Slutet för Saddam - men inte för kriget

Peter Kadhammar skriver om hur USA skulle ställa allt till rätta i Irak

1 av 6 | Foto: AP
Den 13 december klockan 21:10 grips Iraks diktator av amerikanska soldater i en källarhåla på en bondgård utanför barndomsstaden Tikrit. Han rakas, undersöks och förhörs på hemlig ort. Under 2004 ska han ställas inför rätta. USA:s president George Bush kräver dödsstraff.
NYHETER

USA trodde det skulle bli lätt att besegra Saddam Hussein. Efter tolv års isolering och utsvältning ansågs irakierna så utmattade att de skulle kasta sig om halsen på sina befriare.

Så blev det inte.

Visst intog USA Bagdad redan efter 21 dagar, men sen dess har amerikanska soldater dödats nästan varje dag.

Visst greps Saddam Hussein den 13 december, men bombdåden fortsätter i Irak.

Aftonbladets Peter Kadhammar var den ende svenske journalist som fick följa med USA:s invasionstrupper.

Han berättar om ett krig där amerikanerna ansåg sin Gud vara större än irakiernas.

B ankettsalen på hotell hotell Sheraton i Kuwait City var packad med journalister när amerikanerna höll sitt vanliga informationsmöte. De hade ett varje torsdag. Mannen som ledde mötet var major tror jag, och han hade stort tålamod.

Vi satt på obekväma stolar med tunn stoppning och inte alla av oss kunde hålla sig stilla - vi var så ivriga att få komma i väg, att få vara med på tåget när amerikanerna skulle invadera Irak och göra processen kort med Saddam Hussein. Några journalister reste sig och vankade runt i salen och de samlades i små grupper och förde viskande samtal.

Det skulle bli årets show, ett minne för livet för alla av oss och en höjdpunkt i karriären för några.

Så sa förstås ingen, men det var den allmänna känslan. Inte så att någon - inte många i alla fall - önskade livet ur vare sig amerikaner eller irakier. Men ett krig - vilken show, vilken story!

Inte heller det sa någon. Men om man kunde rannsaka varje reporters, varje kameramans, varje fotografs och varje ljudteknikers innersta så skulle man kunna karva fram något sådant: en ilning av spänning inför det stora, omvälvande äventyret.

Du kanske också, innerst inne, delade den känslan när du satt klistrad framför teven och såg bilderna?

Ett krig i dag, och då syftar jag på ett krig som USA startar, inte på något otäckt och primitivt stamkrig i Afrika eller någon avlägsen håla i Asien - eller varför inte det gamla Jugoslavien? - är ju en snabb och förhållandevis ren affär. Den amerikanska krigsmaktens överlägsenhet är så total. Håller man sig på rätt sida kanonmynningarna, det vill säga bakom de amerikanska kanonerna, har man stora chanser att överleva.

Höjdpunkten vid 18-tiden den sjätte februari i Korallrummet på hotell Sheraton var när ett befäl från marinkåren visade vilken packning vi borde ha med oss - i alla fall de som blev inbäddade hos marinkåren.

Inbäddningen var den stora mediala nyheten för året. Journalisterna skulle få följa trupperna i fält, leva som soldaterna, se det soldaterna fick se. Historien skulle rullas upp framför våra ögon på ett alldeles nytt sätt. Vi skulle inte bara uppleva utan rentav få leva the inside story.

När marinkårssoldaten hade visat hur mycket man kunde få ner i ryggsäcken (det var verkligen imponerande) samlades vi runt majoren som vi trodde kunde ha inflytande över vem som skulle bli utvald. Journalisterna trängdes runt honom, men försökte trängas på ett lugnt och värdigt sätt, så att man inte framstod som en töntig amatör, utan som ett lugnt proffs som amerikanerna gjorde rätt i att lita på.

Det dröjde 41 dagar tills kriget började. När det väl hade startat såg det verkligen ut som om profetiorna skulle infrias. En snabb och lätt affär.

Då var jag inbäddad på Ali al-Salem, en stor kuwaitisk flygbas som amerikanerna och i viss mån britterna tagit över. Kvällen före kriget stod överste Tim Glaeser och talade till ett kompani. Han sa:

- Redan för flera dagar sedan, när några av våra soldater var uppe vid den demilitariserade zonen och klippte hål i staketen, kom det fram irakier till dem.

