Yrsa Stenius skriver om mordet på Anna Lindh och ett Sverige som faller sönder

1 av 8
NYHETER

Än en gång denna chock, denna sorg, denna vantro inför det som har hänt. Men inte bara det utan också det förfärande inslaget av déjà vu i hela förloppet, den absurda upprepningen som tar andan ur en med sin obeveklighet.

Visst låg det mycket i vad förre statsministern Ingvar Carlsson sa i tv dagen efter mordet på Anna Lindh.

Oskyddat statsråd ute i stadsvimlet i den mest vardagliga av förrättningar. En våldsman slår till. Inga läkarinsatser i världen kan rädda den skadade. Och mördaren försvinner obehindrat mitt i Stockholm.

Tafatt polis ser mest förbryllad ut.

Det var sjutton år sedan senast och Anna Lindh, som ungflickssöt i sitt ljusa utslagna hår höll SSU:s tal vid Olof Palmes bår i Stadshuset den 15 mars 1986, hade blivit en mogen kvinna.

Statsråd sedan nästan tio år. Utrikesminister sedan fem.

Maka och mor sedan tretton år.

Så hade turen då kommit till henne. Jag minns vanmakten jag kände den där torsdagskvällen i september, vanmakten och raseriet över att än en gång behöva sitta där och sammanfatta en livsgärning som hade gått av på mitten, kannstöpa om huruvida mördaren skulle åka fast eller inte, försöka förstå vad som hade hänt i Sverige där det ultimata våldet ånyo hade träffat demokratins valda företrädare.

Ändå var naturligtvis mycket annorlunda med tragedin den 11 september 2003 jämfört med den som utspelade sig den 28 februari 1986.

Polisarbetet förefaller denna gång att ha letts professionellt. En starkt misstänkt mördare greps förhållandevis snabbt. Dådet på NK kommer att bli genomlyst i detalj och få sin förklaring och därmed kommer det att kunna bearbetas och övervinnas på ett annat sätt än vad fallet har varit med skotten på Sveavägen, som bristfälligt utredda fortfarande ynglar av sig sin konspirationsteoretiska avföda i svensk samtidsdebatt.

Sorgen var emellertid också annorlunda denna gång. Sorgen efter Anna Lindh var förbehållslösare och mer okomplicerad än sorgen efter Olof Palme. Det betyder inte att den var större - tomrummet Palme lämnade efter sig i svensk och internationell politik var ju enormt och saknaden därefter - men sorgen efter Anna Lindh var mer unison helt enkelt därför att hon var en betydligt mindre kontroversiell person är Olof Palme.

Palme älskades men hatades också intensivt under hela sin offentliga karriär. Hans karisma var odiskutabel men den lyste med strålar som också brände och sotade i somliga sinnen. Vi vet att det fanns människor som jublade vid budet om Olof Palmes död.

Jag tror inte att någon jublade vid nyheten om att Anna Lindh hade avlidit. Många människor kunde ställa sig avvisande till de politiska mål Anna Lindh drev inte minst i hennes egenskap av ledande EMU-förespråkare, säkert fanns det de som irriterade sig på envetenheten i hennes väsen. Men med undantag för de knäppgökar som alltid finns och som vill spotta på politiker i största allmänhet, var det knappast någon som direkt tyckte illa om Anna Lindh.

Tvärtom, Anna Lindhs utstrålning var sympatisk i de flesta människors ögon. Hon verkade vänlig, utåtriktad, glad och absolut opretentiös. År för år blev hon mer övertygande i sin kompetens. I mycket var hon sinnebilden för det jämställda Sverige som har varit generationers strävan i mer än hundra år - en framgångsrik karriärkvinna med make och barn, en toppolitiker som bejakade familjen som en integrerad del av sin yrkesverksamhet.

Detta är, förmodar jag, bakgrunden till att människor inte bara i Sverige utan i hela Norden tog Anna Lindhs bortgång så häpnadsväckande personligt.

