Kvinnornas Beckham

Den blyge 14-åringen - så blev han världens sexsymbol

1 av 3
Kvinnornas David Beckham.
NYHETER

LONDON

Kvinnan var gammal nog att vara David Beckhams mamma.

- Det är på tiden att en riktig kvinna lär dig ett och annat. Jag tycker du ska komma hem till mig i kväll, sa hon.

Den 14-årige diskplockaren hette David Beckham, och han tittade förvånad på henne och sa:

- Visst, direkt efter jobbet. Får jag ta med mig mamma och pappa?

Historien berättas av Diane Gleeson, en av stamgästerna i baren på Walthamstow Greyhound Stadium, i boken "There"s only one David Beckham" av Stafford Hildred och Tim Ewbank.

Det framgår inte riktigt om den unge Beckham var så oskyldigt oförstående som det kanske verkar - eller om han ville ge den äldre förförerskan en liten smart knäpp på näsan.

Det vore intressant att veta, ty under hela sin karriär har fotbollsstjärnan/ idolen/ förebilden/gayikonen/ sexsymbolen David Beckham lyckats hålla den där lite mystiska balansen mellan spelad oskuld, klädsam blygsamhet, moralkänsla, inre karaktär - och en oherrans stark utstrålning.

Det där med moral och karaktär kan eventuellt diskuteras när diverse kvinnor träder fram och berättar om lustfyllda, spanska nätter bakom ryggen på fru Beckham, Victoria.

Men det kan vi återkomma till.

Vad det handlar om nu är den unge David, varför det blev som det blev, hur det gick till när en arbetargrabb från Leytonstone i östra London utvecklades till världsstjärna i fotboll.

En av de mest slitna klyschorna som finns är att snälla pojkar aldrig får kyssa vackra flickor. Det är alltid de fräckaste, hårdaste, framfusigaste tuffingarna som roffar åt sig först, de veka och blyga får allt vackert vänta i farstun.

Så vad säger man om David Beckham?

Skolpojken som alltid fick höra att han var så söt - men blev retad för sin pipiga röst.

Killen som rodnade blygt när nån sa nåt snällt till honom.

Tonåringen som stod och tränade frisparkar på planen runt hörnet där hemma i Chase Lane Park, när de andra grabbarna jagade tjejer.

Den lite äldre tonåringen som följde med kompisarna ut på kvällen - men beställde in mjölk när de andra drack öl.

Det är så mycket som är annorlunda med honom, så många schabloner som inte stämmer.

För att ta en annan klyscha kan man säga att han gick sin egen väg redan som liten grabb. Sen har han fortsatt på den vägen, och den har varit i stort sett spikrak och fri från farthinder.

Åjovars, några gropar har han hamnat i, men han har kravlat sig upp och fortsatt streta åt samma håll.

Vi ska minnas hur det var under det 1970-tal som David Robert Joseph Beckham växte upp i, det som då kallades "undre medelklass" i Londons utkanter - i pojkrummen satt det idolbilder på fotbollsstjärnor som George Best, Alan Hudson, Stan Bowles och Malcolm McDonald.

Hjältarna hade ett liv i sus och dus, de var sjuttiotalets nya popstjärnor med platåskor och långt hår, och de fick allt de pekade på. I dag är de panka, deprimerade och alkoholiserade. Hade DE valt rätt väg, med facit i hand?

Sen kom en ny generation med Tony Adams och Paul Gascoigne, Stan Collymore och Paul Merson och några andra fotbollsidoler som gick direkt från nattklubben till träningen, luktade brännvin och kvinnoparfym och spelade macho tills de föll i sina egenhändigt grävda gropar.

Eller som dåtidens Beckham, den snygge flickfavoriten Peter Marinello (ren popstjärnestatus), erkänner:

- Vi söp till tre på nätterna. Sen söp vi lite till. Sen var det träning.

Marinello är i dag bankrutt och lever på socialbidrag.

Och så nu: nästan veckovisa rapporter om högavlönade Premier League-stjärnor som super, slåss och våldtar. Varenda gång det vankas julfest eller träningsläger utomlands - alltid nån skandal i nåt lag.

Mitt i detta: David Beckham.

Fläckfri, oskuldsfull, blyg och fullständigt koncentrerad på fotboll.

Hur klarade han det, han som hade allt som krävdes för att gå i fällan? Allting - talang, utseende och utstrålning?

Mamma och pappa?

Tja, kanske.

