Barnflickan stoppad i poliskontroll strax efter mordet

Hennes egen berättelse om mordnatten - ord för ord

barnflickans egen teckning Så här beskriver barnflickan själv händelseförloppet i sovrummet under mordnatten. I mitten är Alexandra avtecknad under ett täcke. I texten längst hit: ”Stod vid första skottet”. I texten vid sidan av sängen står: ”Tror att jag stod här vid andra skottet” och i texten längst bort: ”Kanske en halvmeter närmare vid 3:e skottet (tror jag.)”
Foto: Polisen
barnflickans egen teckning Så här beskriver barnflickan själv händelseförloppet i sovrummet under mordnatten. I mitten är Alexandra avtecknad under ett täcke. I texten längst hit: ”Stod vid första skottet”. I texten vid sidan av sängen står: ”Tror att jag stod här vid andra skottet” och i texten längst bort: ”Kanske en halvmeter närmare vid 3:e skottet (tror jag.)”
NYHETER

Barnflickans desperata flykt från Knutby under mordnatten var nära att ta slut vid Arlanda.

Hon stoppades i en poliskontroll, men släpptes.

Det berättar hon i förhören.

Barnflickan var väl förberedd när hon åkte mot Knutby.
Barnflickan var väl förberedd när hon åkte mot Knutby.

Efter mordet och mordförsöket flydde barnflickan från Knutby. Och hon var övertygad om att hon var jagad.

Barnflickan trodde att skottskadade Daniel Lindes, 31, inneboende Samuel Frankner var efter henne. Samtidigt hade hon en känsla av att Daniel Linde kunde ha överlevt.

I bilen sluter hon sig dock till att de två nog är döda – att det oundvikliga skett. Och hon skickar ett sms till pastorn.

– Jag skriver att jag är sängliggande och magsjuk, säger hon.

Barnflickan kände att polisen kunde vara efter henne och ville övertyga dem om att hon inte var inblandad.

Vinkades in vid Arlanda

Strax därefter mötte hon polisen. Vid Arlanda vinkades hon in av en kvinnlig polis.

– Jag kände mig lugn, för jag tänker att tar de mig här så får det bli så. Men det gick ju, om jag säger bra eller så.

– Jag får några enkla frågor, hon tittar på mitt körkort, och så säger hon, kör försiktigt och sen åker jag i väg.

Barnflickan fortsatte på sin väg mot Ölandsbron, där hon tänkte dumpa vapnet. Men en bit efter Stockholm tog hon sim-korten ur sina mobiltelefoner och batterierna och lägger dem i från sig.

– Det gör jag för att jag hört någon gång att polisen eller andra då, telefonen, man kan spåra telefonen via batteriet. Det vet jag inte om det stämmer men jag tar ut båda.´

Slog på mobilerna igen

Men barnflickan kunde inte hålla sig. När hon stannade på en rastplasts på väg ned till bron tog hon åter fram och slog på mobilerna.

Hon hoppades på ytterligare sms – anonyma eller från pastorn. Men några sms fanns inte.

I stället gick hon via mobilen in på Aftonbladet för att se vad som stod om händelserna.

Här är barnflickans egen berättelse om mordnatten i Knutby, ord för ord direkt från polisförhören.

I det elfte förhöret med barnflickan, inspelat i en studio, pratar hon länge om händelserna som ledde fram till mordet och om det som skedde tidigt på morgonen den 10 januari i år.

Vi hoppar in i berättelsen då barnflickan är på väg till Knutby:

”Då åker jag in mot Almunge och gör det jag berättat om där."

Förhörsledaren (FL): Och du kan säga det en gång till.

Barnflickan (BF): Och där sätter jag på mig skorna och laddar revolvern. Lägger fram den. Lägger även kulorna, resterna fyra i fickan. Och där känner jag att där har jag också, där är jag liksom utifrån att jag bestämt mig för att vara säker så, och att det här är något jag måste göra, så jag är säker och lugn. Samtidigt som jag har en väldigt innerst inne ångest och känner, vad är det jag ska göra, det här är inte sant, overkligt liksom. Och mycket av den här känslomässiga delen nämner jag inte om nu, men det är oerhört, alltså det är verkligen inte med lätthet jag sitter och berättar det här. Och bestämmer mig då för att nu måste jag åka och jag åker till Knutby.

