"Jag mår illa bara jag läser om Robinson"

Claes Eriksson drömmer om ett gammalt hederligt tv-monopol som bara sänder fyra timmar om dagen

1 av 2
Ger ut bok av fåfänga - Jag har jobbat hela mitt liv med lättare underhållning som står längst ner i kulturhierarkin, säger Claes Eriksson som nu gett ut sin första bok - av kulturell fåfänga, medger han.
NYHETER

Han rör sig tyst. Plötsligt står han bara framför mig, en späd man på 54 år, med något milt i sitt väsen, ett fast men avvaktande handslag:

- Claes.

Men sedan pratar han, och blir mångordig, nästan hetsig: han talar om sina moralisttendenser och kulturella fåfänga, sin avsmak för nya tv-branschen och längtan efter ett gammalt hederligt statsmonopol som sänder fyra timmar om dagen.

Just nu spelar Claes Eriksson "Kasinofeber" i Stockholm. Han har skrivit en bok också.

Och på omslaget dyker en figur upp som jag känner igen från tv-serien "En himla många program": den lille inställsamme Allan som från sin tv-fåtölj presenterar människor i de fantastiska program han i sin godhet valt ut åt oss.

Så jag måste fråga:

- Den här figuren, den lille farbrorn i kofta och fluga - är det DU, är det så du ser dig själv?

- Ja " det är jag när jag blir äldre. Lite självgod, nöjd, egenkär och isolerad. (skratt)

Varför tror du att du blir så?

- Jag kan spela en sådan man väldigt trovärdigt och det är en varningsklocka " alltså, jag vill ju inte bli självgod, det är därför jag ironiserar, det är en skrattspegel. Men tyvärr är jag lite sån, lite av moralist. Jag tycker fruktansvärt illa om medielandskapet och tycker inte all konkurrens är bra. Det vore mycket bättre att tv valde ut de program jag skulle se, och sände dem under fyra timmar varje kväll. Mycket bättre.

Hur skulle en tv-kväll se ut?

- Barnprogram, nyhetsprogram, någon bra långfilm eller tv-serier som Lars Molins. Debattprogram som "Kvällsöppet" och underhållningsprogram som "Allsång på Skansen", där artister gör det de ska göra och inte sitter och gissar på djur.

Vilken skada gör tv-utbudet?

- En stor fråga. Det jag pratar om går naturligtvis inte att genomföra. Vi har inte en chans. Det är som slajm, som väller över oss. Man blir enfaldig, helt enkelt. Vidsynthet skapas av att ta in fler intryck. Om jag gillar fotboll och ser fem matcher om dan, vem blir jag då? Tänk vad mycket bättre det var när andra valde ut. Min pappa som aldrig varit på teatern fick se Shakespeare och Molière. Det var ju otroligt.

Och vilka skulle bestämma?

- Public service ska vara som att vem som helst kan skicka in ett programförslag, och kunna klaga och påverka. Chefer ska vara utbytbara, och vi ska ha en debatt om utbudet. I ett Stenbecksmonopol har vi ingen insyn.

Man kan stänga av.

- Det är väl inget val, man har tv för att kunna se tv.

Hur märks fördumningen?

- Färre röstar, färre engagerar sig politiskt. Jag tror på en konspiration här. Det är Huxleys "Du sköna nya värld" som håller på att förverkligas.

Vem?

- Huxley. Du vet, Orwell predikade att vi skulle förslavas av det vi fruktar mest, en storebror staten. Men Huxley förebådade att vi skulle förslavas av det vi älskar mest - av förströelser" 1931 skrev han det. Helt otroligt. Människorna han skriver om går i lyckorus, men det är ett ytligt rus, och ibland måste de se på film för att aktivera och bekräfta sina starkare känslor. "Känselfilm" kallar han det. Det är så jävla bra beskrivet. De ligger och ser tennismatcher på tv" BBC hade börjat testa tv då. Det är sanslöst.

- Jag tycker mig se detta förverkligas inför oss och vi kan inte göra något åt det.

Varför har du själv skrivit en bok?

- Jag tyckte att somliga av mina texter kunde passa för en långsammare läsning. Och så var det av kulturell fåfänga, måste jag erkänna.

Fåfänga?

- Jag har jobbat hela mitt liv med lättare underhållning som står lägst ner i kulturhierarkin. Som inte ens är kultur i somligas ögon. Det finns ett dike mellan nöje och kultur. Man kan inte komma över diket om man inte skriver en bok.

Varför är det viktigt?