Mamma Sandra höll honom, på ett kärleksfullt vis, i herrans tukt och förmaning. Hon kan bara minnas att han en enda gång under uppväxten var "naughty" (stygg): det var när han som 14-åring lät pierca sitt ena öra trots att mamma hade förbjudit honom det.

Kanske var det ringen i det piercade örat som lockade den äldre fresterskan i baren den där gången, vem vet, men stamgästen Diane Gleeson minns:

- Åh, han var alltid så artig och snäll. Och fast han redan då var en lovande fotbollsspelare var han aldrig stöddig eller elak.

Pappa, då?

Egentligen den gamla vanliga visan:

Den enkle gasarbetaren Ted Beckham var en fotbollsspelare med mycket begränsad talang i diverse mindre lag och hans dröm var att grabben en dag skulle bli en stjärna. Givetvis då i Manchester United, som var Teds favoritgäng trots att han var en londoner.

Lille David Beckham, 8 år, hade affischer av både Bobby och Bryan i sitt rum. Han fick tidigt klart för sig att det var Manchester United som gällde.

Ödet, den utstakade vägen, ville i alla fall att David Beckham skulle komma att möta både Sir Bobby Charlton och Bryan Robson i verkligheten, öga mot öga.

Knappt fyllda åtta år svarar han, med hjälp av mamma, på en annons i lokaltidningen i Chingford:

David var en av 43 smågrabbar som försökte få en plats i Ridgeway Rovers lag för pojkar under åtta år. Eftersom han redan vid den åldern kunde slå en lyra från hörnflaggan till mitten av straff-området var han given. Killen hade en högerfot som var nåt alldeles extra.

Det får bli en klyscha igen, men resten är fotbollshistoria.

När David var elva deltog han i Bobby Charltons tävling i fotbollsteknik, och han vann alltihop i konkurrens med 5 000 andra grabbar. Som pris fick han en tripp till Barcelona, som då tränades av engelsmannen Terry Venables.

David fick också visa upp sin teknik i ett tv-program kallat Daytime med Sarah Kennedy. Tv-tittarna häpnade över den lille spinkige grabbens bollkänsla och träffsäkerhet med högerfoten.

Under hela uppväxten var det bara fotboll som gällde. Han tränade med sitt lag, han tränade på kvällen med pappan och dennes kompisar, han tränade ensam.

I sin självbiografi "My Side", spökskriven av Tom Watt, berättar David om Mannen i den bruna Ford Sierran.

David var elva år och spelade match i distriktslaget Waltham Forest. Pappa jobbade, så mamma fick skjutsa grabben till matchen. Efter slutsignalen sa hon till David:

- Det var tur att du gjorde en bra match i dag.

- Varför då?

- Den där farbrorn i bilen där borta är scout för Manchester United.

David började storgråta av glädje. Uniteds Londonscout, Malcolm Fidgeon, hade upptäckt honom.

Efter två års resande upp och ner mellan London och Manchester för diverse träningsläger och annat, ringde telefonen en kväll hemma hos familjen Beckham.

Pappa Ted svarade.

Efter några minuter kom han in med ett konstigt uttryck i ansiktet:

- Det var Alex Ferguson.

Det blev alldeles tyst.

Sen fortsatte pappan :

- David, han sa att du är precis den pojke Manchester United letar efter. Han berömde också mig och din mamma för att du har blivit en sån fin grabb.

David Beckham skrev kontrakt med United på sin 14-årsdag. Han debuterade i A-laget 1992, lånades ut i fem matcher till Preston 1995 (och skruvade in en hörna i första matchen) innan Ferguson kallade tillbaka honom.

1996 blev han uttagen till det engelska landslag som skulle möta Georgien i Tblisi. Det var i november, och Beckham satt med sin evige kompis Gary Neville, som han lärt känna i Uniteds ungdomslag, i en buss.

Det visades en musikvideo: Spice Girls med låten "Say You"ll Be There".

Beckham pekade på tv-skärmen och sa till Neville:

- Det där ska bli min tjej. Henne ska jag ha. Titta på hennes ögon " hennes ansikte " jag ska ha henne.

Tjejen hette Victoria Adams och kallades Posh Spice.

Det var efter en match på Stamford Bridge, Chelsea mot United, som deras blickar möttes första gången. David var som vanligt för blyg för att ta kontakt. Men efter ögonkastet i spelarbaren var det kört.

- Jag skulle ha älskat henne även om hon jobbade på Tesco (matvarukedja). Det hade ingenting med hennes stjärnstatus att göra, skriver han i sin biografi.