---

BF: Och, eh, där vänder jag bilen och stannar och där tar jag på mig min maskering. Där tar jag på mina blå, vad heter det, plast, skoskydd. Handskar. Där tar jag revolvern och ställer bilen. Lägger nyckeln i, ja, vid den där växelspaken och stänger bilen men låser inte och sedan går jag mot skogen över fältet.

FL: Får jag bara ställa en fråga.

BF: ja.

FL: Vad har du för tankar när du sätter på dig skoskydden?

BF: Ja, eh, kanske att de ska dölja fotspår. Fotavtryck.

FL: Du berättade tidigare att du tog av dem innan du gick in.

---

BF: Ja, ja, det tänkte jag ju också på. Att då är skorna blöta om jag gått i snön, om jag inte har skoskydd. Och om jag då har skoskydd så är skorna torra under och då är det lättare att gå inomhus. Det kanske inte låter lika mycket och det ger heller inte blöta spår eller sådär.

---

På väg mot huset:

BF: Där bakom så var det en liten sten som inte var snö, en sten, en bergsfläck som det inte var snö (på). Sätter mig där och vilar, för jag får nästan, ja astma av att gå då. Och här liksom tillåter jag mig inte själv att tveka. Utan här måste jag göra det. Måste. Jag.

Barnflickan berättar att hon har bestämt sig för att hon först måste gå till pastorsvillan och först döda Alexandra.

BF: Det var Alexandra jag fick den här tvingande känslan om först och det har sms:en talat mycket om, att ”det måste du göra”. Därför var det på något sätt gentemot den känslan, det viktigaste, det är nummer ett liksom. Och det var även i sms stått att ”gör både det första och det andra och det är: mm.

FL: Har du berättat för någon annan person om de tankarna: hur det skulle ske: i vilken ordning.

BF: Det berättade jag nog för XX (pastorn). Ja.

FL: Sa han något om det?

BF: Nej.

---

"Nu måste jag göra det"

BF: Efter ett tag så kände jag att nej, nu måste jag göra det här. Och då går jag mot tvättstugedörren och den är öppen, det ser jag.

FL: Det kanske är en dum fråga, men hur ser du det?

BF: Det ser jag och det jag känner det. Jag öppnar och känner att den är öppen.

FL: Ja är det på det sättet.

BF: Ja. Och eh, jag drar av mig skoskydden innan jag öppnar dörren. Sedan går jag in och går ljudlöst genom. Öppnar tvättstugedörren och genom köket. Ja uppför trappan. Ja jag tittar. Jag vet inte hur noga jag ska berätta, vill du att jag berättar.

FL: Mm, berätta så noggrant som du kan tycker jag.

BF:Ja, ja då gör jag det. Jag tittar in i mitt före deta rum, deras nuvarande gästrum och där ser jag att det är tomt.

FL: Det är på nedervåningen.

BF: Ja nedervåningen. Där ser jag också den här gula filten som jag noterar ligger där. Och sen går jag in i vardagsrummet. Här, det har jag inte berättat tidigare, men här tar jag upp min telefon i vardagsrummet där.

Enligt förhörsprotokollet faller barnflickan i gråt då hon berättar hur hon hoppades att slippa utföra morden.

Hon satte på mobiltelefonen och hoppades hitta ett nytt sms.

BF:För att kolla om det har kommit något mer anonymt sms. Och att jag inte har berättat det tidigare är för att jag inte då förut hade berättat om de här sms:en. Men då tittar jag i förhoppning om att det står, att det finns ett sms som säger att jag inte behöver göra det (gråter) Att jag inte behöver göra det här men det finns inget och då förstår jag att då måste jag. och då går jag upp för trappan. och då ser jag att kontoret är tomt. Jag ser att pojkarnas rum, pojkarnas dörr är stängd, det lyser i tv-rummet. Jag ser att XX: dörr är öppen och att det lyser där och då förstår jag att hon inte är hemma.

FL: Tittade du in på kontoret?

BF:Nej, när man kommer upp för trappan så ser man liksom bara, jag gick inte in eller så.

