Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

De är Europas stora skräck

Aftonbladets Staffan Heimerson hos folket som Göran Persson vill skydda oss mot

bor i ett getto En pojke hugger ved till kaminen i gettot Patoracka i Slovakien. Här bor 400 romer i ofattbar fattigdom och slum. Drömmen är att flytta till väst när Slovakien går med i EU 1 maj. Men de flesta har inte ens råd att ta sig till närmaste stad. bor i ett getto En pojke hugger ved till kaminen i gettot Patoracka i Slovakien. Här bor 400 romer i ofattbar fattigdom och slum. Drömmen är att flytta till väst när Slovakien går med i EU 1 maj. Men de flesta har inte ens råd att ta sig till närmaste stad.

PATORACKA, Slovakien.

Josef Cervenak stod i sin värld av slask och snusk, snödrivor och sopor. Cervenak, 46, talade gärna om sin familj och hundratusentals andra romer som har drömmen och planen att bryta upp och lämna detta förödmjukande elände bakom sig. De vill flytta till Västeuropa och skaffa sig jobb. Teoretiskt skulle det bli möjligt, när Slovakien, Ungern, Tjeckien och Polen den 1 maj ansluts till EU. Den fria rörligheten är en av EU:s grundstenar.

"Alla vill", sa Cervenak.

Mest av hövlighet frågade jag: "Varför?" Jag visste att svaren skulle bli många och övertygande - och att jag hade dem framför ögonen.

Jag såg en nioårig pojke med rutin och precision svinga sin yxa. Nu, en svinkall dag under Tatrabergens taggiga toppar, ordnade han ved till kaminen i det kyffe av omålade plankor som skulle föreställa en människoboning. Dess tak var ett lapptäcke av brädstumpar, korrugerade plåtstycken och stuvbitar av gamla korkmattor. De hölls på plats av stenar. För fönstren fanns det trasig plastväv. Skjulen saknade - naturligtvis - rinnande vatten och elektricitet.

En fyraåring kom på snabba fötter ut ur ett annat skjul, drog ner sina underbyxor och satte sig att bajsa i snön.

En flicka i nedre tonåren släntrade fram höggradigt gravid.

Det var hundskall, hosta och tbc. Det var högljudda samtal och uppgivenhet. Det var barfotaungar i snön. Det var stereotypen om romernas liv. Det var en osady, en romsk slum.

"Patoracka", sa Cervenak, när han lockat in mig i sitt skjul, "är en avskrädeshög." Vi hade slagit oss ner oss på sängar och - i en akt av gästfrihet mot en gadje (på språket romani ordet för vit) - bjöd han på kokkaffe och kakaolikör.

Han menade avskrädeshög bokstavligen. Han hade rätt.

     

Gettot ligger två kilometer utanför gruvsamhället Rudnani. På platsen låg under kommunisttiden två flerfamiljshus bebodda av gadje. Efter en lägenhetsbrand vidtog borgmästaren Rudolf Hiznai en medveten segregation i sin stad. De hemlösa vita slovakerna flyttade in i samhället. Romerna fick i vad som i praktiken var utslag av en apartheidpolitik skapa ett getto på tippen vid randen av en kvicksilvergruva, som snart kom att läggas ner. Kvicksilverutsläpp är ett stort, farligt och ibland dödligt miljöproblem. Kvicksilverånga och vattenlösliga salter beskrivs av Nationalencyklopedin som starkt giftiga.

Det är inte en överdrift att beskriva romernas getto som en ohälsosam plats för dess 400 invånare. Jag hade lotsats dit av en romernas förtroendekvinna, Kvetoslava Berkyova. Jag fick hennes och Cervenaks beskrivning av hälsoläget översatt men kunde naturligtvis inte avgöra om jag utsattes för svartmålning och överdrifter.

"Cancer härjar", sa Berkyova. "Vartannat dödsfall här sker i cancer. Det kan jag säga - det hände inte förr bland oss romer."

"Och", föll Cervenak in, "barnen är sjukare än förr."

På andra frågor är jag övertygad om att jag fick korrekt statistik.

"Hur försörjer ni er?" frågade jag.

