– Jag trodde han var i skolan

Hennes son skulle hämnas mordet på shejk Yassin

1 av 6 | Foto: peter kjellerås
FÖRSTÅR INTE Tamam Abdo sitter i sonen Hussams rum och säger att hon inte förstår hur någon kunde förmå honom att sätta en bomb på kroppen för att spränga sig själv och några israeliska ockupanter i luften. ”Vi har inget med politik att göra”, säger hon om sin familj. Och berättar att Hussams stora intresse är fotboll, Ronaldo är hans idol.
NYHETER

NABLUS–GAZA–RAFAH

Man kan börja var som helst för att visa våldets spiral, men låt oss börja med Tamam Abdo, 50.

Hon är mamma till Hussam, 16, som tänkte döda sig själv och några israeliska soldater den 24 mars. Bilderna på Hussam gick över hela världen, för när det väl gällde vågade pojken inte spränga sig själv i luften.

Han stod vid kontrollpunkten Hawara utanför Nablus och soldaterna skyddade sig bakom skyttevärn av betong och sandsäckar. De skrek till Hussam hur han skulle klä av sig och hur han skulle klippa av ledningen till bomben som var fäst runt kroppen.

Tamam är en vänlig kvinna som bor med sin familj i ett ganska välmående område i Nablus. Tamam och hennes man driver livsmedelsaffären Andalusiska Snabbköpet. På den lever de bra. De äger ett trevåningshus och har hela bottenplanet för sig själva. De andra våningarna hyr de ut till sex familjer.

Ronaldo är hans idol

– Vi har inget med politik att göra, säger Tamam.

Hon säger att någon eller några måste ha lurat Hussam att sätta på sig bomben, men hon kan inte förstå varför han gjorde det.

Hussam är mest intresserad av fotboll. Hon visar rummet som Hussam delade med sin storebror Hosni: två sängar, väggar målade i blått med övre delen täckt av ljusare blå stjärnor. I taket hänger en liten diskokula. På dörren sitter en bild av Nalle Puh. I ett hörn står tre stora nallar på en vit rottinghylla. Nallarna tillhör Hussam.

Tamam tar fram en gul och grön tröja, brasilianska landslagets. Ronaldo är Hussams stora idol.

Den 24 mars trodde Tamam att Hussam gick till skolan. När han inte kom hem som vanligt blev hon orolig och gick runt i kvarteret och frågade efter honom.

Ingen visste vart Hussam tagit vägen.

Klockan 17.30 kom en lokal journalist och sa att Hussam gripits vid vägspärren i Hawara. Tamam svimmade. Klockan 19 ringde en israelisk överste, han gav inte sitt namn, och frågade:

– Är du glad för vad Hussam har gjort?

Han skrattade och frågade om Tamam hade sett bilderna på tv.

Årsbarn med intifadan

Än en gång säger Tamam att hon inte förstår hur någon kunde förmå Hussam att sätta en bomb på kroppen för att spränga sig själv och några israeliska ockupanter.

– Vi har inget med politik att göra, säger hon.

Hussam föddes den 5 december 1987 när den första palestinska intifadan, upproret, just hade startat. Därför fick han sitt namn. Hussam betyder ”svärd”.

När han var ett år tog hon Hussam och storebrodern Hosni till en fotograf.

Hosni är klädd i en tröja med den palestinska flaggans färger – grönt, vitt, svart. Han gör V-tecken. Lille Hussam är insvept i en palestinasjal och ser allvarligt rakt in i kameran.

– Det var intifadans första år, säger Tamam.

För liten för att kasta sten

Hussam var aldrig ute och kastade sten på de israeliska soldaterna, säger hon. Han var för liten. Men han såg ju på tv vad som hände, och hörde ju skriken och skotten, och hörde vad folk talade om.

Men så var det för alla.

– Israelerna behandlade aldrig Hussam illa, säger Tamam.

Fast i mars–april för två år sedan hade alla invånare i Nablus utegångsförbud i en månad. Bara var tionde dag fick de lämna huset i två timmar. För att få maten att räcka åt Tamam och hennes familj bara ett mål om dagen.

Familjen Abdo – far, mor, tre flickor och två pojkar – sov i vardagsrummet. Det ligger mitt i huset och kändes säkrast.

En dag gick en kula genom rutan i Hussams rum.

Det var svårt att sova i vardagsrummet. På nätterna sökte israelerna igenom husen och Hussam och hans syskon låg på madrasserna och hörde pansarvagnarna och skriken i kvarteret. De väntade. Skulle soldaterna komma den här natten? Eller nästa?

Sökte igenom huset

När de kom sparkade de in dörrarna och skrek: Var har ni vapnen! Var har ni vapnen!

