”Jag hittade Michaela död i sovrummet”

Johannas 14-åriga dotter tog sitt liv

1 av 7 | Foto: VERONICA KARLSSON
”michiz” är alltid närvarande Mycket i Johanna Enebergs lägenhet påminner om Michaela – foton, teckningar, prylar som de köpt på resor. I dag känner sig Johanna stabil även om sorgen aldrig kommer att gå över. – Jag kan känna en otrolig längtan efter att få hålla mitt barn igen, säger hon.
NYHETER

När Johanna Eneberg ringde sin 14-åriga dotter Michaela svarade hon inte.

Hon kände en plötslig oro, lämnade jobbet och sprang ända hem från tunnelbanan. Väl hemma hörde hon att tv:n var på och började prata.

Men Michaela hade hängt sig i sovrummet.

Runt om i Johanna Enebergs lägenhet syns spåren efter en tonårstjej. På videohyllan står ”Alice i Underlandet” och ”American beauty”. På väggarna hänger inramade självporträtt där en storögd flicka i blyerts blickar ner på oss.

För bara drygt ett år sedan kunde hon själv ha suttit här bredvid sin mamma.

– Jag kan känna en otrolig längtan efter att få hålla mitt barn igen, säger Johanna Eneberg, 41.

Den 28 april förra året var en måndag. Michaela Silfverberg hade gått i en ny skola i två dagar. På söndagsnatten var hon uppe och grät. På morgonen värkte huvudet och hon var på dåligt humör.

– Hon ringde mig på jobbet och undrade om hon behövde gå till skolan. Jag tyckte att hon skulle försöka. Sedan var jag tvungen att lägga på, för jag hade ett viktigt besök just den dagen.

Timmen som följde blev ödesdiger. När Johanna äntligen kunde ringa upp igen lyfte ingen på luren. Och skolan berättade att Michaela inte dykt upp.

– Jag kan inte förklara hur jag förstod att något hänt, men jag bara gick från jobbet utan att ens säga till. Jag sprang hela vägen hem från tunnelbanan. Jag öppnade, hörde tv:n och började prata.

Men Michaela skulle aldrig mer svara.

Johanna hittade sin dotter i sovrummet. Hon hade tagit sitt liv.

– Min första reaktion var att det var ett makabert skämt. ”Fy fan, nu har du gått över alla gränser” tänkte jag. Det var som i en film.

Hon fick ner flickan och försökte desperat med hjärt- och lungmassage. Men det var för sent.

Det enda Johanna kunde göra var att se till hon skyldes ordentligt av filten när ambulansmännen bar iväg henne.

– För mig betydde det mycket, att få bädda in henne.

– Jag har haft fruktansvärda självanklagelser om vad jag kunde och borde gjort. Men i dag känner jag att jag gjort allt jag kunnat för Michaela. Jag är glad att jag inte har fler barn – då skulle jag aldrig haft så mycket tid för att hjälpa henne. Men sorgen går aldrig över. Ibland vill jag bara slänga mig på golvet och skrika, och då gör jag det.

Johanna beskriver sin dotter, som själv ville kallas Michiz, som glad, sprallig och nyfiken.

– Hon var en mycket kreativ, speciell person. Hon hade lätt att få vänner, men också ovänner. Hon hade känselspröt som gjorde henne extra sårbar i vissa sociala situationer. Hon förstod till exempel inte varför man inte alltid fick vara med om man bara var snäll. Och hon tog väldigt hårt på orättvisor.

Michiz tyckte om att argumentera, läsa, rita. Och skriva. I en presentation av sig själv i sjuan skriver hon vad hon vill ha ut av livet:

”Detta VILL jag göra: ”När jag blir stor vill jag bli allt och inget! Jag vill inte behöva jobba utan bara ge mig ut i världen och jag vill ha en egen affär. (? ) ”Pralinaffären ska vara gammeldags och sälja alla dyra praliner som finns. Jag ska göra dem själv så jag får nog först anställa någon som kan, så att han/hon kan visa mig hur man gör. Sedan när jag lärt mig ska jag göra praliner tills den dag jag dör. Då ska jag dö i en liten stuga på landet.” (Ur ”När jag blir stor vill jag bli...av Michaela Silfverberg)

Michiz hade bra självförtroende – från början. Med åren blev hon nedtryckt av mobbning. Johanna tror att det bland annat berodde på att hon var överviktig, och att hon samtidigt stod på sig och vägrade anpassa sig.

Riktigt illa blev det i sexan när klassen splittrades. Michiz mobbades fysiskt och psykiskt. Hon kunde till exempel få sms där det stod hur äcklig, dum och ful hon var.

Sedan en tidigare överenskommelse berättade hon allt för sin mamma. Vardagslivet blev en kamp, där Johanna desperat försökte få skolan att stoppa trakasserierna. Michaela själv kände sig allt mer som en börda.

På alla kort av Michiz skrattar eller ler hon som vilken ung tjej som helst. Men på insidan hade hennes självbild börjat trasas sönder. I början av sjuan skrev hon:

”Jag hatar kommentaren ”Vem tror du att du är?” Jag vet vem jag är – jag är Michaela!”

Nu började hon själv glömma vem hon var. Hon trodde allt mer på dem som sa att hon var värdelös, fet och äcklig. Hon blev deprimerad, med symptom som magkatarr och huvudvärk.

