De är instängda - av hatets mur

1 av 7
INSIDAN I Abu Dis är den höga betongmuren nedklottrad med palestinska slagord som "Den här muren kommer att falla snart", "Betalad av USA" och "Sharon är en fredsman?"
NYHETER

De 40 000 invånarna i den palestinska staden Kalkilya. På ena sidan har de en åtta meter hög betongmur och på de tre andra ett högt stängsel med taggtråd och larmanordningar. Israeliska soldater bestämmer om och när någon ska få komma ut ur eller in i staden.

Betongmuren är en del av den 640 kilometer långa mur Israel just nu bygger för att skydda sig mot självmordsbombare.

Aftonbladets Peter Kadhammar (text) och Peter Kjellerås (foto) har besökt den palestinska staden.

KALKILYA. Vem är det som är terrorist?

Det beror på vilken sida om muren man befinner sig på.

Den är åtta meter hög och byggd av släta betongblock. Varje block väger drygt 17 ton. Var tjugonde meter sitter en kamera högst uppe på krönet. Ingen kan gå längs muren utan att bevakas av osynliga ögon.

På den torra jorden i skuggan av muren sitter bonden Yosef Ramsi, 74. Han har förlorat elva dunam, cirka 11 000 kvadratmeter, sedan muren byggdes. Jorden är på andra sidan. Där odlade han aprikoser, vindruvor och oliver.

Gripen eller skjuten

Yosef är, liksom resten av Kalkilyas drygt 40 000 invånare, inlåst. Ett högt stängsel med taggtråd och larmanordningar löper runt Kalkilya i norr, öster och söder. Om någon försöker smyga sig in eller ut måste han forcera stängslet. Då går larmet. Han blir gripen på någon minut, kanske skjuten.

Stängslet står i en 60 till 104 meter bred förbjuden zon. Så här ser den ut inifrån Kalkilya: rakbladsvass concertinatråd, ett dike, en sandgata, det larmade stängslet med taggtråd överst, en sandgata som krattas två gånger om dygnet, en asfalterad väg för israeliska militärfordon, sandgata, ett dike, concertinatråd.

Väster om staden står den åtta meter höga muren.

För Yosef är muren och stängslet en fortsättning på en katastrof som började för länge sedan. 1948, säger han, förlorade hans familj 30 dunam när staten Israel bildades. Marken var på det som blev den israeliska sidan av gränsen.

"Jag är en terrorist"

Yosef har blå arbetsbyxor, en vit skjorta som blivit fläckad av jorden och en blå skärmmössa. I handen håller han en hacka.

- Jag är en terrorist, säger han.

Han skrattar men det är skrattet som reflex, när orden har blivit verkningslösa.

Israelerna säger att stängslet ska skydda dem från terrorister. Tre självmordsbombare har de senaste åren kommit från Kalkilya, därför stänger de in hela staden.

Vad är terrorism? Det är, naturligtvis, när någon går in på ett kafé eller ombord på en buss och spränger sig själv och några oskyldiga i bitar.

En man som Yosef förstår mycket väl detta. Men om man står på hans sida muren kan ordet terrorism också ha en annan innebörd.

Om du sakta kvävs, hur ska du betrakta den som kväver dig?

- Steg för steg tar de vårt land, säger Yosef.

Hur ska Yosef och hans stad överleva?

Omringat av trupper

Jag var i Kalkilya för två år sedan, under den israeliska invasionen av de palestinska områdena. Den gången var Kalkilya omringat av israeliska trupper. Ingen, inte ens FN:s frustrerade representant, släpptes in eller ut.

Men israelerna hade glömt några apelsin- och olivlundar och den vägen kunde vi gå in i staden.

På sjukhuset inne i stan låg en kvinna vid namn Fatemah Naufal. Hon var 64 år. Hon led av en njursjukdom och behövde dialys. Sådan fanns inte i Kalkilya.

Läkarna ville flytta henne till Nablus, där hon i många år hade fått behandling. I fyra dagar hade sjukhusdirektören via FN vädjat till israelerna att få flytta Fatemah. Svaret var nej.

