Taggtråden som delar paradiset

Bitterhet kan sätta stopp för Cyperns historiska chans att enas

1 av 3 | Foto: nikolai jakobsen
DELAT LAND Redan 1964 rasade ett gerillakrig på Cypern, när den självutnämnde generalen Grivas kämpade för "enosis", anslutning till Grekland. FN satte in trupper, bland annat svenska, för att dämpa lågorna. Sedan kriget 1974 är landet delat av en taggtrådsmur. De svenska FN-soldaterna stannade till 1985. Australier, ungrare, slovaker, kanadensare med flera fortsätter FN-patrulleringen.
NYHETER

Det var helgdag på Cypern. I sin brunlackerade SUV hade familjen Costas Dimosthenous Kukula - make, hustru och fyra barn - gett sig ut på sightseeing och picknick, tillsammans med mamma, pappa, syster och svåger i en efterföljande bil.

Mamman i familjen, Christalla Solea, hade packat filtar och tillrett maten, oliver och fetaost, lammkotletter, sallad och påskens speciella russinbullar.

Förväntan hos barnen. Oro hos pappan.

- Jag vet vad jag m å s t e se, sa han, när jag anslutit mig till hans lilla expedition. Men jag är inte säker på att jag v i l l.

Kukulas skulle köra från sitt nuvarande hem, en vit bungalow bland apelsinlundar på Messaoriaslätten mellan Troodosbergen i söder och Kyreniabergen i norr, till sitt gamla hem.

Fågelvägen ligger det bara fyra kilometer bort.

Men Cypern, till ytan bara något större än Gotland, är en delad ö, bitter och själsligt sargad. Öns greker (80 procent av en befolkning om 800 000 människor) och öns turkar lever i disharmoni.

Chauvinistiska greker har genom åren visat förakt och översitteri gentemot turkarna. En gång - 1974 när grekerna på ön i en fascistisk kupp försökte ansluta hela landet till den då juntastyrda diktaturen i Grekland - har turkarna gett tillbaka. I ett kort krig, som försvarade konstitutionen och minoritetens rättigheter, invaderade Turkiet från fastlandet.

FN har daltat i 40 år

Resultat: grekledaren Nicos Sampsons regim imploderade. FN drog en buffertzon mellan turkarna i norr och grekerna i söder. 180 000 grekiska flyktingar från byar i norr fick skaffa sig nya liv i söder. När åratals förhandlingar om folkgruppernas återförening misslyckats utropade turkarna sitt eget land, Turkiska republiken Norra Cypern, som emellertid inte erkänns av omvärlden.

I 40 år, ända sedan de första oroligheterna 1964 strax efter självständigheten från brittiskt kolonialstyre, har FN daltat med det lilla rikets stora politiska egon. FN har bjudit på soldater, poliser och det ena medlingsförsöket efter det andra. Cypern har inbillat sig ha en världspolitisk huvudroll. Det har jämfört sig med Berlin, och nu ser jag en affisch med orden:

Vi är den sista delade

huvudstaden i världen

Gränslinjen är hårt bevakad. Taggtråden reser sig högt. Men aggressionerna hålls nere. Ett grekiskt fotbollslag tränar intill skiljelinjen. Dess bollar smackar ofta in i muren. Turkiska barn kan obevakade ha sin lekplats vägg i vägg på andra sidan.

Nu är daddandet slut. På lördag röstar de två befolkningsgrupperna JA eller NEJ till den plan på återförening som i opartiskhet, pragmatism och god anda arbetats fram av FN:s generalsekreterare Kofi Annan.

Cypern har chansen att bli en federation mellan två delstater som behåller självbestämmanderätt i praktisk taget alla frågor utom utrikespolitik.

De livliga, småväxta och högljudda, flitiga och affärssinnade grekerna kan behålla sin framgångsrika livsstil, de mera saktmodiga, mindre driftiga turkarna sin. Grekerna återfår staden Famagusta och ett stort stycke åtråvärt turkockuperat land. Hela ön kan därmed med automatik en vecka senare bli medlem i EU.

För bra för att vara sant?

Ja, på en plats där nationallitteraturens pärla typiskt nog bär titeln "Bittra citroner".

Misstroendet finns kvar

Folkomröstningens utgång tas för given:

Grekerna röstar med stor majoritet NEJ. Ordet "oxi", som är det grekiska ordet för nej, finns sprejat på många av Nicosias husväggar på södra sidan av den mur som drar rakt genom staden och med taggtråd och strikt passkontroll skiljer folkslagen åt.

Grekernas politiska ledare råder dem att rösta nej. Opinionsmätningar säger att de nästan mangrant kommer att lyda. Oförsonligheten är för stor. Misstroendet mot turkarna och omvärlden finns kvar.

Jag känner igen syndromet från mina år på Balkan där serberna alltid såg sig som missförstådda och förfördelade. Grekcyprioternas president Tassos Papadopoulos benämner Annan-planen "liktydig med etnisk rensning".

Ett "nej" är för grekerna dessutom ett sätt att ge igen för gammal ost, för bara om b å d a folkgrupperna röstar "ja" kommer h e l a Cypern med i EU. Röstar en sida "nej" blir bara den södra, grekiska delen medlem. Grekerna sätter därigenom andraklass-stämpel på sina grannar.

Trotsar sin president

Turkarna röstar med stor majoritet JA. Det står "evet", det turkiska ordet för ja, på de gröna flaggor som svingas när 40 000 turkar samlas norr om Muren till ett rockackompanjerat möte.

När de säger ja trotsar de sin president, den 80-årige Rauf Denktash, som manat dem till "nej".