De två blev ett par 1997, och redan då var det mobiltelefoner och sms-meddelanden som spelade en betydande roll. David och Victoria befann sig ofta på olika håll i världen, men de höll ständig kontakt via sina "nallar".

Ett stiligare, mer perfekt, mer förälskat par hade det kändisgalna England aldrig upplevt. David friade till Victoria efter sex månader, allt var så befriat från skandaler, så rent, så snyggt, så prydligt, så vackert, så frustrerande elegant och välplanerat och tjusigt att brittiska medier höll på att få fnatt.

NÅGOT jäkla fel måste det väl ändå gå att hitta?

Somliga saker sköter sig själva. I VM 1998 blev David Beckham, mycket orättvist, hela landets syndabock efter utvisningen mot Argentina. Han föll offer för ett billigt trick av argentinaren Diego Simeone och en usel domare. Men Daily Mirror hade rubriken:

"Tio tappra lejon - och en dum pojke".

England rasade. Det hängdes upp dockor i snaror utanför pubar, dockorna hade namnet "Beckham" på ryggen, och det var ren lynchstämning som rådde.

Victoria drogs med i detta. Folket hade äntligen hittat en spricka i den vackra fasaden, och nu skulle sprickan bändas på vid gavel med kofot. På grund av Davids utvisning mot Argentina var det nu legitimt att attackera det fläckfria paret.

Sup, knarka, var otrogen, gör vad ni vill - och ni blir förlåtna. Men försök inte vara perfekta, då är folkets dom skoningslös.

En slakteributik i London hade två grishuvuden i fönstret. "David och Victoria" stod det textat på dem.

Det avslöjades kidnappningsplaner. Beckham fick sina bilar rispade och däcken sönderskurna. Folk på läktarna skrek fruktansvärda saker som "Hoppas Brooklyn (sonen) dör i cancer" och "Victoria vill bara ha den i arslet".

Det gick så långt att David förbjöd Victoria att gå och se honom spela av rädsla för hennes säkerhet. Och detta skedde så sent som 2001, då England mötte Finland i en VM-kvalmatch i Liverpool.

I den matchen avgjorde David Beckham med sitt 2-1-mål. Och där vände alltihop.

Segrarna med Manchester United, frisparken mot Grekland som skickade England till VM, utnämningen till lagkapten för landslaget, hans fläckfria uppträdande trots ideliga provokationer (undantaget ett långfinger under EM 1998) gjorde att David Beckham tog tillbaka förlorad mark. Inte bara det - han blev bara större och större och STÖRRE - både som människa och spelare.

Han söp inte, slogs inte, väns-trade inte. Han behandlade Posh som om det vore alla hjärtans dag varje dag, han var en mjukispappa, han lagade mat, han klädde sig smakfullt, han idkade välgörenhet, han bytte frisyrer och mode varje månad och passade i allting, han skrev drömkontrakt med Real Madrid, han hade flyt med precis rubbet och blev, som professor Ellis Cashmore beskriver det, "Ikonernas ikon, den människa som bäst av alla speglar den nya tidens anda". Plus att han var sexig, snygg och en jävel på frisparkar.

Vad som skett de senaste veckorna vet ni: Där finns en Rebecca Loos som säger si, en Sarah Marbeck som säger så, och uppenbarligen fler kvinnor som ämnar träda fram och berätta om stunder i David Beckhams famn. Hur mycket som är sant och vad som är lögn vet vi inte än.

Men det som är säkert är att Victoria inte tänker släppa greppet om den man hon kallar Goldenballs. Inte i första taget. Det har hon låtit förstå efter Loos- affären.

Det som också är säkert är att David Beckham, den blyge och oskuldsfulle, har lärt sig ett och annat av de stygga pojkarna under årens lopp.

Om han nu blir hembjuden till en okänd kvinna igen, så inte tar han med sig mamma och pappa i alla fall.

Fotbollsstjärna, modelejon – och gladiator

Kvinnoaffärerna som kan knäcka stjärnans äktenskap

Han var en blyg grabb från östra London, en son till en vanlig arbetare som läste av gasmätare och gillade Manchester United. En dag ringde telefonen och pappa Ted Beckingham svarade. Efter några minuter kom han in i rummet med ett konstigt uttryck i ansiktet. Han tittade på sin tolvårige son David och sa: - Det var Alex Ferguson. Han vill skriva kontrakt med dig. Och han sa att mamma och jag ska vara stolta över att vi har uppfostrat en sån fin grabb. Det blev alldeles tyst i rummet. Sen dess har det aldrig varit riktigt tyst kring David Beckham.

Peter Wennman