Mutor, fiffel och girighet

Johan Hakelius skriver om människorna som ligger i krig med sitt samvete - och förlorar

NYHETER

Lyxvåningar och jättebonusar. Spritfester, mutresor och hemliga bankkonton.

Chefernas mygel kostar miljarder.

Till och med de generaler som satts att försvara vår svenska heder mot yttre fiender smittas av girigheten.

Johan Hakelius skriver om Systemet, Skandia, SL, Gotlandsbolaget och försvaret.

TVÅ MILJARDER I BONUS Skandias direktörer skulle få dela på 489 miljoner i bonus, men en utredning avslöjar att de tagit ut 2 119 miljoner - och låtit lyxrenovera sina våningar. Vd Lars-Eric Petersson fick 178 miljoner, vice vd Ulf Spång fick 115 miljoner. Nu är båda polisanmälda.
Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIX
TVÅ MILJARDER I BONUS Skandias direktörer skulle få dela på 489 miljoner i bonus, men en utredning avslöjar att de tagit ut 2 119 miljoner - och låtit lyxrenovera sina våningar. Vd Lars-Eric Petersson fick 178 miljoner, vice vd Ulf Spång fick 115 miljoner. Nu är båda polisanmälda.

Å ret är snart slut och meningen är att ingen ska vara glömd. Meningen är att vi ska bry oss om varandra. Skänka en tanke till dem som annars försvinner mellan jobbet och dagishämtningen och räkningarna och bilen som är trasig och soporna som måste ut. Det är Stadsmissionens och Radiohjälpens årstid.

Kanske är det precis det ni gör. Kanske har ni tänkt på ensamma fastrar.

Kanske har ni bjudit gamla mostrar på julmiddag, trots att de tuggar med munnen öppen. Kanske har ni till och med avgivit ett heligt och tårögt löfte att detta år, detta år är det år, minsann, då ni ska bli faddrar till någon stackars fattig colombian. Det här är året då ni kommer att kunna se faddergalan med rent samvete.

Och ändå. Vem tänker på en "snäll, oklanderlig farbror i vit skjorta och slips"? Vem försöker förstå honom?

Det var Kerstin Nilsson som beskrev honom så, här i Aftonbladet.

Chefstjänstemannen i Gotlandsbolaget som var huvudperson i den stora muthärvan. Över 20 miljoner kronor hade satts in på hans hemliga schweiziska konto. 11 miljoner kunde spåras så väl att de blev grund för åtal. Först nekade han och talade om "konsultarvoden". Sedan erkände han. Tre dagar senare hade han tagit sitt liv.

"Mannen återfanns på måndagsmorgonen död i sin häktescell." Kort, saklig nyhetstext.

Har ni glömt honom?

Kanske minns ni vilket liv det blev när det visade sig att han hade fått tag på sin mobiltelefon. När han inifrån häktet hade ringt samtal efter samtal, dag efter dag, till andra misstänkta och till vittnen. Trots att han inte var tillåten några kontakter med omvärlden, annat än under övervakning.

"Sådant här får inte hända", sa kriminalvårdschefen på Gotland. Bara en vecka senare var han död.

Då sa ingen någonting.

Nej, man ska kanske inte tycka synd om mutkolvar. Det kan ni ha rätt i. Han hade erkänt. Det blev till slut tre fängelsedomar för mutorna i Gotlandsbolaget. Men ett självmord är inget lyckligt slut. Det är inte rättvisa. Det är, skulle man kunna säga, en nödingång. När det enda uthärdliga är att rusa in i katastrofen, inte bort från den. Och nog betyder det något.

Det är möjligt att farbrorn i skjorta och slips, "aktad och betrodd" av sina arbetskamrater, var speciell. Men det är också möjligt att han inte var det.

Han kanske var väldigt typisk. Just i år. En Systembolagschef som tar en muta. En Skandiadirektör som låter pensionsspararna betala bubbelbadet hemma på Strandvägen. En SL-direktör som fifflar med fakturorna. En partiledare som drar av kvitton som inte är hennes, utan våra. Skattebetalarna, som vi brukar kalla oss i sådana här sammanhang.

