Zarah ville ha en paus – då tog Kalle, 14, sitt liv

”Jag klandrar inte längre mig själv, men sorgen kommer alltid att finnas där”

1 av 3 | Foto: privat
sista sommaren. Kalle och Zarah på Västansjö sommaren innan Kalle dog. De båda 14-åringarna kom varandra nära under sitt år tillsammans.
NYHETER

NORDMALING.

Kalle och Zarah var 14 år.

En morgon sa Zarah att hon ville ha en paus i förhållandet, för att få mer tid att träffa sina kompisar.

Samma kväll hängde sig Kalle från lastkajen bakom Konsum.

– Jag klandrar inte längre mig själv, men sorgen kommer alltid att finnas där, säger Zarah.

I dag, sju år senare, har hon äntligen börjat se glädjen i livet igen.

I många fall

av självmord bland unga finns en kärlekshistoria med i bilden. Brusten kärlek kan vara den utlösande faktorn när en ung människa tar sitt liv.

Kvar blir en annan ung människa, med sorgen, smärtan och känslan av skuld, resten av sitt liv.

Som Zarah Lindström.

I dag är hon 20 år. Men det som hände den där lördagskvällen i augusti för snart sju år sedan har präglat hennes liv.

– Min ungdomstid blev aldrig kul och lekfull som för andra. Jag blev vuxen tidigt, säger Zarah.

Det är först för två år sedan som hon började kunna se ljust på tillvaron igen.

– Jag såg inget att leva för. Allt rann ur händerna på mig.

Under åren som gått har hon och Kalles mamma, Eva Söderqvist, hela tiden haft kontakt. Något som har betytt mycket för dem båda.

Den här dagen

sitter vi hemma i köket hos Zarah i Nordmaling. Eva har rest hit från Alingsås, där hon bor i dag, med Kalles tre yngre bröder, sin man och hans två barn.

Det var här i lilla Nordmaling, fem mil utanför Umeå, som Zarah och Kalle träffades, en bit in på höstterminen 1996. Kalle hade börjat i åttan, Zarah i sjuan.

– Det var som ett blixtnedslag, säger Zarah.

De fick knappt ett år tillsammans.

Redan från början blev deras förhållande ovanligt intensivt. Båda hade haft det jobbigt. Zarahs föräldrar hade skilt sig och hon hade varit utsatt för mobbning.

Kalles föräldrar skildes när han var fyra år. Nu levde Eva med en annan man och Kalle trivdes inte hemma.

– Jag såg Kalle som en sorts räddning, säger Zarah.

– De blev varandras livlinor, säger Eva.

Kalle och Zarah delade föraktet för vuxna. De sökte sig mer och mer till varandra och stängde ute omvärlden.

Hur starka känslorna var blir uppenbart när Zarah plockar fram kuvertet med Kalles brev som hon har sparat.

Breven har Kalles mamma aldrig sett eller läst – inte förrän nu.

Hennes ögon svämmar över av tårar när hon läser vad Kalle skrev till Zarah.

I breven säger han samma sak, om och om igen, hur mycket han älskar Zarah, hur mycket hon betyder för honom, hur värdelös han själv känner sig – och hur rädd han är att hon ska lämna honom.

Ur kuvertet ramlar också en liten guldring med en sten i, en gåva Zarah fick av Kalle och som hon bar till för två år sedan.

Efter ett halvår tillsammans, på våren 1997, förändrades Kalle. Han slutade med fotbollen, hockeyn och innebandyn. Han ville bara vara med Zarah.

– I början var det som om Kalle och jag hjälptes åt att bära en kasse med våra problem tillsammans. Men plötsligt var det som om jag bar en ryggsäck för oss båda, säger Zarah.

Eva tyckte att Kalle verkade ledsen.

– Min intuition sa mig att mitt barn mådde dåligt och jag behöver hjälp med det här, säger Eva.

Tillsammans med sina killkompisar hade Kalle börjat bränna sig på underarmarna – något som fick hans mamma att reagera.

Hon tog Kalle till barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, men på en rak fråga förnekade Kalle att han någonsin tänkt på att ta sitt liv.

– ”Mig är det inget fel på”, tyckte han, säger Eva.

Zarah, som började

känna sig kvävd, ville ha en paus i förhållandet. Hon längtade efter mer utrymme för sig själv och för att vara med sina kompisar.

När skolan började på hösten hade hon bestämt sig.

Den här lördagsmorgonen, en vecka in på terminen, skulle hon säga det till Kalle.

Hon berättar hur de steg upp, vid elvatiden. Hur de stod vid spisen och lagade bandspagetti, äggröra, stekta morötter och gurka – favoritfrukosten – som de lade upp på stora tallrikar.