Nu kollar jag hur det gick för henne. Kanslichefen Arwa Shanti på sjukhuset säger:

- Dagen efter du var här tilläts vi flytta Fatemah till

Nablus. Men hon fick hjälp för sent. Hon dog efter två dagar.

Terror kan ha många ansikten.

Det finns en väg ut ur Kalkilya, en kontrollpunkt som israeliska soldater behärskar med hjälp av cementblock, vakttorn, skyttevärn. Bredvid kontrollpunkten har de byggt en väl skyddad bas.

De stänger staden när de vill, oftast utan att Kalkilyas invånare förstår varför.

En dag kan de stänga staden i sex timmar. Varför? Inget svar. En annan dag kan de stänga staden i två. Varför? Vem vet. En tredje dag står det inte några soldater alls vid kontrollpunkten, man kan köra in och ut som man vill. Varför? Gud vet.

Men även om man kan lämna staden är man inte fri. Ty vart ska man ta vägen?

23 år och fruktad

En man som heter Isam har lite land vid muren en bit norr om Yosefs plätt. Isam är 23 år, en kritisk ålder. En man i hans ålder kollas extra noga. 23 är en ålder då män kan vara så stridslystna att de kanske inte bara föraktar andras liv, utan också sitt eget.

Isam säger, som en självklarhet, att män i hans ålder inte får lämna Kalkilya. De har inte fått lämna staden på tre år.

Tre år.

Men sedan en månad har israelerna lättat på restriktionerna. Även Isam kan få gå ut sedan de kollat hans identitet och funnit honom ofarlig.

När Isam fick chansen för en månad sedan tänkte han: Jag ska åka till Nablus!

Han tyckte att det skulle bli roligt att få andas annan luft än Kalkilyas, och i Nablus känner han folk. Efter tre år ville han se sig om.

Stoppad vid vägspärr

Så han gick till kontrollpunkten, visade legitimation, godkändes och begav sig i en kollektivtaxi till Nablus. Det är ett par tre mil mellan Kalkilya och Nablus. Men det är den närmaste vägen som kräver speciellt tillstånd om man är palestinier. Vanligen är de hänvisade till de krokiga småvägarna och då blir sträckan ungefär sju mil.

När Isam kom fram till Nablus stoppades han vid den israeliska vägspärren. Ty det är en sak att tillåtas lämna Kalkilya och en helt annan sak att få åka in i Nablus.

Isam visste nu inte vart han skulle bege sig. Han ville inte återvända till Kalkilya. Inte redan efter några timmar.

Han åkte till byn Sarra där han har släkt.

Det blev i alla fall en utflykt.

- Jag tackar Gud för att han gav oss tålamod, säger Isam.

Kastar stenar på muren

Tålamod är något relativt. Den som saknar valmöjligheter måste ha tålamod, för vad skulle alternativet vara?

Muren är omöjlig att rubba. Stadens barn har dristat sig att kasta stenar på vakttorn nummer 33, som har skottgluggar i tre plan. Stenarna har resulterat i ljust gråa märken på den något mörkare betongen.

En ofarlig, barnslig protest.

Stängslet, däremot, ger man sig inte på. Där står en skylt som säger:

"Dödlig fara - militärt område

Varje person som passerar eller skadar stängslet

RISKERAR SITT LIV"

Det finns tre grindar i stängslet och folk säger att soldaterna öppnar åtminstone den södra en halvtimme på morgonen, vid lunchtid och en halvtimme på kvällen.

Soldaterna vaktar grinden

Genom den grinden kan bönder med passersedlar gå till sina fält, som hamnat på andra sidan och som inte blivit konfiskerade. Det är irriterande, säger de, att ingen vet exakt när soldaterna öppnar grinden. Tiderna är ungefärliga och tycks beroende av soldaternas, eller deras befälhavares, humör.

Denna dag står en grupp män och väntar vid södra grinden.

De väntar.

