fortsättningen. Men någon rättar honom och säger att klubben är öppen för alla, bara de kan betala.

På Alwiyah, finaste klubben i Bagdad, väntar den gamle servitören på att en ny överklass ska få fart på verksamheten igen. På soptippen i utkanten av stan bor flera hundra familjer som försörjer sig genom att leta flaskor och burkar att sälja till återvinning. Aftonbladets Peter Kadhammar rapporterar i dag från kontrasternas Bagdad.

Peter Kadhammar