”Jag fick vård – det räddade mitt liv”

natasja & mamma i dag – Det var så nära att hon hade hoppat – och vi hade ingen aning om att hon mådde så dåligt, säger Natasjas mamma, Marie Håkansson. I dag vet både hon och Natasja att det finns ett ljus i andra änden av den mörka tunneln.
Foto: VERONICA KARLSSON
natasja & mamma i dag – Det var så nära att hon hade hoppat – och vi hade ingen aning om att hon mådde så dåligt, säger Natasjas mamma, Marie Håkansson. I dag vet både hon och Natasja att det finns ett ljus i andra änden av den mörka tunneln.
NYHETER

HÖGSBY

När Natasja Dahlmann var 14 år ville hon inte leva längre.

Hon skulle slänga sig ut genom fönstret

i sitt rum och krossa huvudet mot stentrappan nedanför.

En bil ute på gatan hejdade henne.

Nästa dag fick hon en akuttid på Bup.

– Det räddade mitt liv, säger Natasja Dahlmann.

I dag är hon 19 år – och glad att hon lever.

glad nioåring Natasja visar upp sina nytagna hål i öronen.
Foto: PRIVAT
glad nioåring Natasja visar upp sina nytagna hål i öronen.

Natasja tar emot i sin lilla etta med kök, bara ett stenkast från skolan, Högsby utbildningscenter.

Där går hon sista terminen på handels- och turistlinjen. I juni tar hon studenten. Då bär det förhoppningsvis iväg till USA, på au-pairjobb.

– I väntan på att bli reseledare. Helst på ett bussreseföretag, eftersom jag inte är så förtjust i att flyga, säger Natasja Dahlmann.

Hennes lilla krypin i småländska Högsby, 30 mil från resten av familjen hemma i Everöd i Skåne, är fullt av affischer på hennes idoler från utbytesåret i den tyska staden Wilferdingen förra läsåret. På väggen sitter förstås också en bild på Ralf Schumacher, lillebror till Michael Schumacher och liksom han Formel 1-stjärna och Natasjas stora idol.

Snabba bilar – och sport – är hennes största intressen. Men handbollen fick hon sluta med, efter att ha slitit av korsbandet.

– Jag hoppas att det finns någon klubb i USA, när jag åker dit, säger hon.

Det är svårt att tro att den söta, piggögda och levnadsglada tjejen framför oss mådde så dåligt att hon faktiskt ville ta sitt liv.

Det är fem år sedan nu. Natasja har lagt det bakom sig, men för mamma Marie Håkansson, 44, är det något ständigt närvarande.

– Natasja hade en mindre syster, Annifrid, som dog i plötslig spädbarnsdöd när hon var fyra månader gammal. Då var Natasja knappt två år. Och bara tanken på att jag skulle förlora henne gör att jag inte kan släppa det. Jag skulle inte klara att det hände ett av mina barn igen, säger mamma Marie.

Det var så nära.

Nästan fyra av fem barn och ungdomar som vårdas på sjukhus för självmordsförsök är flickor.

Natasja hade det jobbigt i skolan. Utfrysningen och mobbningen började redan i mellanstadiet när familjen bodde i Stockholm.

En bagatell, en detalj, ett förfluget ord – och så var det igång.

När familjen flyttade tillbaks till Skåne fortsatte utanförskapet. Självförtroendet dalade och Natasja kom aldrig in i gemenskapen. Tyckte hon själv – mamma har en annan bild:

– De försökte, men du stötte bort dem, säger hon.

I högstadiet förvärrades problemen. Natasja stämplades som ”skvallerbytta”, kallades ”hora”, och knuffades in i skåpen.

– När det var grupparbeten fanns jag inte ens med i bilden.

Den förut så glada och pigga handbollstjejen, pojkflickan, som alltid var full av bus och hade lätt för att få kompisar, förvandlades till en inbunden och vrång tonårstjej.

Hon började ljuga och skolka, men ingen i skolan slog larm.

– Hon fick hysteriska utbrott hemma, för småsaker, och hon brydde sig inte längre om sina kläder eller hur hon såg ut, hon som alltid varit så noga med sina grejer tidigare, säger Marie.

Natasja nickar.

– Hon blev helt förändrad, som en helt annan tjej.

Var och varannan dag sprang hon hos skolsköterskan med olika småkrämpor.

Men ingen förstod allvaret.

