”För mig finns det bara ett alternativ - att leva”

Patric skriver dagbok på nätet om kampen mot hjärntumören

1 av 2 | Foto: privat
TRYCKET PÅ HJÄRNAN BLEV FÖR STORT Patric Löfwenberg, 41, kollapsade plötsligt hemma en dag. På sjukhuset visade röntgenbilderna en hjärntumör stor som en golfboll. Läkaren beskrev tumören som ”en rasande präriebrand” och Patric opererades snabbt.
NYHETER

Plötsligt föll Patric Löfwenberg, 41, ihop hemma.

Han krampade, blev medvetslös, åkte ambulans till sjukhus. Och fick beskedet: hjärntumör.

Sedan dess skriver han och hans fru Sara, 37, dagbok på internet där de beskriver sin omkullkastade vardag.

Sex veckor prick. Sara tittar på klockan. Sex veckor nästan på slaget.

– Jag var och hämtade äldste sonen. Yngste var hos en kompis. Min mamma, hennes man och Patric höll på och tapetserade. När vi kom mötte mamma mig i dörren. ”Låt inte sonen komma in. Patric mår inte bra.”

Sara beskriver känslan då som att hon var bedövad. Hon såg Patric ligga i framstupa sidoläge. Fick en väninna att hämta sonen. Ambulansen som kom, färden till sjukhus. Beskedet. Ingen hjärnblödning. Hjärntumör.

”Skrev av sig”

Ordet står stort, rött på en grön platta på datorskärmen.

– Jag fick snabbt komma hem på permission. Vi började skriva samma dag, säger Patric.

Han berättar att han under tonåren ”skrev av sig” hur han mådde. Att han skulle göra samma sak nu var en självklarhet.

– Jag satt bredvid och sa ”men så upplevde inte jag det”. Så jag började skriva också, säger Sara.

Från början var dagboken på internet tänkt att vara för de anhöriga.

– En del vågar inte fråga alls, andra vet inte vad de ska säga, andra kan inte prata om något annat än sjukdomen. I och med att vi skriver så kan de få reda på allt där. De behöver inte fråga. Och när de ringer kan vi prata om allt annat, inte bara sjukdomen, säger Patric.

Han kan ha haft tumören i 20 år. Långsamt har den växt. Så plötsligt nådde den gränsen, trycket på hjärnan blev för stort. Patric fick ett epilepsianfall. Röntgen visade att tumören var stor som en golfboll.

Opererades snabbt

Hjärntumörer graderas från ett till fyra. Läkaren bedömde först att den var en trea.

Det visade sig att den var fyra. En rasande präriebrand, som läkaren beskrev den. Operation snabbt blev nödvändigt.

Hela tiden skrev de sin dagbok. Fler hittade deras hemsida. De började få mejl från okända. Flera av dem har de i dag kontakt med.

– Om vi någon dag inte har skrivit blir folk oroliga, frågar om det hänt något mer, har vi tvingats åka in till sjukhuset? säger Patric.

Han har tvingats till en operation till. Något växte i huvudet igen.

– Just nu väntar jag på besked. En tumör verkar de ha uteslutit. Troligen är det ett hematom, som ett blåmärke på hjärnan, säger Patric.

Vi sitter i källaren hemma i villan i Älvsjö i Stockholm och pratar. De båda sönerna är på övervåningen, skonas från vårt samtal. Bäddsoffan står uppbäddad. Saras ”änglamamma” Monica har flyttat hem till familjen. Finns där, hela tiden.

– Jag visste ju inte var jag skulle vara. Barnen behövde mig, Patric behövde mig, säger Sara.

”Värre för Sara”

Patrics prognos är inte bra. Men det går inte att säga att han dör. Han vägrar.

– För mig finns det bara ett alternativ. Jag ska leva. För Sara är det värre. Hon måste ju tänka också på det andra alternativet, hur hon ska ordna för sig och barnen, säger Patric.

– Jag får skuldkänslor för att jag tänker så. Jag måste, men jag får ju inte! försöker Sara förklara.

Deras liv vändes upp och ner på några ögonblick. Inga planer går för tillfället att genomföra. Huset de drömt om, och var så nära att köpa, är nu en omöjlighet. En bil har sålts, Patric får inte köra. Han kan inte jobba –”och jobbet är ju mer än 50 procent av ens tid!”

– Vad ska man göra? Jag ska gå på strålning sen. Jag kanske kan jogga två gånger i veckan. Vad gör man mer?

Patric vill leva som vanligt. Nästan lite trotsigt. Han mår ju bra! Hans obevekliga optimism gör ibland Sara vansinnig. Fattar han inte att han är sjuk!

Dagboken på nätet är brutalt ärlig. Patrics glädje över sin snygga fru, lyckan över en helt vanlig dag. Saras frustration när Patric är OMÖJLIG.

– Hon skäller på mig på nätet. Jag läser i efterhand. Det är bra.

Sara kan inte gå tillbaka och läsa i dagboken.

Pratar mycket

– Jag är tillbaka då, när Patric ligger där, mammas man håller fast hans tunga för att han inte ska svälja den. Jag får knappt luft när jag pratar om det.

Patric lyssnar noga när Sara pratar. De har pratat mycket. Säger flera gånger: ”Just det har vi pratat om.” Han kramar Saras fot. Hon ler ganska ofta. Han är mer eftertänksam.

Han har inga problem med att läsa i dagboken. Den hjälper honom att minnas, hålla reda på i vilken ordning allt har hänt.

– Jag är jag just den stunden jag skriver. Läser jag i efterhand är det som att jag är i tredje person.

Om Patric inte fått tillbaka tumören inom fem år är chansen stor att den aldrig återvänder.

Så länge tänker de skriva sin dagbok.

Och de har ingen tanke på att sälja allt och åka jorden runt, som några sagt att de skulle göra om de fick samma besked.

– Vi har det fantastiskt här.

Sara har precis färgat håret. De ska på en nära väns 40-årskalas. I går tog de ledigt från sjukdomen.

Alexandra Forslund