Vem vet egentligen vad som rört sig i årets alla misstänktas, åtalades och dömdas huvuden? Vem förstår dem? De var också aktade och betrodda. Ändå kom lagen i vägen.

Förra året och året dessförinnan och året före det talade vi om girighet. Om viljan till mer. Alltid mer. Men i år räckte inte ens girigheten till. I år blev det polissak. Korruption. Häktning och åtal och strafföreläggande och böter och fängelse.

Vad hände, egentligen? Vad hände, inuti mutkolvarna, bedragarna och de trolösa?

Det är olika, förstås. Det är det alltid. Några intalade sig kanske att de inte gjorde fel alls. Som på Systemet. De gjorde kanske bara vad som förväntades av dem. Som alla andra gjorde. "Som vi alltid har gjort."

Det är ett starkt argument, det där. Åtminstone när man resonerar med sig själv. "Vi har alltid gjort så här." Tradition, kallas det. Vana. Som i vanans makt.

Och visst är det något särskilt med korruption som marknadsförs i fyrfärgskataloger. Med ordentliga poängsystem och rejäla radhusgrillar och EU-mopeder som högsta pris. Det är oblygt, självklart, reglerat och ganska långt från nummerkonton i Schweiz. Det är nästan som om korruptionen är så respektabel att den är mån om att vara rättvis och ordentligt bokförd. Men det är samtidigt något märkligt med fyrfärgskataloger som saknar avsändare.

Det finns ett skäl till att den som trycker en sådan katalog inte sätter sitt namn på den. De vet att de gör fel. Vana eller ej.

Och hur är det med Skandiadirektörer som smusslar in privata byggkostnader i företagets redovisning? Är de bara fartblinda? Är det bara samma gamla girighet som fallskärmskontrakten och bonusavtalen? Nej, det är det förstås inte. Och de vet om det. Annars skulle de inte kalla sitt nya kök "ombyggnad av huvudkontor".

Sina bonusar och pensioner ser de alltid till att ha papper på. Detaljerade, juridiskt bindande, precisa papper på. Sitt fiffel vill de helst inte ha några papper på alls. För de vet att de är mer än giriga. De vet att de dribblar med lagen.

Det finns de som låtsas att rätt och fel inte existerar. De kan skriva böcker om det. Kanske bli professorer i moralfilosofi. Men det kräver mycket hårt arbete. Det kräver träning. Träning att inte låtsas om den där lilla rösten som finns inom oss. Att inte känna det där pirrande obehaget i magen.

Att intala sig att det bara är skrock och konvention och gamla förlegade idéer. Men det finns nog inte särskilt många direktörer, chefstjänstemän, butikschefer och partiledare som har tid med det. De har samveten, precis som du och jag. De vet att de gör fel. De vet när de gör det.

2003 fick vi reda på att många av dem ändå försökt strunta i sitt samvete.

Att de medvetet agerat i strid med vad de vet är det rätta. Säger det något om Sverige? Säger det något om oss? Betyder det något? Det gör det säkert.

För dem som åkte fast betydde det att de tvingades välja. Skulle de hitta på ännu mer invecklade lögner för att försöka förtränga det de egentligen visste: att de lurats, bedragits, varit skurkar? Eller skulle de kapitulera, inte bara för polis och åklagare, utan för sitt eget samvete?

Under 2004 kommer säkert många av dem, privat och offentligt, att skylla på den svenska avundsjukan, på mediedrevet och på inarbetade traditioner. Men det är egentligen samvetet de förbannar. Och i Visby finns en cell i häktet där frågan ställdes på sin spets redan i september. Där en snäll, oklanderlig farbror i vit skjorta och slips inte kunde få sina konton i Schweiz att leva samman med ett omvittnat hängivet arbete för Gotlandsbolagets bästa.

Vad säger det? Kanske att försnillade miljoner, lyxgrillar och "tjänsteresor" bara är det yttersta skalet på historien. Längst därinne finns kluvna, korrumperade själar. Människor som ligger i krig med sitt eget samvete. De kan vinna hela den synliga världen. Men resten förlorar de alltid.

Jodå, det låter lite högtidligt. Men det beror på att det är lite högtidligt. Att vara människa, alltså. Och mutkolvar är också människor.

Johan Hakelius