FL: Det du såg, var det tomt där eller?

BF: Ja, det lilla jag såg, jag såg inte hela rummet. Och här öppnar jag då dörren till Alexandras och X (pastorns) sovrum. Och här är jag då jätterädd att hon ska vakna. Men som jag sa, sagt tidigare, så blev jag förvånad över att det var så ljust där inne, i och med att det var ljust i tv-rummet och då ser jag att hon är själv. Det är ingen som ligger jämte henne. X (pastorn) ligger inte där eller något av barnen. Och då, och då är min övertygelse att X (pastorn) inte är hemma. Alltså det.

FL:Din uppfattning är att han annars skulle varit i sovrummet eller hur tänker du?

BF:Nej, jag tänkte kanske att han kanske hade till exempel suttit, att kontorsdörren hade varit stängd eller kanske, jag vet inte. Jag hade liksom, egentligen hela min förväntan var att, alltså jag har inte funderat så mycket, men jag trodde att han inte var hemma liksom. Jag, det va, ja, ja.

Barnflickan kliver fram mot sängen och ställer sig vid fotgaveln:

"Sedan så går jag då till mitten av sängen, fotgaveln och där skjuter jag ett skott mot kroppen. Och åter igen, det här är jättejobbigt att prata om men nu säger jag det, försöker att inte lägga känslor i det. Jag skjuter mot kroppen och hör att Alexandra säger ett svagt "aj". Men det konstiga är att hon efter det inte säger något mer. Och så går någon sekund, eller några sekunder. Och så skjuter jag mitt nästa skott".

FL: Och var befinner dig du då?

BF: Och då befinner jag mig mera åt vänster om sängen, på vänstra.

FL: Sängens vänstra sida?

BF: Ja precis och har då närmat mig mera vänster sidan av sängen. Så att kanske två meter från huvudgaveln eller 1 1/2 ungefär, jag vet inte exakt. Och där skjuter jag mitt andra skott.

FL: Mot?

BF: Mot huvudet.

FL: Hur nära uppfattar du att pipan på vapnet är från Alexandra vid det tillfället?

BF: Ja, kanske 1–1 1/2 meter, eller ja.

FL: Du har ju berättat att du känner dig väldigt osäker på det här med vapen och att sikta och rikta.

BF: Ja, ja.

FL: Hade du tankar på att gå riktigt nära och skjuta?

BF: Nej, det skulle jag tycka var svårt. Det låter konstigt, men att sätta den mot huvudet skulle jag, det skulle vara svårt tror jag rent. Jag vet inte om ni förstår mig i det. Men jag går i alla fall nära där, närmare, och då efter det skottet så blir det knäppt tyst. Men jag är fortfarande inte övertygad om att jag har träffat och därför skjuter jag mitt tredje skott och då går jag lite närmare, då kanske det är 1 meter eller lite mindre från pipan till Alexandra. Och då ser jag att huvudet reagerar på det skottet, inte alltså, det jag ser att det träffar.

FL: I tidigare förhör har du berättat att det snabbt åker ner och kommer upp igen från kudden.

BF: Ja precis.

FL: Var det så?

BF: Ja. Och då känner jag att nu har jag träffat och då går jag ut och så stänger jag dörren. Så går jag ner ljudlöst. Jag stannar först vid tv-rummet och lyssnar och det är precis knäpptyst, då förstår jag att barnen inte har vaknat. Alltså annars skulle jag höra att det rörde sig, alltså så är vad jag tänker.

FL: Men du visste inte om barnen var hemma eller inte?

BF: Nej jag antog det, det var vad jag antog. Och sen går jag nerför trappan och ut genom köket och i tvättstugan, där jag har stängt tvättstugedörren, så får jag en ångestkänsla av att, tänker om hon lever och jag har skadat henne väldigt svårt. Så där vänder jag och jag känner att jag måste titta. Och så går jag uppför trappan igen. Går in i sovrummet och då hör jag ljud, som jag då tyckte var väldigt svåra, det var väldigt jobbigt att höra det. Och det fick mina första tankar på att hon lever. Så då går jag fram till Alexandra, på vänstra sidan och lyfter på täcket och då ser jag, jag ser att hon är blödig på väns.. på högra sidan vid tinningen och där och att det har runnit blod. Och jag ser hål. Jag vet inte om jag ser hålet men jag ser att hon är träffad liksom och då förstår jag att.