Michiz självmordstankar började redan i sexan–sjuan. Hon gjorde ett par försök, som experterna enligt Johanna kallade rop på hjälp.

Ända fram till slutet hade hon ändå ett par nära vänner kvar. Och fin kontakt även med sin pappa, som separerat från Johanna då Michaela var liten.

Men till slut räckte inte stödet. Michiz vågade inte gå till skolan. Hon pluggade hemma, och när hon hade prov följde Johanna henne till klassrummet.

– Vi hade ett väldigt speciellt förhållande. För mig kunde hon visa precis hur hon verkligen mådde. Ibland låg vi och pratade halva nätterna, minns Johanna.

”Detta ÖNSKAR jag ska hända om 1 inte händer: Sedan vill jag ut och hjälpa andra människor där ute så jag försöker mig på politikens ädla konst. Sedan märker jag att det enda man behöver göra är att muta lite olika personer. Men jag har inget stort sparkapital så det gick inte. (...)

Skriver 50 böcker till i stil med ”Wemiweras grottor och andra bostäder del 1 till 50”. Skaffar barn med en luffis som jag omvandlat och gjort någorlunda respektabel. Dör lycklig med vetskapen om att jag skrev 54 böcker som ingen läser och att jag har räddat en man som endast äter kattmat och kaffesump.” (Ur ”När jag blir stor vill jag bli...av Michaela Silfverberg)

Efter nyår förra året – bara några månader innan Michiz dog – verkade allt ordna sig till det bättre. Hon hade fått en vuxen resursperson att tala med, och hon skulle börja i ny skola som verkade bra. Johanna minns att hennes dotter verkade gladare än vanligt den våren. Hon blev mer social igen och träffade en del gamla kompisar.

– I efterhand förstod jag att hon tog adjö. Redan i december hade hon bestämt sig för att ta sitt liv – det skrev hon i sitt avskedsbrev. Hon väntade bara på ett tillfälle då hon skulle vara ledsen nog att våga ta steget.

När Johanna ska berätta om slutet går det långsammare, mer trevande. Den lilla familjen går mot en katastrof.

– Trots att Michiz var gladare kände jag att något var fel. Hon blev nämligen elak mot mig. Det hade hon aldrig varit förut, även om vi bråkat ibland. Nu var det som om hon hoppades att jag skulle stöta bort henne, för att det skulle hjälpa henne att göra det hon tänkte.

Tiden som följde efter självmordet var ett enda kaos.

– Jag kämpade med ett val: Skulle jag ta mitt eget liv eller orka vidare? Det som fick mig att orka är att jag började fokusera på vad Michiz skulle ha velat. Ville hon ha en förälder som inte duschade eller träffade någon annan människa? Jag fick ett oerhört behov att visa henne respekt. Men när jag började ge mig ut och träffa folk kunde jag få otroligt dåligt samvete. Jag kunde tänka: ”Här står jag och tar en öl och till och med skrattar medan min dotter är död.”

Michiz hade skrivit ett sex sidor långt avskedsbrev på sin dator. Johanna hittade det i juni. Hon berättar att det var ett kärleksfullt ”Tack-och-förlåt-brev”.

I dag beskriver Johanna sig som stabil.

Men ett faktum som gör henne mycket ont är att det över huvud taget kan få hända att så unga människor tar sitt liv.

– Jag kan faktiskt förstå henne. Hon orkade inte börja om och kämpa på en ny skola en gång till. Medan vi vuxna tyckte att det var en bra lösning så tog hon det som ett bevis på att det var hon som var problemet: skolan fick aldrig slut på mobbningen, utan hon fick flytta. Så borde det inte få vara.

uuu

”Detta hoppas jag verkligen inte ska hända:

”Jag får ett dåligt jobb på typ Arbetsförmedlingen där jag försöker hjälpa andra att hitta ett misslyckat jobb som jag fick. Jag kommer inte att få några barn och har inga pengar till att ens hyra en 2:a (...) Min mamma kommer över varje dag och vill gå långa tråkiga promenader i en sunkig gammal park. (...) Dör 45 år gammal på en bakgata i City där jag och min fyllepolare Roger bott i 8 år. Ingen kan identifiera mig för att 8 års smuts gjort sig hemma i mina porer.”

(Ur ”När jag blir stor vill jag bli...av Michaela Silfverberg)

Johanna tycker om att prata om sin dotter, det är ett sätt att föra hennes korta liv vidare.

– Jag tänker att jag har fått nästan femton fantastiska år med henne. Jag har upptäckt att vad som än händer har du så otroligt mycket resurser inom dig, du kan aldrig ana.

Råd till dig som mår dåligt

Myter om självmord

”Om någon verkligen har bestämt sig för att dö så kan inget hindra honom eller henne.”

Ring i kväll klockan 18-19

I går:

De senaste tio åren har 400 barn och tonåringar i Sverige tagit sitt liv. Hundra gånger fler har funderat på självmord. Det är ett tabubelagt ämne. Men ska vi förhindra att unga tar sitt liv måste vi våga prata om det. I samarbete med Bris, anhörigföreningen Spes och Barnsäkerhetsdelegationen uppmärksammar Aftonbladet självmord bland barn och unga. I dag möter vi Johanna Eneberg som för ett år sedan förlorade sin dotter Michaela, bara 14 år gammal.

Kerstin Nilsson, Cecilia Gustavsson