Babyn på vinden fick äntligen vila

1 av 2 | Foto: lars rosengren
Tv-prästen Lars Collmar berättade historien om den lille pojken som hittades på vinden på Barnhusgatan i Stockholm 2000 och som nu begravs. Om barnet vet man inte mycket annat än att det varit dött i minst 60, kanske 100, år.
NYHETER

Kistan är så liten och fjäderlätt.

Den lille mumifierade babypojken väger näs-tan ingenting.

Nu är han förd till sista vilan, hos barnhusbarnen på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

- Trösta din mamma och säg henne: det är bra nu, mamma, säger tv-prästen Lars Collmar innan kistan bärs ut och sänks ned i jorden.

Den skarpa vårsolen strålar in genom kyrkfönst-ren den här eftermiddagen i april år 2004.

På stolarna i koret, längst fram i den stora kyrkan, alldeles intill Sveavägens brus, samlas den lilla skara människor som kommit för att ta farväl av den för oss alla okände lille pojken i kistan.

Det är mest äldre damer från grannskapet, alla med en ros eller två i handen. Någon har plockat en bukett vitsippor.

På kistan ligger också en liten bukett, med prästkragar, blå anemoner och liljekonvalj.

Inslagen i paket

När klockorna ringt in för den lille och Bachs toner klingat ut börjar tv-prästen Lars Collmar berätta hans historia.

Det lilla vi vet om den.

- Du, min käre okände vän, säger Lars Collmar, vänd direkt till den lille.

- Det är inte mycket vi vet om dig. Vi vet att du dog i ungefär det ögonblick du föddes, kanske redan i moderlivet. Navelsträngen ströp dig.

Den lille babypojken hittades i november 2000 intill en murstock på vinden på Barnhusgatan 8, inte långt härifrån.

Kroppen, som var helt mumifierad, var inslagen i ett paket av linne och papper.

- Varför någon, förmodligen din mamma, valde att slå in dig i ett paket och lägga dig på vinden, vet vi inte, säger Lars Collmar.

- Det kan ha varit i stor chock och sorg över att du inte fick leva.

I kyrkbänken sitter kriminalkommissarie Bo Wide och hans kollegor från länskriminalen, som har hållit i fallet och undersökt den lille pojkens historia.

Rättsläkaren har konstaterat att den lille pojken dog en naturlig död, för årtionden sedan.

- När är det ingen som vet. Någon gång mellan 1900 och 1940. Det är en period på 40 år - så osäkra är vi, säger Lars Collmar.

Några efterforskningar efter pojkens anhöriga har inte gjorts.

- Det eventuella brott som kan vara begånget är brott mot griftefriden och det är preskriberat för länge sedan, säger Bo Wide.

Både han och Lars Collmar tror att pojkens mamma är död.

Sätter punkt

Men kanske finns det ännu någon i livet som vet vad som hände den där gången för så länge sedan.

Någon som kan ge svar - någon som vet vem den lille var.

När begravningen är över kommer polisutredningen att klappas igen - och arkiveras.

Att begrava pojken är ett sätt att sätta punkt. Begravningen kostar inget - alla som har hjälpt till bjuder på det.

- Det känns bra. Det är ändå en död människa, säger Bo Wide.

När vi sjungit "Gud som haver barnen kär" bär begravningsentreprenören Charlotte Lindgren ut den lilla kistan i vårsolen.

Där, i en namnlös grav, vid minnesstenen över barnhusbarnen från Barnhusgatan som begravdes här på 1800-talet, vilar nu den lille.

Vem han nu var.

Kerstin Nilsson