FL: Men när du är riktigt nära, du pratade om ett ljud, hör du ett något från henne när du lyfter på täcket?

BF: Jag hör ljud när jag kommer in i rummet och det pågår hela tiden. Men det är ingen skillnad med att jag lyfter på täcket. Jag lyfter bara några decimeter och lägger ner igen.

FL: Kan du lokalisera ljudet från någonstans, särskilt ifrån?

BF: Nej, jag tolkar det eller som det var att, att det var ljud utifrån att blod och sådant rann ut från hålen, skotthålen och det gjorde mig väldigt illa. Jag blev väldigt illa berörd av det. Jag böjer mig ner och ser under sängen och ser att där är en blodpöl och, ja, hela den biten är väldigt jobbig för mig.

Barnflickan berättar hur hon går ner och ut genom tvättstugan, samma väg hon kom in.

Väl ute förbereder hon nästa attack:

"Alltså jag går nerför berget. Jag stannar där vid berget och där byter jag kulor. Jag tar ut dem som är använda och sätter in helt nytt, fullt. Och vilar, jag liksom försöker samla kraft. Sen går jag till Daniels hus."

Hon går fram till grannen Daniel Lindes hus, går upp på verandan på framsidan och tar fram en nyckel hon vet finns där.

Hon låser upp ytterdörren och smyger in.

Hon går fram till Daniel Lindes sovrumsdörr och känner på den, men den är låst.

Hon går då ut genom altandörren och ställer sig en bit bort och skickar ett sms där det står ”Kan jag ringa dig?”.

FL: Vem skickade du det till då?

BF: Då skickade jag det till X (pastorn).

Barnflickan berättar att det blev ett kort samtal. Hon får veta att hon ska knacka på dörren.

Precis efter samtalet med pastorn får hon ett nytt anonymt sms.

BF: Jag har fått sms med uppmaningen att jag ska sköta det här själv. Och därför blir det väldigt svårt för mig också när jag ringer då eller till exempel som detta då, då känner jag att jag blandat in honom liksom.

---

Utanför Daniel Lindes sovrumsdörr:

BF: Då knackar jag först en gång och det händer ingenting.

I förhören berättar hon hur hon knackar flera gånger utan resultat. Men till slut öppnar Daniel Linde, klädd i morgonrock.

Hon avfyrar de två skotten och flyr från platsen.

Barnflickan berättar för polisen att hon är övertygad om att Daniel Lindes inneboende, Samuel Frankner, är efter henne.

På väg från brottsplatsen har hon svårt att samla tankarna. Hon skickar ett nytt sms till pastorn.

Hon skriver att hon är magsjuk och har varit sängliggande.

För polisen förklarar hon att hon ville skingra eventuella misstankar mot henne med det sista sms:et.

Åtalas även för hammarattacken

Åklagaren åtalade på onsdagen barnflickan för mord på pastorns andra fru Alexandra, för mordförsök på Daniel Linde och dessutom för mordförsök i form av hammarattacken mot Alexandra förra året.

Enligt åtalet har barnflickan den 8 november 2003 i Knutby, Uppsala kommun, försökt att beröva pastorns andra fru Alexandra livet genom att slå henne i huvudet med en hammare. Fara för brottets fullbordan har förelegat.

Enligt åtalet har pastorn förmått barnflickan att utföra gärningen.

Barnflickan har enligt åtalet dessutom den 10 januari 2004, i Knutby, Uppsala kommun, berövad Alexandra livet genom att skjuta henne med en revolver. Pastorn har förmått barnflickan att utföra gärningen.

Barnflickan har den 10 januari 2004 i Knutby, Uppsala kommun, försökt att beröva Daniel Linde livet genom att skjuta honom med en revolver. Fara för brottets fullbordan har förelegat.

Även där har pastorn enligt åtalet förmått barnflickan att utföra gärningen.

Mer information följer inom kort.

Läs också:

Caroline Olsson, Mattias Lundell