Munkavlarna var Perssons stora misstag

Lena Mellin skriver om folkomröstningen som splittrade Sverige

1 av 7
NYHETER

Göran Persson satte sin ära i pant och munkavle på ministrar.

Han fick med sig Lars Leijonborg, Bo Lundgren och Alf Svensson.

Det såg ut att bli en enkel seger - men blev en brakförlust.

EMU-valet splittrade inte bara regeringen och facket, det splittrade hela Sverige, skriver Lena Mellin.

Resultat: Folket-Makten 56-42.

Klockan var bara ett par minuter över åtta på söndagskvällen den 14 september. SVT:s expertkommentator, professor Torbjörn Thedéen, såg både allvarlig och förskräckt ut när han presenterade resultatet av sin vallokalsundersökning.

Svenska folket pep inte fram ett försiktigt litet nej till euron. De röt så att tallgrenarna darrade ända till trädgränsen.

Låt oss backa till november 2002. Efter att länge ha vacklat hade socialdemokraterna äntligen bestämt sig. Partiet var för ett byte till EU:s gemensamma valuta, de krav man ställt upp för att säga ja var uppfyllda.

I slutet av månaden samlades partiledarna hos statsministern i Rosenbad. De beslutade om valdatum och senare också hur frågan på valsedeln skulle vara formulerad.

De fyra partierna på ja-sidan - m, fp, kd och s - kunde vid den här tiden känna sig ganska säkra på att vinna. De representerade inte bara 80 procent av väljarna. De hade också opinionen med sig. Trodde de.

Enligt senaste Sifo hade visserligen nej-sidan ett litet övertag. Men det var väl undantaget som bekräftade regeln? Ända sedan årsskiftet hade ja-sidan legat stabilt över nej i opinionsundersökningarna. Samtidigt tydde andra undersökningar på att svenskarna hade blivit mer positiva till EU-projektet som sådant.

Nio månader senare visade det sig att garvade och erfarna politiker som Göran Persson, Bo Lundgren, Alf Svensson och Lars Leijonborg gravt missbedömt läget. Så snart valdagen var spikad seglade nej-sidan om ja i opinionsmätningarna. Där låg de kvar ända till valet.

Folkomröstningen slutade med en fet smäll. Småfolket knockade etablissemanget, det politiska och det ekonomiska. 42 procent röstade ja mot 56 procent för nej. Skillnaden, 811 442 röstande, blev måttet på det politiska misstroendet i Sverige.

Det var tillväxtområdena runt storstäderna mot resten av landet. Det var unga och gamla mot medelålders. Det var kvinnor mot män. Det var kort sagt de marginaliserade mot de etablerade. Precis som i folkomröstningen om medlemskapet i EU. Fast oändligt mycket tydligare.

- Det var en returmatch. Första gången vann hemmalaget, andra bortalaget. Och det finns en koppling till politikerföraktet. Misstron mot politiker är större bland nej-röstarna, säger Sören Holmberg, professor och valforskare.

Eurons historia är längre än det svenska EU-medlemskapets. 1988 fick kommissionens ordförande Jacques Delors till stånd ett beslut om en ekonomisk och monetär union i EU. Elva år senare låstes växelkurserna mellan de tolv euroländerna. 1 januari 2002 genomfördes det historiska valutabytet, 306 miljoner människor bytte sedlar och mynt på mindre än två veckor.

För Sverige var det vitalt att delta ansåg eliten. Det handlade om Sveriges inflytande i EU. Om framtiden för de svenska företagen och därmed för välståndet.

Argumenten var alltså tunga. Men imponerade inte på mer än fyra av tio väljare. Vad var det som gick snett?

Thomas Fürth, framtidsforskare:

- Mycket av det invanda har försvunnit. Oron vänds mot etablissemanget. Man ängslas för vad som ska komma och vill säga ifrån. Sätta avtryck i en värld som är svår att påverka.

Ett annat svar är att ja-sidan, framför allt Göran Persson, trampade i klaveret. Ordentligt och offentligt.

Det började redan vid jultid då statsministern meddelade väljarkåren att nej visserligen var nej. Men om det blev nej skulle det bli en ny folkomröstning.