Hon förverkligade något osedvanligt eftersträvansvärt i livet. Hennes valsituationer och vardag gick att identifiera sig med även om hon utövade sitt yrke på osedvanligt hög karriärnivå. Hon var det möjligas konst i många bemärkelser.

Så stupar hon för en galnings knivhugg. Plötsligt betalar hon det högsta av pris för den väg hon hade valt. Hennes söner blir moderlösa. Själv skulle hon aldrig få se dem växa upp. Aldrig mer skulle hon komma dem till mötes med det där ljusa leendet som bara den stoltaste av mödrar har. Aldrig mer skulle de rusa i hennes öppna famn.

Sådant träffar de flesta människor som slag i solarplexus. Egna mardrömmars slumrande fasa väcks till liv. Blommorna som samlades i berg på berg vid många minnesplatser var ett rituellt uttryck för hur intensivt människor litet varstans i världen tog till sig en allmänmänsklig tragedi. Och stod stumma inför döden.

Till stråket av förtvivlan i sorgen efter Anna Lindh bidrog också hennes relativa ungdom eller det unga intryck hon gjorde sina fyrtiosex år till trots. Hon uppfattades som en framtidens politiker som plötsligt rycktes bort.

Anna Lindh var utan tvekan på väg mot politikens allra högsta höjd, både nationellt och internationellt, men hon var inte riktigt där än när hon mördades. Hon hade vuxit markant med sin uppgift sedan hon 1998 utnämndes till utrikesminister. Första halvåret 2001, då Sverige var ordförandeland i EU, fick hon sitt genombrott på den internationella scenen medan respekten för henne bland kolleger ute i Europa växte och befästes under åren som följde.

Anna Lindh uppfattades som väl påläst i sak, distinkt, intelligent och konstruktiv - en erfaren parlamentariker som behärskade politiken som profession även på den internationella arenan. Hon visste hur man drev de idéer man ville ha genomförda, hon visste hur man förhandlade, hur man gav och tog.

Mitt intryck är att hennes begåvning främst var receptiviteten, förmågan att ta till sig andras idéer, i kombination med tydlighet i värderingar och argument. Samtidigt var hon pragmatiker vilket alla resultatinriktade politiker måste vara.

Anna Lindh hade obestridliga ledaregenskaper och hade hon fått leva hade hon med största sannolikhet blivit Sveriges första kvinnliga statsminister, förutsatt att socialdemokraterna satt vid makten även i fortsättningen.

När utrikesministrar och andra toppolitiker världen över mindes Anna Lindh dagarna efter hennes död, betonade samtliga det ljusa skimret i hennes personlighet, det tilldragande i hennes väsen.

Det var naturligtvis en oerhörd tillgång för Lindh i hennes olika framskjutna positioner särskilt som hon också var försedd med avsevärd envishet och ordning uppe i hjärnkontoret.

Lägger man därtill att Lindh hade en tjugoårig bana i offentligheten bakom sig under vilken hon, utöver riksdag och regering, hade stångat sig igenom både SSU och Stockholms arbetarekommun utan att hennes namn hade fått en enda fläck på sig, står det klart att en ovanlig människa och anmärkningsvärd politiker gick ur tiden den 11 september 2003.

Allt tyder på att en sinnesförvirrad ung man mördade Anna Lindh. Varför får vi kanske aldrig veta. Den söndriga motivbilden bakom ett vansinnesdåd går ibland att rekonstruera. Ibland går det inte, även om all tänkbar psykiatrisk expertis anstränger sig aldrig så mycket.

Frågan de flesta har ställt sig denna höst lyder: Hade mordet på Anna Lindh gått att förhindra ifall de instanser i samhället som är till för att förhindra sådant, nämligen psykvård och polis, hade fungerat bättre, varit mer på sin vakt? Eller var denna tragedi helt enkelt en grym slumpens skörd, en serie olyckliga sammanträffanden, som aldrig riktigt går att förutse och avstyra?