Inte förrän den kvällen, på hösten i åttan, 1998.

– Allt kändes bara hopplöst. Varför skulle jag leva? Ingen ville vara kompis med mig, jag hade ingen pojkvän, det hade alla andra, säger Natasja.

Många gånger har hon tänkt på hur det skulle ha varit om hennes lillasyster, Annifrid, hade fått leva – då hade de haft varandra, alltid haft någon.

Men efter Annifrid har alltid funnits ett tomrum.

Hon hade inte tänkt tanken att ta sitt liv fullt ut, inte förrän den här kvällen.

– Jag orkade bara inte mer, säger Natasja.

Medan resten av familjen befann sig på nedervåningen öppnade hon fönstret till sitt rum på övervåningen. Ute var det mörkt.

Med hela överkroppen utanför hängde hon ut över fönsterkarmen.

Rakt nedanför, tre meter ned, fanns stentrappan.

– Jag tänkte att om jag faller med huvudet före spräcks skallen och då dör jag, säger Natasja.

Då kom, turligt nog, en bil ute på gatan.

– Då gick det ju inte – jag ville inte att någon skulle se.

– I dag är jag glad att den där bilen kom. Annars hade jag gjort det.

Senare samma kväll, efter ännu ett gräl om något, berättade Natasja för mamma.

– När hon sa det syntes det att det var sant, säger Marie.

Natasja har glömt att det var samma kväll, men Marie minns. Hur Natasja satt bredvid henne i sängen, hur de höll om varandra.

– Jag kan fortfarande inte se den där trappan, säger Marie.

– Att det var så nära att hon hade hoppat, att vi inte hade en aning om att hon mådde så dåligt.

Men samtalet i sängen den kvällen ledde till att Natasja accepterade att söka hjälp. Redan nästa dag ringde de barn- och ungdomspsykiatrin, Bup, och fick en tid direkt.

– Det var det som räddade mig, säger Natasja.

– Självmordstankarna fanns kvar i början, men det blev bättre och bättre efter hand. Det var skönt att prata av sig, att det alltid fanns någon som lyssnade och lyfte fram det som var positivt.

I fyra, fem månader gick hon hos Bup. En mindre skola i Kristianstad, för elever med särskilda behov och med gott om utrymme, tid och resurser, gjorde sitt till.

Hon blev en del i gemenskapen och fick nya vänner, självkänslan växte, nya drömmar och mål tog form.

För att markera att hon har lämnat det förflutna och det jobbiga bakom sig har Natasja bytt namn – Lena, som hon hette förr, blev Natasja.

– Men jag får säga Lena, säger mamma Marie.

Att mor och dotter har en nära kontakt både syns och känns. Trots avståndet mellan Högsby och Everöd. De hörs i telefon så gott som varje dag och nästan varje helg åker Natasja hem till familjen.

Trots sin oro och sin egen rädsla har mamma Marie släppt iväg henne och låtit henne pröva sina egna vingar.

– Helst skulle jag vilja låsa in henne – men då skulle jag förstöra både hennes och mitt liv, säger Marie.

Men tankarna på det som hände finns kvar. Och samvetskvalen, över att hon som mamma inte såg, inte förstod.

– Hon stängde ute oss, hon visade ingenting och det var svårt att se vad som hände. Men mycket lägger jag på mig själv, att jag var så ego, att jag tänkte för mycket på mig själv, säger Marie.

– Men det är svårt, alla tonåringar har ju sina idéer och utbrott – hur ska man veta var gränsen går? Vad som är skillnaden mellan vanlig pubertet och självmordstankar? Och man vill inte erkänna för sig själv att det är något fel med mitt barn.

I dag har Natasja inga tankar på att ta sitt liv. I dag mår hon bra och är på väg ut i vuxenlivet.

En tjej med stark personlighet, som alltid gått sina egna vägar och gjort sina egna val.

Hon vill berätta sin egen historia för att kanske hjälpa andra unga som mår dåligt, för att visa att det finns hopp, att det kan bli bra.

– Det finns något på andra sidan, säger Natasja.

Mamma Marie kan bara instämma. Hon vet att hon till sommaren förmodligen kommer att tvingas vinka av sin dotter på flygplatsen, på väg till USA.

– Nu vet jag att hon klarar allt, säger Marie.

Här kan du få stöd

Läs tidigare artiklar i serien:

Kerstin Nilsson, Cecilia Gustavsson