När Zarah berättar att hon vill ha en paus i förhållandet blir Kalle utom sig av förtvivlan.

– Han sa att han skulle gå och hänga sig på en krok i lägenheten och hämtade en stol, säger Zarah.

– Jag hindrade honom och försökte få honom att förstå vad jag menade, att jag inte ville göra slut, men det spelade ingen roll.

Efter några timmar går Kalle. Då verkar han stabil.

– Han hade sagt att han skulle hänga sig i ett tomt hus intill, men man kunde ju aldrig tänka sig att en kille skulle ta livet av sig på grund av en själv, säger Zarah.

– Det var det värsta avsked jag har varit med om.

Under eftermiddagen har de telefonkontakt flera gånger och stöter på varandra i samhället.

Kalle ber sedan en kompis köpa ut ett sexpack öl, som han sveper i sig.

– Han var lätt berusad. Det gjorde att melankolin tog överhanden och han tog det här steget, säger Eva.

Vid middagstid hänger sig Kalle från lastbryggan bakom Konsum mitt i samhället.

Senare ska det konstateras att han de sista tio minuterna försöker ta sig loss.

– Kalle ångrade sig, säger hans mamma.

När Zarah och hennes kompisar en stund senare går genom samhället får de syn på pådraget vid Konsum.

De ser en folksamling, polisbilar med blåljus och en likbil.

– Jag förstod direkt, säger Zarah.

Sedan ser hon Kalles sko när de lyfter in honom i bilen.

Mörkret har redan sänkt sig när Kalles mamma, vid middagsbordet hemma på altanen, får dödsbudet av några poliser.

I bakluckan på bilen har de Kalles ryggsäck.

Både Eva

och Zarah ser Kalles självmord som en impulshandling.

– Jag har aldrig varken känslomässigt eller i tanken lagt skuld på dig, säger Eva.

Men för Zarah har känslan av skuld varit tung.

– Kanske är det ganska bra att acceptera att man har skuld i det. Det finns kanske tio faktorer och jag är en. Det tar jag på mig. Att jag ville ha en paus var den utlösande faktorn, men det berodde inte på det.

– Jag vet i dag att det inte hade varit möjligt att fortsätta som vi gjorde. Jag har inte ångrat mig, utom precis efteråt.

Det var jobbiga år

för Zarah. Under flera år befann hon sig i ett nattsvart kaos och visste inte om hon själv skulle orka leva vidare.

Redan på måndagen gick hon till skolan, för att vara med på minnesstunden.

Kalles mamma är glad att skolan lyssnade på henne – hon fick bestämma hur allt skulle vara.

– Jag ville berätta sanningen i alla detaljer. Det går så mycket rykten, speciellt bland unga. Jag ville också tala om att alla var välkomna hem till oss.

Alla lektioner ställdes in den dagen och på ungdomsgårdarna ute i byarna fanns föräldrar, inklusive Eva själv, på plats för att stötta och svara på frågor.

Men Zarah anser inte att hon fick den professionella hjälp hon hade behövt. Hon gick aldrig mer regelbundet i skolan och gjorde inte klart sina studier. Zarahs familj försökte hjälpa, men det räckte inte. Vad hon behövde var att någon verkligen hade sett henne, fått henne att prata och hjälpt henne tillbaka till livet. Hon har haft svåra mardrömmar och sömnsvårigheter.

Efter att ha

haft en rad ströjobb arbetar hon i dag i simhallen och ägnar mycket tid åt hästen Rubberduck, som hon fått av sin pappa.

– Jag är tacksam för jobbet och tycker inte synd om mig själv längre. Jag är mycket gladare och mer öppen i dag, säger Zarah.

– Ibland känner jag mig ensam med det här och det kan bli tungt. Jag längtar efter det där enkla livet som bara flyter på och någon att dela det med. Samtidigt kan jag tänka på Kalle utan att det behöver bli ledsamt.

Hjälp din vän

Myter om självmord

Tidigare artiklar i serien

Varje år tar mellan 30 och 50 tonåringar i Sverige sitt liv. I många fall finns olycklig kärlek med i bilden. Kvar lämnas en annan ung människa, som ensam tvingas leva med sin sorg, smärta och känslan av skuld. Aftonbladet har i dag träffat Zarah Lindström som var 14 år när hennes pojkvän Kalle tog sitt liv. Många unga som mår dåligt skulle kunna fångas upp av skolan. Men elevhälsans resurser räcker inte. På vissa orter tvingas 35 000 elever – lika många som en mindre svensk stad – dela på en enda skolläkare.

Kerstin Nilsson, Cecilia Gustavsson