Översten sträckte upp händerna.

- Vi ger upp! sa de. Men våra killar var tvungna att säga åt dem att vända om: Gå tillbaka! Ni ger er för tidigt! Det har inte börjat än!

Soldaterna runt honom skrattade.

Översten sträckte upp händerna igen. Sedan sänkte han dem sakta och vände sig ett halvt varv.

- Hur många skulle vilja vara hemma i El Paso i morgon och gå ut på en bar och dricka en kall öl?

- Oooouuuuhhhh, svarade soldaterna.

- Vi ska härifrån så snart vi någonsin kan. Arbeta med mig! Vi är stolta! Vi vill vara de bästa! Och jag kan redan säga hur det slutar. Vi vinner!

Jag hade som enda svenska journalist blivit inbäddad. Men min inbäddning var "osexig", sa en amerikansk kollega. Jag var fast på en amerikansk bas som visserligen var enorm, men som låg där den låg även när kriget började.

Ett befäl på basen sa att det var klart att jag skulle ut till fronten när allt brakade loss. Hon drog i trådar högt uppe i befälskedjan och min förflyttning godkändes. Jag borde ha varit tacksam.

Men tanken på följa en invasionsarmé fyllde mig med ruelse. Ingen ställde några krav på vad jag skulle skriva, ingen frågade i efterhand vad jag hade fått ihop om det eller det, men jag skulle ändå vara ett slags hovskribent hos den amerikanska armén.

Systemet med inbäddade journalister var en propagandatriumf. Snart skulle främst amerikanska medier fyllas med rapporter om den snabba framryckningen och flyende irakier och om de vanliga, hyggliga bassarna som var här för att göra sitt jobb för president och land, men som nog ändå längtade hem till familjen och mammas äppelpaj.

Det fanns en naiv självklarhet i det sätt som soldaterna och befälen på basen accepterade, till och med välkomnade, min närvaro. Jag skriver naiv men borde nog inte göra det, för det är ett ord som rutinmässigt används om amerikaner.

Självklar öppenhet vore en bättre beskrivning. Eller oreflekterad rättfärdighet. Eller självklar rättfärdighet.

Gemensamt för soldaterna var rättfärdigheten. Det var ingen bombastisk rättfärdighet, som under en demonstration till stöd för Saddam Hussein i Bagdad.

Den var självklar. Sådan rättfärdighet har alltid varit typisk för stormakter och imperier, rättfärdigheten är en förutsättning för en global makt. Herravälde skapas inte ur tvivel. När tvivlet satte in förlorade USA Vietnam, eller kanske var tvivlet resultatet av att kriget inte gick att vinna. Tvivel är förlust och rättfärdighet vinst.

Rättfärdigheten kan vara oreflekterad ("vi är här för att ... utvidga friheten", som en soldat sa) eller den kan vara väl genomtänkt. På basen träffade jag James Hardy från Boston. När flygplanen kraschade in i World Trade Center den elfte september 2001 satt han med grannfrun och såg dramat i teve.

Hennes man befann sig i en av skyskraporna.

Byggnaden kollapsade i ett moln av glas och betong i direktsändning. När James vände sig mot grannen och såg hennes ansikte visste han att han skulle ta värvning i armén.

Nu satt han i överste Tim Glaesers ledningscentral och sa:

- Om vi säkrar ett amerikanskt fäste i Irak kan vi stabilisera regionen. Irak blir en utgångspunkt för oss att ta oss an andra som stödjer terrorister. Men det kommer att ta ett par årtionden att genomföra detta.

James Hardy talade stillsamt och vänligt.

- Vi är världens supermakt. Vi har musklerna. Om vi inte använder dem uppfyller vi inte våra skyldigheter. Vi amerikaner befriar, vi erövrar inte. Vi sträcker ut en hand och säger: Vi ska hjälpa er.

När rättfärdigheten är självklar behöver man inte bekymra sig om det förflutna eller framtiden. Rätten är här och nu.