- Det är inte viktigt. Bara nån konstig fåfänga. Jag tänker så här: diket finns för att så många slarvar. Bert Karlsson är inte alltid värd att tas på allvar. Inte alla krogshower. Men det vi gör är lika genomarbetat som något vilken konstnär som helst gör. Ändå platsar vi inte på kultursidan. Jag har fått för mig att namnen vi dras på också betyder något. "Galenskaparna och After Shave", världens sämsta namn, fruktansvärda. Vi borde ha bytt till något mer neutralt.

Hur allvarligt ska jag ta Galenskaparna?

- Man måste ha ett uppsåt. Om vi nu gör en föreställning som "Kasinofeber" måste det stå fruktansvärt klart att vi slår ett slag för den gamla modellen med sjukvård åt alla.

Vilka avtryck har du gjort som artist?

- Nu får du inte missförstå: vi kan inte förändra världen. Har folk haft kul i två timmar så räcker det för mig.

Ni är helt självlärda. Vilka för- och nackdelar har det?

- Man blir ju egen, alltså. Kanske lite isolerade också. Men Chaplin och bröderna Marx var självlärda. Buster Keaton var sex år när de kastade ner honom i orkesterdiket för att lära sig ramla.

Vad var du för sorts pojke?

- Som alla andra vill jag gärna tro. Pappa jobbade på Flygmotor i Trollhättan, vi bodde i en etta ovanpå en skomakare. Sen samlade pappa ihop några kompisar och de byggde små radhus på 90 kvadrat. Jag var inget ljus i skolan men hade en magister som förstod sig på min faiblesse för underhållning och jag hittade på små föreställningar. Mamma hjälpte mig. En gång sydde hon av två långkalsongben en sån där lång handske som jag kunde dra av långsamt och så tog den liksom aldrig slut. Fan, vad de skrattade.

Vilken humor fanns i ditt hem?

- Mamma var liksom " rolig i vardagen. Dråplig. De var ett gäng tanter som träffades och berättade historier och skämtade. Ibland klädde de ut sig till cowboys eller vad som helst " vi barn tyckte det var normalt, men det var ju fruktansvärt absurt när man tänker efter.

Kan alla lära sig humor?

- Några bara har det. Mamma är senildement nu men hon får fortfarande barnen att kikna av skratt när hon plötsligt trycker ansiktet mot en glasruta eller så " det är en urkomik som hon bara har.

Hur är du att leva med?

- Jag har en hustru sedan 17 år och vi har det rätt fint faktiskt. Det behöver inte bli irriterat i vardagen, vi skäller sällan på varandra och jag tror inte man måste det, för att rensa luften. Det går alldeles utmärkt att vara vänner. Man behöver inte säga det där klasssiska "nu har du inte skruvat på tandkrämstuben". Sådant kan man strunta i. Jag vet ju att hon inte gör det - men det gör väl ingenting?

- Men vi är inte gifta i lagens mening, utan gifta under stjärnorna.

Under stjärnorna?

- Alltså, det är bara hon och jag som skött ceremonin. Jag vill se det som att vi gifter oss hela tiden. Det finns något farligt med att gifta sig, det är då man börjar äga varandra. Det är då hustrun blir kärringen därhemma.

Hur gifter man sig hela tiden?

- Man uppvaktar varandra. Ser fram emot att träffas. Man smutsar inte ner förhållandet eller tar det för självklart.

Hur uppvaktar du?

- Vi har små ceremonier. Går ut och äter och så.

Varför har du ingen mobiltelefon?

- Jag känner aldrig behovet. Men det är också ett exempel på att jag blivit privilegierad. Människor runt mig tar hand om den servicen. Jag kan stoltsera med att jag inte har mobiltelefon, för min fru har en.

Vilka svackor har du haft i livet?

- Vete fan. Jag har nog inte haft några.

Hur är det att bli äldre?

- Jag var mycket mer påstridig förut. Vi slog ju inte igenom på en natt, utan spelade för sju personer i Boxholm och 15 i Ulricehamn. Så jag var redan 35 år när "Macken "och "Leif" kom, och ville bara köra på. Det har klingat av nu. Man har ingen naturlig energi efter 50, sa Ulf Lundell. Men jag saknar aningslösheten och naiviteten. Man kastar sig inte in i saker längre. Jag skulle inte våga göra långfilm utan att veta hur man gör. Första dan när vi gjorde "Leif" frågade jag fotografen: Hur säger man när inspelningen startar?

Vad tänker du när du hör ordet klassresa?

- Att man får vara vaksam om man vill behålla sina värderingar. Det är svårare att leva som man lär när man är lite besutten. Pengar korrumperar, liksom makt.

Hur märker du det hos dig själv?

- Jag kan betala nån som städar. Men det får man inte i min värld. Hemmet städar man själv, annars bor man i sin skit. Det kan vara frestande att betala någon. Men så viktig får jag inte bli att jag inte kan städa mitt eget hem.

Kerstin Weigl