Soldaterna slängde ut familjens kläder, filtar, madrasser på gatan när de sökte igenom huset. Hussam grät.

Tamam bjuder på starkt turkiskt kaffe när hon berättar.

– Det är inte så mycket att prata om, säger hon. Så var det för alla. Israelerna behandlade aldrig Hussam illa.

Hussam Abdos bomb skulle ha blivit en hämnd för mordet på Hamasledaren shejk Ahmed Yassin. Den 22 mars sköt israeliska helikoptrar robotar på den rullstolsbundne Yassin när han lämnade en moské i Gaza City.

Två av Yassins söner, Abed El Hamid, 32, och Abed El Ghani, 30, var med fadern utanför moskén. Nu ligger de på Shifasjukhuset i Gaza City.

Abed El Hamid har splitter i hela kroppen och brutet högerben.

Abed El Ghani har splitter i buken och bruten högerarm.

I korridoren utanför rummet sitter en man med en kalasjnikov i knät. Han ska förhindra ytterligare mordförsök, men det är knappast troligt att israelerna försöker döda shejk Yassins söner på ett sjukhus.

Förresten hjälper inte en kalasjnikov mot robotar som avfyras från helikoptrar fem kilometer bort.

Kan inte prata

Abed El Hamid fick även splitter i munnen. När han försöker prata utstöter han groteska läten. Men han försöker bara en gång.

Abed El Hamid och hans bror ligger tysta med uppspärrade, chockade ögon. Släktingar, vänner och medlemmar i Hamas kommer och går, och alla talar tyst, viskande.

Abed El Hamid sträcker ut tungan för att visa en av dem att han inte kan prata.

På väggen bredvid sängen sitter en bild av shejk Yassin som nu, enligt de troende, befinner sig i paradiset, ty han dog som en martyr. I rummet hänger också Hamas gröna flagga. Den bär texten:

Gud är stor.

Mordet på shejk Yassin var en hämnd för massmordet i hamnstaden Ashdod den 14 mars.

Det iscensattes av rörelserna Fatah och Hamas gemensamt. De är vanligen fientliga mot varandra. Därför anser de att självmordsattacken i Ashdod var en ovanligt strålande framgång.

Nabil Masood, 18, sändes i döden av Fatah och Mahmood Salem, 18, sändes i döden av Hamas.

De lyckades ta sig fram till Ashdods hamn. En av dem gick till ett lager för citrusfrukter där han sprängde sig i luften, den andre sprängde sig vid ingången till hamnen sedan han bett om ett glas vatten.

Elva israeler dödades och över 20 skadades.

Uppväxta i flyktingläger

Mahmoods mor Adila, 40, fick höra att hennes son blivit martyr när den lokala moskén skrek ut nyheten i högtalare.

Nabils mor Amina, 38, fick veta att hennes son sprängt sig själv och några israeler när hon satte på tv-nyheterna.

– Det sista Nabil sa, berättar Amina, var att han skulle gå till moskén och be.

– Mahmood bara gick hemifrån på morgonen. Han sa inget, säger Adila.

Nabil och Mahmood var uppväxta i flyktinglägret Jubalya, vilket är det största på de palestinska områdena. Här bor 110 000 människor, alla flyktingar eller ättlingar till flyktingar från det som nu är Israel.

Jubalya är inte bara fattigt, det torde också vara en av de våldsammaste platserna på jorden.

Invånarna har öst stora sandhögar på gatorna för att försvåra de israeliska stridsvagnarnas framfart. Men sandhögarna stoppar naturligtvis inga stridsvagnar och absolut inga helikoptrar utrustade med robotar, kanoner och kulsprutor.

Inget kan stoppa den israeliska armén. Men en självmordsbombare kan i alla fall utkräva hämnd genom att ta sitt eget liv, eller med sin död demonstrera att israelerna aldrig ska få känna sig säkra.

Mahmood bodde med sin familj på tredje våningen i ett fyravåningshus i Jubalya. Familjen har det ganska bra. Mahmoods far Zuhair arbetar på utbildningsdepartementet i Gaza och tjänar cirka 4 000 kronor i månaden.

Adila går uppför trapporna till lägenheten. På varje våningsplan sitter en affisch som hyllar hennes son, martyren.

Hon öppnar dörren till lägenheten som är stor och ljus. Hon säger:

När Mahmood var liten passerade vi en gång en israelisk soldat. Han tittade på Mahmood och sa: En vacker baby, var rädd om honom.

Nu väntar de på hämnden

Mahmood var den ende i familjen som hade eget rum.

Han var så intresserad av datorer, säger Adila. Han behövde vara i fred. Han ville bli dataprogrammerare.