Flygbasen låg bara några kilometer från Mutla, där amerikanska helikopterpiloter bedrev kalkonjakt, så kallades det, på flyende irakiska soldater 1991. De retirerade i stulna personbilar, ambulanser, bussar, lastbilar, polisbilar, brandbilar - allt de fann som rullade och som kunde fyllas med stulet gods - och klumpade ihop sig när de skulle över åskammen vid Mutla.

Amerikanska helikopterpiloter hovrade några kilometer bort i mörkret och såg irakierna i sina mörkersikten och pricksköt med kanoner och robotar. De började med att skjuta på de främre och bakre fordonen, så att irakierna inte kunde fly någonstans.

Den amerikanske journalisten Michael Kelly berättade i sin bok "Martyr's day" att när piloterna lyfte från USS Ranger i våg efter våg dånade ouvertyren ur Rossinis "Wilhelm Tell" ur hangarfartygets högtalarsystem: massakern som blodsfest.

Det var ett av krigets avgörande ögonblick, moraliskt och politiskt. Men när jag tolv år senare talade med några piloter på Ali al-Salem hade de aldrig hört talas om Mutla.

- Jag är för ung. Jag var i college 1991, sa en av dem.

En annan, en kapten, sa:

- Mutla? Vad är det?

Rättfärdigheten innebär att man inte behöver rannsaka sina egna eller sitt lands motiv. De är självklara och goda, om än otydliga för den soldat som inte intresserar sig för politik eller nyheter: "Vi är här för att ... utvidga friheten."

När kriget hade pågått några dagar lämnade jag basen. Fotografen Mattias Carlsson och jag tog oss in i Irak på egen hand. Vi sov under bar himmel utanför Basra och såg raketerna som britterna sköt in mot staden och vi hörde det tunga artilleriets dova pukslag.

Rättfärdighet?

Landet var i kaos, människor i Umm Qasr släpade smutsigt industrivatten från en fabrik för oljeledningar för att ha något att dricka och tvätta med. Många av dem var rasande. Rättfärdighet?

Vilken arrogans hade vi inte visat redan i förberedelserna inför kriget - vi journalister, som trängdes runt de amerikanska pressofficerarna och tiggde om att få vara med - vi i västvärlden - men framför allt den amerikanska ledningen.

Överste Tim Glaeser på basen trodde att Irakkriget kunde bli det första i historien som vanns med papper i stället för vapen. Han syftade på de miljoner flygblad som USA släppte ner över irakierna för att mjuka upp dem.

Vad ingen sa, men vad som var uppenbart, var att amerikanerna trodde att invasionen skulle bli en succéartad variant av Kuwaitkriget 1991. Ni minns väl horderna av irakiska soldater som då vandrade över den kalla, gråa öknen med patetiska vita flaggor som var sönderrivna lakan eller t-tröjor?

Ingen hade trott att det kriget skulle vara så snabbt överstökat, och med så få förluster (då räknas inte den irakiska sidan förstås).

Årets krig var så väl förberett och irakierna så utmattade efter tolv års isolering och utsvältning, att det måste bli en ännu större succé. Krig som underhållning, och med ett garanterat lyckligt slut. Den djävulen Saddam skulle bort från makten, och irakierna skulle överhölja sina befriare med blommor.

Det var scenariot. Så säker på sin sak var den amerikanska ledningen att den kunde kosta på sig att bädda in journalister bland soldaterna. Vilken skillnad mot det förra kriget, då amerikanerna inte var säkra på hur det skulle förlöpa, och följaktligen förbjöd journalister att närma sig fronten.

Nu skulle vår närvaro förhöja effekten av en strålande seger.

När de amerikanska trupperna äntligen stod på Paradistorget i Bagdad hade de inte vunnit någon blixtseger. De hade slagit sig fram genom ett motstånd som var hårdare än någon trott. Michael Kelly, som hade skrivit om massakern vid Mutla under det förra kriget, var en av de inbäddade journalisterna. Han dödades i samband med ett bakhåll den tredje april.

De amerikanska soldaterna befann sig i ett politiskt, militärt och moraliskt moras.

Några av dem hjälpte till att fälla statyn av Saddam på torget och det kunde ha blivit den symboliska handlingen som visade att kriget var över.

Men det var det inte.