Även om man väljer att svara ja på den senare frågan och avstår från att uttryckligen skuldbelägga någon enskild myndighet eller vårdinstans är det uppenbart att mordet på Sveriges utrikesminister avslöjade något otäckt om Sverige i det tjugoförsta århundradet. Något som vi knappast har varit helt omedvetna om men som vi nu blev tvungna att på allvar betrakta.

Det svenska samhället uppvisar allt fler hårda, obarmhärtiga drag. Storstädernas befolkning är omisskännligt segregerad. De välförsedda, de med allt tänkbart kapital utrustade, bor för sig. De underförsedda, de som inte minst saknar sociala och andliga resurser, bor för sig. Sällan mötas de två utom möjligen i konfrontationer i storstädernas city där Utanförskapet drar omkring och försöker sätta sig i respekt med sina knivar och skjutvapen.

Även mindre städers centrala delar har på senare år blivit farliga miljöer där marginaliserade unga människor flockas och lämnar sina visitkort efter sig i form av brott mot en samhällsordning som de uppfattar som någon annans.

Av våldets alla uppkomst- och tillväxtbetingelser tillhör segregationen de allra gynnsammaste. Det har inte minst svenska politiker och samhällsfilosofer känt till i evighet. Därav drömmen om folkhemmet, samhället som jämlikt omfattar alla sina medlemmar, samhället i vilket alltför stora klyftor inte tillåts uppkomma.

I flera utländska tidningar kommenterades mordet på Anna Lindh med de slitna klyschorna: Sverige har förlorat sin oskuld. Folkhemmet har rasat ihop.

Sveriges oskuld rök nog för länge sedan och folkhemmet har byggts om en längre tid under ledning av stridande arkitekter som har haft uppenbara svårigheter att få det hela att hänga ihop.

I samband med Anna Lindhs död tvingades vi se hur skakigt bygget är. Att Sverige, av alla länder, fullkomligt har börjat strunta i hur samhället behandlar sina allra mest utsatta grupper: de psykiskt sjuka. Att svenskarna har blivit så tillvanda vid att deras urbana miljöer är genomsyrade av segregation och våld, att det måste till ett mord på utrikesministern för att ögon skulle öppnas och att utrop av fasa skulle genljuda genom medierna.

Jag är alltså inte säker på att en bättre fungerande psykvård hade kunnat hindra just Anna Lindhs mördare från att göra det han gjorde. Helt omöjligt är det dock inte.

Under alla omständigheter var det chockerande att höra länspolismästare Carin Götblad beskriva hur polisen fick åka runt bland psykmottagningarna i Stockholm och försöka "sälja in" de mest spritt språngande fallen, som behövde akut vård men som ingen ville ha.

De är för dyra. För resurskrävande. Anna Lindhs misstänkte mördare tillhörde dem som hade suttit i polisens piket och skjutsats från sjukhus till sjukhus. Att han kunde begå ett våldsbrott kom inte som någon regelrätt överraskning för psykiatrin. Ändå var det ingen som gjorde något för att ta hand om honom.

När så sker har någonting otäckt hänt i attityder och tänkesätt hos dem som ansvarar. Jag menar inte att de har blivit onda och samvetslösa människor. Jag menar att de har givits omöjliga förutsättningar för sin verksamhet, ekonomiska kalkyler som tvingar fram axelryckningar inför det till synes ändlösa, obegripliga lidandet. Inget att göra åt! Bäst att sköta dem som har en chans att tillfriskna.

Månaderna innan Anna Lindh dog hade två uppmärksammade vansinnesdåd ägt rum i Stockholm. Män i akut psykos gav sig på oskyldiga människor, en med ett järnrör vid en t-banestation, en med en bil i Gamla stan. Mannen som högg ihjäl Anna Lindh var med största sannolikhet också psykotisk. Timmarna efter hennes bortgång dödade en psyksjuk ung man en femårig flicka i Arvika. Röster uppmanade honom att göra "något liknande" det dråparen på NK hade gjort.

Möjligen är det ånyo slumpen som har velat det så, att dessa tragedier har följt slag i slag. Möjligen har vi att göra med en smittoeffekt som stark medial uppmärksamhet på spektakulärt våld kan åstadkomma. Dådet i Arvika har ju utan tvekan en sådan aspekt.