Men turkarna tänker modernt i stället för att trava vidare i gammaldags nationalistisk anda. De har inte släppt hoppet om att deras "ja" kan förenas med ett mirakel i söder, ett ja även där, så att dörren till Europa öppnas.

Det är en fåfäng dröm. Turken Mehmet Oytan, en 25-årig designstuderande, medgav:

- Det är vi som visar att vi är mogna för gemenskap. Men det blir vi som hålls ute.

Inga cypriotiska flaggor

Jag sökte på sydsidan upp min gamle vän från min tid som krigskorrespondent på Cypern sommaren 1974, den dåvarande svenske konsuln Giorgios Vryonides. Över en kopp sött, sumpigt kaffe bekräftade han den dystra bilden:

- När det kommer till kritan är vi inte cyprioter. Vi är antingen greker eller turkar. Och vi går i otakt.

Rätt, tänkte jag, när jag såg tillbaka på ett otal reportageresor till ön under krig och kriser: på Cypern läker tiden inga sår. Citronerna blir bara bittrare. Det går att se detta med blotta ögat.

Ingenstans är flaggorna så många. På stänger och balkonger hänger i söder den blå-vita grekiska flaggan och EU-flaggan med stjärnorna. I norr hänger den röda turkiska flaggan med vit halvmåne och den lilla republikens egen, på pricken likadan men med färgerna omvända. I buffertzonen vajar FN-flaggan.

Men efter tre dagar hade jag ingen enda gång sett Cyperns egen flagga, vit och med landets konturer i gult.

Slutsats: cyprioter finns helt enkelt inte.

Utgången blir ett slag på käften på FN och en tankeställare för EU, som avsatt miljardfonder för att bekosta återföreningen.

På Nicosias grekiska sida drar investerare tillbaka pengarna inför det väntade fiaskot och aktiekurserna rasar. På Nicosias turkiska sida resignerar unga människor och säger att de ska utvandra till London så fort de kan.

Det var i denna negativa, labila värld som Costas Dimosthenous Kukulas grekiska familj från södra sidan gav sig ut på utflykt till den norra.

Costas är ett offer för det korta hårda kriget 1974. Han var bara 14 år då, hans familj hade en fårhjord vid sin by Masari. Familjen flydde fyra kilometer söderut in i ett område som skulle bli strikt grekiskt.

Över fem mils omväg

Det gick inte att köra raka vägen tillbaka. Familjen Kukula fick i sina två bilar först färdas 30 km österut parallellt med "gröna linjen", buffertzonen. I Ayoz Pavlos, som sedan ett år är hålet i Muren och Nicosias eget Checkpoint Charlie, köade de sedan i två timmar för att släppas från öns ena halva till dess andra. Därefter bilade de 30 kilometer västerut, parallellt med samma gröna linje men nu på andra sidan buffertzonen.

S Fortsättning från förra sidan

Efter picknick på en sluttning gul av ginst och bland blommande mandel- och persikoträd, reste sig pappa Costas och gick fram till sin gamla by.

Byn har bytt namn och heter nu på turkiska Sahinter. Det lilla ortodoxa kapellet har förfallit. Men en minaret reser sig ny och stolt.

"Klart att jag vill tillbaka"

Costas gick trapporna upp mot huset som han flytt 40 år tidigare. För sin tonårsdotter pekade han ut några murade trappsteg:

- Titta Melina, vad farfar ristade in när han mött farmor: "Jag älskar dig!"

Envåningshuset var grått och nu med solblekta blå fönsterluckor.

- Vi var många barn, vi hade fem rum. Visst bor jag finare nu. Men det är klart att jag vill tillbaka.

I entrén visade sig nu tre små barn och en ung kvinna, den familj som nu bebor huset Costas flydde från.

Vad tänker du i detta ögonblick? frågade jag.

- Känslorna är så starka, svarade Costas och rösten brast.

Om en återförening kommer till stånd, skulle Costas få tillbaka sin egendom? Ja, enligt Kofi Annan-planen flyttas gränsen mellan federationens parter längre norrut och Costas gamla by hamnar i grekiska delen. Men tiden kan bli lång, ända upp till 18 år, innan de rättsliga processerna är över och greker återfår förlorad egendom eller får rimlig kompensation.

Kan turkarna tänka sig att ge tillbaka den? Ofta ja. Men kanske inte alltid.

När familjen Kukula återvänt mot södern tog jag mig tillbaka till byn Sahinter. Jag knackade på i det som varit Costas barndomshem och mötte familjen Ömürlü. Den unga mamman gjorde sitt bästa för att på bräcklig engelska förklara situationen, som hon uppfattar den:

- Vi har inte olovligt flyttat hit. Myndigheterna låter oss bo här eftersom huset var övergivet. Vi har anvisats det.

"Det är inte deras fel"

Det är en bit av verkligheten på en delad ö, och jag tänkte på vad Costas sagt innan han satte sig i sin SUV för att bila söderut igen.

- Det är inte d e r a s fel, sa han och syftade på turkarna, kanske både på turkarna som ockuperat det övergivna huset och på Cyperns turkiska befolkning i bred bemärkelse.

Ett litet och delat land

Det är ett av svenskarnas mest älskade semestermål. Men Cypern är också hatets och oförsonlighetens ö. På lördag är det en ödesdag. Öns befolkning, greker och turkar som lever skilda från varandra av en mur som delar ön, ska svara ja eller nej till FN-chefen Kofi Annans förslag till återförening. Den 1 maj blir Cypern medlem i EU - men bara den grekiska delen, om FN-förslaget röstas ner. För 30 år sedan bevakade Aftonbladets reporter Staffan Heimerson kriget mellan greker och turkar på ön. Nu är han tillbaka tillsammans med fotografen Nikolai Jakobsen.

Staffan Heimerson