På de vita väggarna i pojkrummet sitter 17 affischer av tidigare martyrer.

Mahmood började tejpa upp dem i somras. När Adila frågade varför sa han:

De är mina närmaste vänner.

Adila säger: Jag kunde aldrig ana...

Nu väntar Nabils och Mahmoods familjer på den israeliska hämnden. Israelerna förstör rutinmässigt husen för självmordsbombarnas familjer.

De israeliska stridsvagnarna och schaktmaskinerna kan komma i dag, i morgon eller nästa vecka.

120 människor bor i fyravåningshuset. Snart kommer de att vara spridda och hemlösa, flyktingar i flyktinglägret.

– Vi får väl bo hos släktingar, säger Adila.

1 337 familjer har mist sina hem

Självmordsattacken i Ashdod var en hämnd för att israeliska armén dödade fem Fatah-medlemmar i Jenin den 10 mars. Men attacken var också en hämnd för israelernas skövling av flyktinglägret Rafah i södra Gaza.

Mellan oktober 2000 och sista februari i år förstörde israeliska soldater 782 hus i Rafah. I mars ökade takten och de förstörde 50, enligt FN-organet Unwra.

1 337 familjer har förlorat sina hem.

Yosef Abu Siada, 60, står på trappan till sitt hem och vart han än vänder sig ser han ruiner.

Huset till höger förstördes i oktober. Först sköt de, säger Yosef. Sedan kom de med stridsvagnar och schaktmaskiner. Klockan var ett på natten.

Besökte hembyn

Huset till vänster förstördes den 21 december, liksom huset rakt fram.

Yosef vet inte varför de skonade hans. Han tänder en cigarett av märket Craven och går in. Hallen är mörk och sval i middagshettan.

Han går till bakdörren som är av grå plåt. Det starka solljuset silar in genom två skotthål.

Han öppnar dörren. Därute ligger cementhög efter cementhög, resterna av 70 hus som FN byggde för flyktingarna.

Yosef går tillbaka genom hallen. Han blossar på cigaretten.

– Jag har bott här sedan 1948, säger han. Min far och farfar byggde huset. De flydde från vår by Yebna som nu ligger i Israel.

Han ställer sig på trappan igen. Det är 13 kulhål i muren framför huset.

– Fram till för fyra år sedan arbetade jag som busschaufför i Israel. En gång på 70-talet tog jag med mina barn till Yebna. Vi såg vår mark, vårt hus. Judar från Jemen bodde i huset. Jag pratade med dem.

Han slänger cigaretten på gatan, som är full av bråte.

– Nu är Rafah mitt hem. Men om våra liv hotas här, vart ska vi då ta vägen?

”Ett tydligt budskap”

Den israeliska militären säger att palestinierna gräver tunnlar från Rafah för att smuggla in vapen från Egypten. Därför rivs husen: 832 på tre och ett halvt år.

I den mån palestinier medger att de smugglar vapen säger de att de måste kunna försvara sig.

För israelerna är det ingen stor sak att riva palestinska hus: att spränga eller slå sönder ett hus med schaktmaskiner är att ”sända ett tydligt budskap”.

På ruinmuren mitt emot Yosef Abu Siadas hus har någon skrivit: ”Detta är martyren Said Al Masris fäste.”

Vem ska hämnas Said Al Masri? Och vilka hus ska israelerna förstöra som vedergällning för hämnden? Och vem blir sedan nästa martyr?

”Jag förstår inte”

Hämndens kedja sträcker sig vecka för vecka, år för år, decennium för decennium. Ingen har förmått bryta den.

Kvar blir palestinska och israeliska mödrar och fäder utan barn, och barn utan fäder och mödrar.

Fast ofta dör barnen också.

16-årige Hussam Abdo ställde in sin död när han sträckte upp händerna framför de israeliska soldaterna.

Hans mor Tamam sitter i en röd fåtölj. På hyllan bredvid henne står en bild av Hussam. Tamam säger:

Jag förstår inte varför han gjorde det, jag förstår inte

?

Tidigare artiklar:

Hussam, 16, skulle hämnas mordet på Hamasledaren Yassin som i sin tur var en vedergällning för Fatahs och Hamas massmord i hamnstaden Ashdod den 14 mars som i sin tur… Våldets spiral i det ständiga kriget mellan Israel och Palestina snurrar allt fortare. Aftonbladets Peter Kadhammar (text) och Peter Kjellerås (foto) har träffat Hussams mamma, Yassins söner, självmordsbombarna Nabils och Mahmoods mammor och besökt den skövlade staden Rafah där 832 hus har sprängts eller slagits sönder på tre och ett halvt år.

Peter Kadhammar