"På bidrag. Låga bidrag. Statens allmosor. En barnfamilj kan få 2 000 kronor i månaden."

"Hur många har jobb?"

"Ingen. Arbetslösheten är 100 procent."

För romer finns alltså skäl att bryta upp från sina förfärliga platser i Centraleuropa och den möjligheten finns åtminstone på pappret, när deras hemländer ansågs värdiga och nu får möjlighet att ansluta sig till den europeiska unionen.

Men nästan alla EU:s nuvarande länder - undantag är Irland och möjligen Storbritannien - värjer sig mot tanken att deras välfärdssystem ska bli föremål för missbruk. EU-idén att riva gränser ersätts av undantagslagar för arbetskraftsinvandring från Centraleuropa.

I europeiska tidningar citerades i veckan Sveriges statsminister Göran Persson med orden:

"Arbetare från de nya medlemsländerna får tillgång till hela vårt välfärdssystem. Jag förväntar mig enorma problem i fall vi inte skyddar oss."

En brittisk vulgärtidning uttalade rädslan ännu mera rakt på sak: "Romska zigenarna", skrev Daily Express, "är på väg till Storbritannien för att bli blodsugare på oss. Vi vill inte ha dem hit." I anständighetens namn tog den brittiske invandrarministern i ett anförande i parlamentet avstånd från "pressens stinkande hatkampanj" och jämförde den med demoniseringen av judarna på trettiotalet.

     

I flera dagar färdades jag i romernas värld för att finna svar på frågan: Bryter romerna upp från sina getton?

Jag satte kurs mot Slovakiens östra delar över Ungerns pusta. Genom åren har jag många gånger rest i området. Generellt är förändringen enorm - och till det bättre. Genom den så kallade sammetsrevolutionen kollapsade kommunismen i det dåvarande Tjeckoslovakien 1989. Fyra år senare bröts landet upp i två riken. Slovakien drogs i flera år med problem. Men nu har demokratin rotat sig och förvaltningen är modern. Marknadsekonomin blommar, tillväxten är god. Människor har det bra. Längs huvudgatan i Kosice, som är stort som Malmö, och som på kommunisttiden doftat tristess och lågoktanig bensin, ligger en ny italiensk ristorante vägg i vägg med en Hugo Boss-butik. Bilbeståndet är nyare än svenskarnas.

Det lyser därför som i neonskrift: Om välståndet frånhänds en etnisk grupp beror det inte på rikets ekonomi. Romernas sociala utslagning är resultat av diskriminering och rasism.

När söndagen kom sökte jag mig till kyrkan i en by utanför storstaden, där romerna fanns i ett getto i ortens utkant. Jag såg de vita slovakerna anlända. De flesta var par i trettioårsåldern, männen i marinblå ytterrockar, ny ulster i ypperlig yllekvalitet, kvinnorna i päls eller i moderiktig sportjacka.

På kyrkbacken höll kvinnorna psalmboken i vänster hand och mobiltelefonen i höger. Gammeldags borgerlighet och yuppietrender blandades. Jag hade kommit för att se om de oftast så varmt religiöst katolska romerna sökte sig dit. Kyrkan blev full till elva-mässan. Men inte en vuxen rom tillstädes och bara några få barn.

Segregationen behöver i Slovakien inte vara uttalad. Den fungerar av sig själv.

 

Jag hade som reslektyr fått med mig ett purfärskt dokument från European Roma Rights Center i Budapest ställt till social- och arbetsmarknadskommissionären Anna Diamantopoulo i EU-högkvarteret i Bryssel. På minst fyra områden är grymheten mot romerna stor.

  Inom hälsovården. Det finns ett inofficiellt steriliseringsprogram. Genom att ge bristfällig information till romska kvinnor, genom att utnyttja språkbarriären mellan folkgrupperna utför läkare ingreppen som "ett missförstånd". För ett år sedan fastställde två NGO-tjänstemän att sedan kommunismens fall har 110 romska kvinnor mot sin vilja utsatts för sterilisering. EU:s kommissionär för mänskliga rättigheter medger: "Jag är övertygad om att risken finns för rom-befolkningen i östra Slovakien."