Budskapet var glasklart. Omröstningen var inte avgörande, det var inget ödesval. Man kunde vänta och se och göra om den senare.

Det andra stora misstaget var att inte bli överens med LO. Man kan tycka vad man vill om samarbetet mellan socialdemokraterna och facken i LO men för s-partiet är det ovärderligt. Det får tillgång till ett valmaskineri med personal i nästan varenda buske utan att behöva betala särskilt mycket för det.

Men LO:s krav på buffertfonder att plocka ur i orostider blev för mycket för Göran Persson. Han sa nej och LO förklarade sig neutral i folkomröstningen. Efter det var en nej-seger inte längre någon högoddsare utan ett reellt alternativ.

Det tredje och kanske största felet som statsministern begick var att ta fram munkavlen. Enligt beslut i förtroenderådet, socialdemokraternas högsta beslutande organ mellan kongresserna, skulle alla partimedlemmar få tycka precis vad de ville. Men partiets officiella linje var ja.

Fem av regeringens statsråd stod på nej-sidan. Näringsminister Leif Pagrotsky, vice statsminister Margareta Winberg, kulturminister Marita Ulvskog, miljöminister Lena Sommestad och folkhälsominister Morgon Johansson.

I april fick Göran Persson nog. Jobbade man i regeringskansliet var det ens förbannade plikt att inte motarbeta regeringens politik. Tig eller samtyck, var beskedet.

Två statssekreterare, Lotta Fogde och Gunilla Thorgren, tvingades lämna Stockholmsstyrelsen för socialdemokrater mot EMU. Men ministrarna rådde Göran Persson inte på. De fortsatte att trotsa både honom och partilinjen ända fram till valet.

Det gjorde det tydligt för väljarna att man kunde rösta nej utan att vara emot det bästa för landet. En fjärdedel av regeringens statsråd kunde ju inte ha helt fel.

Att även andra delar av etablissemanget var splittrat ökade nej-sidans dragkraft. Flera tunga ekonomer liksom ett antal framträdande direktörer, bland andra finansmannen Mats Qviberg och Electrolux ordförande Rune Andersson, var för ett nej. Det var också centern, ett borgerligt parti.

Medan etablissemangets mur i folkomröstningen 1994 var nästan sprickfri fanns 2003 rejäla hål att fästa fötterna i. Den som ville ha sitt val välsignat av dem med både guldkort och tjänstebil kunde få det på båda sidor.

Åke Daun, professor emeritus i etnologi, har forskat länge om svenskhetens betydelse. Redan i slutet av augusti skrev han en debattartikel och förklarade varför det skulle bli nej i folkomröstningen. Skälen var fem:

1. Sveriges perifera läge.

Vi har helt enkelt svårt att identifiera oss med det kontinentala Europa.

2. Uppfattningen om att Sverige är modernast.

Att Sverige är ett föregångsland är djupt rotat.

- Andra borde ansluta sig till oss. Inte tvärtom, säger Åke Daun.

3. Självständighet och oberoende.

Det framställs ofta som ett centralt värde. Men i EMU-debatten är det tvärtom. Där framhölls att vi alla är beroende av varandra.

4. Invandrare.

Efter kriget var invandringen en succé. Nu tycker många att det blivit för många. Det har skapat en misstro mot människor från andra länder, alltså även EU.

5. Nyttan med EU?

1994 var EU-priserna ett bärande argument för ja-sidan. 2003 var det räntorna.

Men eftersom priserna inte sjönk förra gången fanns ingen anledning att tro att räntan skulle göra det nu. Plånboken hade inget att vinna på euron.

Tre EU-medlemmar har behållit sina gamla valutor. Sverige, Danmark och Storbritannien. I maj nästa år växer unionen med tio länder som väntas byta valuta omkring 2007.

Hur länge kommer Sverige att stå utanför? Ingen vet. Det enda man kan vara riktigt säker på är att det politiska etablissemanget inte kommer att utsätta sig för risken att det blir nej igen. Då blir det ingen folkomröstning.

Lena Mellin