I september återvände fotografen Urban Andersson och jag till Irak. Då var Saddam ännu inte fångad. Vi landade på Bagdads internationella flygplats med det enda civila bolag som flyger dit, Royal Jordanian. Det lilla propellerplanet sjönk i en brant spiral mot landningsbanan för att undvika en lång inflygning, ty flygplatsen är inte säker.

Läs det igen: Flygplatsen är inte säker.

Den är ännu inte säker, trots att amerikanerna lyckades gripa Saddam Hussein den 13 december.

Amerikanerna har skapat en stor säkerhetszon kring flygplatsen för att försöka hindra motståndsmän att skjuta ner något plan - ett halvår efter det att president Bush förklarade att kriget var över.

I Bagdad fick vi rådet att inte gå ut under de mörka timmarna och så mycket som möjligt undvika att röra oss på stan även när det var ljust.

En dag hörde vi en kraftig explosion. Det var en självmordsbombare som körde in i polisstationen i al-Sadr City. Då var självmordsbombarna fortfarande nyheter, om än av minskande intresse.

Häromdagen noterade jag att ett par självmordsbomber utanför Bagdad, jag tror att elva personer dödades, bara blev en notis i morgontidningen.

Irak kommer aldrig att hamna i medieskugga som, säg, Somalia eller Afghanistan. Därtill är landet som har jordens näst största tillgångar av olja för viktigt. Men våldet har nu blivit så alldagligt att det knappast längre intresserar publiken. Irak har blivit ytterligare en hopplös story som bara fortsätter och fortsätter.

Vi kan diskutera grunderna för USA:s agerande - behovet av att skaffa sig en pålitlig allierad i Mellanöstern när Saudi ser allt osäkrare ut; behovet av att kontrollera oljeflödet; behovet av en väl definierad och synlig fiende i "kriget mot terrorismen", även om denna fiende inte hade ett skvatt med terrorismen att göra. Det är några av de vanliga förklaringarna.

Det finns fler.

Mycket utrymme har ägnats åt den världsbild som en man som Usama bin Ladin har.

Vilken världsbild härskar i Washington DC?

Generallöjtnant William "Jerry" Boykin heter en nyutnämnd vice statssekreterare på försvarsdepartementet i Washington. Han är specialist på hemliga militära operationer.

Boykins nya ansvarsområde är att samordna underrättelser om "terroristledare" och se till att rätt trupper på fältet får dem. Han är alltså en nyckelperson i George Bushs "krig mot terrorismen".

William Boykin har sagt:

- Vi i Guds armé, i Guds hus, i Guds kungarike, har fostrats för en tid som denna.

Om president Bush har Boykin sagt:

- Han är i Vita huset därför att Gud satte honom där.

Boykin har berättat om en strid mot en (muslimsk) krigsherre i Somalia:

- Jag visste att min Gud var större än hans. Jag visste att min Gud var en riktig Gud medan hans var en avgud.

Enligt tidningen Boston Globe brukar Boykin beskriva dem som bekämpar amerikanerna i Irak som Satan. Mannen som har en nyckelroll i flödet av underrättelser, vilka i sin tur kan spela avgörande roll för USA:s agerande, har även gett utlopp för egna tankar om terrordåden den elfte september 2001:

- Jag tror att det var minst ytterligare två plan och att de var på väg mot viktiga byggnader i vårt land. Jag tror att ett var på väg mot Vita huset och ett mot Kapitolium (USA:s kongress), men de hindrades av Guds hand.

När jag läser om William Boykin tänker jag på den där kvällen i Kuwait City när vi journalister trängdes kring de amerikanska officerarna.

Oavsett vad vi tyckte om kriget (som fyllde alla med spänning) tror jag det var ytterligt få som såg den amerikanska politiken som i grunden irrationell, och den irakiska som rationell.

Snart skulle västvärlden flabba åt den irakiske informationsministern Mohammed al-Sahafs lögner, men ingen orkade lära sig hans namn så han kallades kort och gott Bagdad-Bob. Det var en fnysning åt hela arabvärlden.

Vi gapflabbar inte åt de monstruösa lögner som den amerikanske presidenten serverade världen och som ledde fram till kriget.

För i grunden ser vi oss själva som rationella och de andra som irrationella. Inbäddningen av journalisterna var en del av en självklar värdegemenskap när den vite mannen skulle ställa allt till rätta i Irak.

Peter Kadhammar