"Ämnet är svårt att tala om", sa en av mina ciceroner, Maria Hornakova. "Människor frågar: Var finns bevisen? Och svaren ligger inom människors privatsfär och det underblåser stereotyperna om oss romer. På 1800-talet hade slovaker och romer lika många barn. Ett trendbrott - färre barn - inträffade vid andra världskriget. Men bara för de vita slovakerna, inte för oss romer."

  På bostadsmarknaden. Nya bostadsområden byggs runt om i Slovakien. Ogenerat meddelar byggherrar och myndigheter. "De är inte avsedda för lokalt bosatta romer". I det tiotal samhällen jag studerade var undantagslöst romerna hänvisade till sina osady. I praktiken har ett sydafrikanskt apartheidsystem utvecklats.

"Varför bor inte fler romer i byn?" frågade European Roma Rights Center under en fältstudie i Letanovce.

"Låt zigenarna stanna i sina kolonier", sa enligt rapporten en vit slovak. "Vi vill inte ha dem i byn. Det är mer än nog att de kommer till byn för att gå på posten och till kommunalkontoret och till snabbköpet. De ställer till oreda och de luktar. Håll dem så långt borta från oss som möjligt."

  I skolan. Romska barn placeras rutinmässigt i specialklasser för efterblivna och mentalt störda. Specialklasserna har ofta 100 procent romska elever. Fyra procent står utanför alla undervisning, 77 procent kommer aldrig längre än till grundskolan. Slovakiska myndigheter erkänner att "segregeringen är ett problem". Grunden till den finns dels i vita föräldrars motvilja mot att ha romska barn i sina egna barns klasser, dels i att lärare brister i tålamod med barn som pratar romani i hemmet och därför inte talar slovakiska så bra. Det är vanligt att romabarn gråter när de kommer hem från skolan.

"Specialklasserna infördes i vällovligt syfte under kommunismen", sa ciceronen Hornakova, "för att ge underprivilegierade chans till undervisning. Men den som hamnat i specialklass är stoppad från att gå vidare till gymnasium."

Den 27-åriga Hornakova berättade om hur hon i Hlinné, där 750 av stadens 1 500 invånare var romer, med ansträngning kunde bryta den onda cirkeln: "Jag var ensam rom i min klass. Av skolans 600 elever var fyra romer. Ja, jag förföljdes."

  På arbetsmarknaden. Det är nästan omöjligt för romer att i det moderna Slovakien få jobb. Deras utbildning är dålig, kroppsarbete finns knappast mera, vägar byggs med maskiner, inte med böjda ryggar. Gamla zigenarsysslor som förtenning och skärslipning har gått ur bruk.

 

Central- och östeuropeiska romer är (förutom intellektuella vänsternostalgiker) de enda som har något gott att säga om kommunisttiden. "Kommunisterna", sa Cervenak och skålade i kakaolikören, "såg till att alla hade jobb. Och hade vi jobb hade vi pengar. Livet var bättre då."

Inte ens som musiker i de berömda zigenarkapellen med dess sentimentala Fritz Kreisler-repertoar är romerna längre efterfrågade. Bara få av Budapests folkliga källarrestauranger bjuder längre på levande musik.

"Violinen", sa Claude Cahn, "känns lite dammig. Men, tro mig, det finns romska rappare""

"Rasdiskrimineringen måste erkännas som en faktor för arbetslösheten bland romerna", skriver European Roma Rights Center till EU.

Det är samma EU som så föredömligt för Turkiet förkunnat att landet inte är välkommet som medlem så länge det behandlar sin kurdiska minoritet illa.

Det blir tydligt att i fallet Slovakiens romer visar EU-byråkraterna lättja. För få EU-parlamentariker har orkat lyfta på häcken för att se med egna ögon. Och har de sett blundar de för att det finns ett stycke Tredje världen mitt i deras blomstrande Europa.

Jag har hört tanken uttryckas, att Slovakiens medlemskap borde stå på sparlåga till dess det sett om sitt hus.

     

Jag bilade vidare till by efter by, fler osady, det ena slummiga gettot efter det andra. Jag hade tipsats om att Bystrani skulle styras av en romsk borgmästare. Men denne hade just dött och på (den segregerade) kyrkogården låg han under ett berg av blommor. Jan Kandrac ur romapartiet - en 50-åring i Stalinmustasch, svart skjorta och illasittande kostym men med en aura av auktoritet - hade i väntan på nyval tagit makten.