Det finns emellertid ytterligare en samhällelig synpunkt man kan anlägga på detta serievåld utövat av svårt psykiskt sjuka män. Frågan är hur mycket en värld, en kultur, ett samhälle allt mer upptaget av verkligt våld och underhållningsvåld, från Usama bin Ladin över George W Bush till Matrix, tränger sig in i föreställningsvärldarna hos människor som är sjuka, som inte skiljer inre och yttre verklighet från varandra?

I hur stor utsträckning blir det grandiosa, omnipotenta våldet en del av den fantasivärld de bär inom sig, den värld som spiller ut i verkligheten som en dubbelexponering och som utmynnar i tvingande impulser?

Min psykiatriska kunskap har hittills sagt mig att schizofrena människor sällan är farliga. Visst händer det att någon som bryter ihop i en paranoid psykos kan bli så skräckslagen att han eller hon blir utom sig. Men det är inte vanligt.

Det beror på att även människor med rubbad verklighetsuppfattning och spjälkade personligheter undermedvetet absorberar åtminstone väsentliga delar av sin omgivnings grundläggande normsystem.

För att uttrycka saken lite grovt kan man säga att även de uppenbara tokarna brukar ha ett visst sinne för vad man gör och inte gör även om de för övrigt ter sig ganska otillräkneliga.

Men vad händer om normerna i det "friska" samhället glider i väg så att våldshandlingar allt mer blir normala, den vanligast förekommande och allmänt mest sanktionerade reaktionen när man är i trångmål på olika sätt?

Då blir det naturligtvis också i den förvirrades värld "något man gör", en nära till hands liggande metod att ta sig an inre tryck, smärta, outhärdliga inre stormar. Då är det kanske lätt hänt att man får för sig att döda, döda den där människan som hemsöker en både dag och natt, hon som i verkligheten är en offentlig person men som i ens inre värld är knuten till många fantasier, starka bilders och känslors bärare och upphov.

Döda, skada - vad återstår för en förvirrad människa när de friskas beteendemönster inte förser honom med hämningen?

Så är jag slutligen framme vid frågan om mordet på Anna Lindh och hur mycket säkerhetsvakt en minister bör omge sig med.

Anna Lindh var lika lite som någon annan trakterad av att ha en flock livvakter svärmande omkring sig vart hon än gick men jag har ytterst svårt att tro att hon skulle ha avvisat säkerhetsmän ifall Säpo hade gjort klart för henne att hon behövde sådana.

Problemet var att Säpo inte utfärdade någon sådan rekommendation. Problemet var att Säpo verkar att ha saknat uppdaterade riskbedömningsmanualer, alltså saknat kunskap om hur man bedömer hot i ett modernt samhälle. Problemet var att UD hade uppmärksamgjort Säpo på att Anna Lindh blev störd och trakasserad när hon uppträdde på torgmöten i EMU-kampanjens slutskede. Det ledde av oförklarliga skäl inte till någon åtgärd från polisens sida.

Betraktar man de attentat med eller utan dödlig utgång som har förövats mot offentliga personer i västvärlden ända sedan Robert Kennedy sköts ihjäl av Sirhan Sirhan, så finner man att de flesta (inte alla) attentatsmän är ensamma förvirrade människor och att de farliga situationerna uppvisar likartade drag:

Det är ofta människor som under en aktuell tidsperiod har exponerats hårt i offentligheten som blir offer. De rör sig i urbana miljöer, högst vardagligt. De är intet ont anande. Anna Lindhs situation uppvisade alla farlighetstecken.

Anna Lindh föll utan tvekan offer för tillfälligheter och oturliga omständigheter. Inte minst föll hon offer för det ljusa förtroende hon hyste för människor och för det Sverige hon företrädde i världen. Hon var inte naiv men hon hade inte kunnat leva och verka om hon ständigt hade föreställt sig faror som hotade.

Det borde ha funnits andra som föreställde sig dem åt henne.

Yrsa Stenius