Ingen israelisk patrull syns till. En av männen går fram till grinden och rycker i den. Då går ett larm någonstans, och strax kommer en patrull i en fyrhjulsdriven bil med unga rekryter.

De öppnar grinden. En av soldaterna vinkar fram bönderna en efter en. Soldaterna kontrollerar papper, säger åt män att lyfta på skjortorna, tittar i plastpåsar, kikar i väskor, undersöker flaken på hästforor.

En efter en får bönderna gå fram. De ser rakt framför sig, förnedrade, fångar som släpps ut på nåder.

En trött och sliten håla

De har en eller ett par kilometer till sina jordplättar. Om denna grind inte öppnas måste de åka en omväg på två, tre mil, vilket först och främst kräver ett fordon och för det andra skulle stjäla värdefulla timmar från dagen.

Men även om de får gå ut genom grinden och bruka det som är kvar av fälten så räcker det inte för att staden ska överleva.

Kalkilya brukade vara en livlig handelsplats dit även israeler åkte för att shoppa. Nu är det en trött, sliten håla som sakta förtvinar. Längs huvudgatan är många av affärerna igenbommade. I skuggan av taken som skjuter ut över trottoarerna

sitter sysslolösa män och poliser från den maktlösa palestinska myndigheten, lika sysslolösa de.

Borgmästaren Maarof Zahran pepprar besökare med statistik: 80 procent av stadens inkomster är borta, 7 000 av 9 000 familjer är beroende av matpaket från FN, 4 000 invånare har flyttat för att söka arbete någon annanstans...

Helt stängd i över ett år

Staden var helt stängd mellan augusti 2002 och den 26 december förra året.

Så till vida kan man säga att det nu går framåt. Detta är också något som israeliska arméns talesmän tagit fasta på:

Stängslet ger palestinierna större frihet, säger kapten Erik Snider. "Vi behöver inte vara i städerna hela tiden. Tack vare stängslet kan de åka vart de vill."

Borgmästare Zahran var utanför staden för en månad sedan. Då var han på ett sammanträde i Ramallah. Det tog två dagar, säger han, att få tillstånd för att i egenskap av borgmästare resa från en stad till en annan.

Man kan beskriva allt detta - all denna hemska statistik, dessa märkliga öden, denna envetna strävan att ändå överleva.

Men muren är så mycket mer än bara en mur, det synliga beviset på att Kalkilyas invånare är fångar i sin stad. Den är också ett sätt att göra dem osynliga, irrelevanta.

Om man befinner sig på den israeliska sidan av muren kan man se Kalkilyas invånare som ett hot, nu eliminerat med hjälp av betong, concertinatråd, övervakningskameror, vakttorn, elektriska stängsel och larmanordningar.

Men kan man eliminera en hel befolkning?

Toppmodern motorväg

När vi står tillsammans med bonden

Yosef hör vi trafiken på den andra sidan, en konstant brus från en motorväg.

På den israeliska sidan går en ny motorväg från söder till norr, en toppmodern betalväg där räkningarna skickas hem

sedan kameror registrerat numren på bilarna.

Från motorvägen verkar muren inte så märkvärdig. Den är delvis täckt av en jordslänt där det ska växa gräs och blommor. Det blir nog vackert.

Från den israeliska sidan påminner den synliga delen av muren om ett stort bullerplank.

Det finns inte ens någon vägskylt till staden, det finns ingenting som säger att bara ett par hundra meter bort ligger en stad med 40 000 människor.

Kalkilyas invånare finns inte mer.

Vem är terrorist?

Yosef Ramsi brukar det han har kvar av sin jord, liksom Isam, liksom tusentals andra. De kan höra livet på andra sidan.

Yosef är gammal. Ingen behöver frukta något från honom. Men Isam, som går där på fältet, Isam som bara är 23 år, vad kommer muren och stängslet och de förnedrande kontrollerna att göra med honom?

Accepterar Isam att inte finnas mer?

Om han inte gör det, hur ska han tala om för världen att han existerar?

Vem är terrorist i Isams ögon?

Muren blir 640 kilometer lång - och övervakad

Peter Kadhammar