Byn har 1 500 invånare. 1 000 av dem är romer. 500 av dessa är vuxna. 250 är män. Av dem har 40 jobb.

I osadyn, där alla romerna bor, fanns bara en enda vattenpump. Plastpåsar, apelsinskal och tomma yoghurtburkar skräpade framför de orappade husen med sprickor i väggarna och fuktskador i taket.

Ändå ville Kandrac framställa situationen som om det fanns en strimma av hopp: "I kommunfullmäktige står det 9-9 mellan romer och vita. Titta här. Vår huvudgata som vi kallar Gamla vägen har asfalterats. Och jag har en plan på att vi ska få igång en fabrik för byggmaterial."

Och även om det var skräpigt var en annan detalj i vyn den mera slående: tvättlinorna. Överallt löpte tvättlinor och överallt hängde - trots kylan och fukten - tvätt på tork. Slitna andrahandströjor, nötta kalsonger och lappade byxor. Men rena.

Det var som om Kandrac läste mina fördomsfulla tanker. "Vi romer tvättar oss varje dag", sa han.

I Nova Cany med 600 invånare varav 180 romer bredde den vite slovakiske borgmästaren Jan Strbik ur Sloviska Nationalistpartiet ut stadsplan och skisser.

"Ja", sa han, "romerna bor i ett getto nu. Men jag är progressiv. Se här. Jag ska flytta dem till nya hus. Ja, det blir ett nytt getto. Men det blir ett bättre."

"Men varför blandar ni er inte?" frågade jag.

"Det började med att en romsk familj kom hit och slog sig ner och sedan kom det bara fler och fler. De är impopulära för de spenderar inga pengar."

I Jasov fann jag två getton på 300 meters avstånd från varandra. De hade olika atmosfär, det första glatt, gapigt och självsäkert. Det andra tyst och ängsligt. De präglades, fick jag veta, av att stora familjefejder mellan dem pågick. Men de hade detta gemensamt: arbetslösheten och drömmen om ett drägligare liv i väst.

I gettot präglat av ängslan frågade jag:

"Har livet blivit bättre efter kommunismens fall?"

De svarade inte med ord. Men de skakade på huvudet.

"Och vad gör ni när det är så uselt? Åker till väst?"

Inget svar. Men de nickade ja.

Blir det en folkvandring när de får stanna längre än turistens tre månader och inte längre behöver finna skäl för politisk asyl?

En välutbildad rom, Ivan Hriczko från Roma Press Agency, svarade: "Varenda en ger sig av - om de får ihop pengar till en biljett." Men Maria Harnakova föll in: "De bryter inte upp. De har inte kapacitet att ens ta sig till provinshuvudstaden."

Det finns vaksamhet i EU-länderna. Ambassadör Bengt Lundborg på svenska ambassaden i Budapest sa: "Det behövs en regional approach, lösningar som spänner över gränserna."

En annan svensk diplomat med stor erfarenhet av romska frågor mejlade mig ett svar: "En flytt blir det nog. Men hittills har strömmen gått till Belgien, Storbritannien, Danmark och Finland. Där fick man större bidrag vilket snabbt spred sig."

Hur mycket, frågade jag (medveten om stereotypen) dikteras av en inneboende drift att vara nomad?

"De är inte nomader", svarade Claude Cahn. "Jag har studerat tjeckiska romer som flyttat till England. De är lojala patrioter. De känner sig i första hand som tjecker, först i andra som romer. Det var likadant med romer som utvandrade till Kanada. De greps av hemlängtan."

     

Historien har behandlat dem illa. Romerna tilläts aldrig skaffa mark. Nazismen hade ihjäl 1,5 miljoner av dem i dödsläger. Under 40 år av kommuniststyre utsattes de inte sällan för pogromer.

Det är inte uppseendeväckande att det i en analys från Utrikespolitiska institutet, skriven av Pia Daleke, heter: "Gruppen är Europas största minoritet och har kallats ´EU:s största människorättsproblem"."

Staffan Heimerson
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet