"Jag ska stoppa Victorias fond"

CP-magasinets Jonas vägrar betraktas som en "stackars handikappad"

NYHETER

Varje dag sparkade någon i skolan undan kryckorna för Jonas Franksson.

För att han var annorlunda. Cp.

Jonas log när han föll.

Nu leder han SVT:s succéprogram CP-magasinet.

Han slåss för att vi ska begripa att funktionshinder är normalt.

Och han tänker inte ge sig förrän han har stoppat kronprinsessan Victorias fond för funktionshindrade.

"HON GÖR MIG FÖRBANNAD" Jonas Franksson, programledare i SVT:s succéprogram CP-magasinet, vill få folk att begripa att funktionshinder är normalt. Argast är Jonas på kronprinsessan Victoria som samlar in pengar till handikappade idrottsutövare. "Hon förstärker fördomarna om att vi är svaga och ska vara tacksamma för välgörenhet."
Foto: ANNETTE FRIBERG
"HON GÖR MIG FÖRBANNAD" Jonas Franksson, programledare i SVT:s succéprogram CP-magasinet, vill få folk att begripa att funktionshinder är normalt. Argast är Jonas på kronprinsessan Victoria som samlar in pengar till handikappade idrottsutövare. "Hon förstärker fördomarna om att vi är svaga och ska vara tacksamma för välgörenhet."

Varför behövs CP-magasinet?

- Programmet har behövts i hela mitt liv med tanke på hur schablonartat och fördomsfullt funktionshindrade fortfarande framställs i media. Dessutom har det varit alldeles för lite handikappfrågor i debatten om man jämför med hur mycket homo-, feminist- och invandrarfrågor diskuteras. Frågor om funktionshindrade är begränsat till typ Fråga doktorn.

Varför gillar folk programmet?

- De tycker att det är så befriande att vi ger en annan bild. Jag minns när jag för första gången såg något jag kunde identifiera mig med på tv. Jag var fem, sex år och såg "Rännstensungar". Mimmi satt i rullstol och tittade på alla lekkamrater som var glada och alla tyckte synd om henne och hon sjöng "I min lilla värld av blommor". Serien slutade med att Mimmi reser sig på en sommaräng och vandrar ut i solnedgången och alla barn jublar. Det träffade mig som ett slag i magen. Det var första gången jag började träna för att kunna göra som alla andra, men det blev en ganska stor besvikelse när jag förstod att jag aldrig skulle nå dit.

Vad kan programmet förändra?

- Människors fördomar och attityder och förhoppningsvis journalisters sätt att beskriva funktionshindrade.

Hur kan du som programledare förändra bilden?

- Folk har alltid tittat på mig ganska mycket. Men jag kan se en skillnad i blickarna nu, de är inte lika generade, tittar mer oblygt: "Aha, det är han från tv." Det är skönt att vara ett subjekt i stället för ett objekt, att bli sedd för något man har gjort.

Vad tycker funktionshindrade om programmet?

- Många tycker att det är jättebra, men det finns en oro för att man inte ska bli skildrad på rätt sätt, att folk inte ska hänga med på humorn.

Jonas Franksson möter oss i rullstol i tv-husets reception i Göteborg. Håret är rufsigt, ögonen blyga, på kinden några fräknar och lite skäggstubb. En assistent puttar Jonas och rullstolen genom en lång korridor.

Jag tittar nyfiket när Jonas ställer sig upp och liksom kantigt, mödosamt flyttar sin kropp till en soffa.

Jonas är cp. Jag, förlamad.

Vi sitter båda i rullstol. Jonas skada är medfödd, min fick jag mitt i livet.

Hur ser Svensson på funktionshindrade?

- Det finns en märklig skamkänsla, en omedveten skuld. Att man liksom ska ta extra hänsyn och ta det lugnt med funktionshindrade. Så var det för mig under hela min uppväxt. Hela samhället genomsyras av vad jag skulle kalla välviljans tyranni, folk vill väl men det blir så fel därför att de inte bemöter en som en vanlig människa.

När förstod du att du var cp-skadad?

- Jag började gå, men mycket senare än alla andra. Jag gjorde allt senare än alla andra och hade något slags bild av att jag bara var sen i utvecklingen. Själva ordet cp fick jag höra första gången av en rörelsehinderskonsulent. Jag reagerade inte alls. I skolan började jag använda ordet och sa till min elevassistent att han var cp. "Nej, du är cp, Jonas", sa han. "Vad fan säger du? Jag är inte cp", sa jag och gick hem till mamma och frågade och hon sa: "Jo, det är faktiskt så." Då förstod jag att jag var cp.

Vad innebär skadan?

- Jag sitter mestadels i rullstol, har svårt med finmotorik i händerna, problem att bedöma avstånd, höger och vänster, och lite olika, odefinierbara symptom som kan vara svåra att härleda till cp-skadan. Från början tillskrev jag mig själv mycket. Med min första flickvän ville jag framstå som så normal som möjligt, så jag sa att det här beror inte på mitt funktionshinder, det beror på att jag är så här. Det var ju dubbelt frustrerande, för i så fall kan man faktiskt ändra på sig. Men det kunde ju inte jag.

Hur var din uppväxt?

- Jag bodde i Ockelbo, samma by som Daniel Westling (Victorias pojkvän) kommer ifrån, fyra mil från Gävle. Det var svårt när det är en liten ort och så få personer som är funktionshindrade. Man får kämpa extra hårt för att passa in. Jag försökte verkligen vara så normal som möjligt. Det var jävligt jobbigt psykiskt att känna att man var annorlunda och försöka att inte vara det. För samtidigt visste jag ju att det var en kamp som inte gick att vinna.

Vad gjorde du där?

- Jag började med teater och det var ju verkligen att kämpa mot sitt annorlundaskap och sin avvikelse. Det gjorde mycket för mig att ställa mig i strålkastarljuset. Där fick jag ett slags identitet för första gången, inte bara Jonas, cp. Jag var Jonas som håller på med teater.

Vad drev dig ?

- Jag accepterade väl aldrig tanken på att jag inte skulle kunna göra det, någon form av kamp för att inte bli nedtryckt. Jag var utsatt för ganska mycket trakasserier när jag gick i högstadiet, då hade folk slutat med den där hänsynen och gav igen. Jag fick kryckorna undansparkade varje dag så jag ramlade, men jag vägrade att låta mig bli nertryckt.

Många gör tvärtom, blir osynliga.

- Ja, det är därför jag har ägnat mig mycket åt att arbeta med handikapprörelsen. Jag ser ju hur många som blir nedtryckta, jag förstår vad det beror på. Många tror att det har med diagnosen att göra, men jag vet att i nio fall av tio så har det med sociala faktorer att göra, att man blir nedtryckt av föräldrar, släkt, kamrater, lärare, alla. Jag blev själv väldigt nedtryckt. Jag kan fortfarande inte titta mig i spegeln.

Varför?

- Jag känner mig besvärad. Jag fick ju veta i skolan att jag var annorlunda och i och med att det är fysiskt ansåg jag att jag var ful också. Jag vet att jag är okej men när jag ser mig själv i spegeln så kommer den där känslan av obehag. När man har varit med så många år av att vara annorlunda så finns det en stämpel, man är en outsider. Den sitter kvar.

Vilka svackor har du haft?

- Hela grundskolan var en enda jävla lång svacka som pågick från det att jag var sju år tills jag var 15. Det har präglat mig på alla nivåer. Jag lever med det varje dag. Om jag vaknar en morgon och ska göra något jobbigt brukar jag tänka: men du behöver inte gå till skolan i alla fall.

Hur tacklade du att bli mobbad?

- Jag känner än i dag att jag har svårt att prata om det. Jag gjorde till en hederssak att ha ett leende på läpparna när de sparkade undan kryckorna.

Hur menar du att man ska vara stolt över sitt handikapp?

- Skriv inte handikapp, det är gammal terminologi.

Ok, funktionshinder.

- Man ska vara stolt över den man är och det funktionshindret har gett en. Jag tror att funktionshindret har påverkat den man är på gott och ont.

Varje skolavslutning fick du ett blommigt kuvert med pengar från Majblomman.

- Jag förstod inte innebörden förrän jag själv sålde majblommor i femman, sexan. Jag ville göra en insats för barn som hade det svårt och för att tjäna lite pengar själv. När jag fick det där blommiga kuvertet några veckor senare gjorde jag för första gången kopplingen: att jag var en sådan som man skulle samla in pengar till.

Vad gjorde kuverten med dig?

- De legitimerade känslan av att jag var annorlunda. Jag förstod ju att det inte bara var jag som tyckte det, hela samhället stämplade att jag tillhör den här gruppen som det är synd om.

Varför är det synd om funktionshindrade?

- Har du förstått det? Jag har aldrig förstått det. Vi får ringa och fråga Victoria.

Varför är du sur på Victorias fond?

- Det är ju samma tanke som Majblomman. Victoria har det mediala utrymmet för att hon är nästkommande statschef och när hon driver en sådan här sak ger det en enorm legitimitet åt sättet att se på funktionshindrade. Egentligen tycker jag inte att hon tar sitt ansvar, eftersom det här på djupet är en politisk fråga och om sådana får hon inte uttala sig. Sveriges Television tar inte heller sitt ansvar som ger fonden utrymme, de ska inte driva politiska frågor eller sända reklam. Dessutom har man valt nationaldagen som fondens dag, en dag när man ska vara stolt över sitt land - då pumpar man ut att alla minsann inte är likadana medborgare.

Har du anmält det?

- Nej, men vi får väl se. Jag vill ge en eloge till SVT som gör CP-magasinet, men fortsätter man samtidigt med Victoriafonden förstör man det vi försöker uppnå. Då går man tillbaka till den här förlegade bilden. Vad tycker du om fonden?

Känns lite pinsamt att man i välfärdsstaten Sverige ger allmosor till funktionshindrade.

- Ja, precis. Den lilla summan man får in gör ju ingen skillnad, ingen blir ju lyckligare av de pengarna. Men hovet får goodwill, människor känner att de gör en insats och det stora public service-bolaget ger utrymme till det på självaste nationaldagen. Det blir tre gigantiska stämplingar för funktionshindrades självbild och det riktas dessutom mot barn.

Blir fonden kvar?

- Jan Guillou sa att han inte skulle ge upp förrän han hade lagt ner den där privatskolan Solbacka som han gick på. Jag tänker detsamma om min gärning, jag tänker fan inte ge mig förrän den där fonden är borta.

Vad driver dig?

- Ja, det är ju att lägga ner Victoriafonden" Jag ser mig själv när jag var i den mest utsatta åldern, 12-13 år, och jag försöker göra en insats för dem som är där nu. En sak är att göra CP-magasinet.

Vad ska du göra sedan?

- Det skulle vara kul att göra spelfilm, om vad vet jag inte, men jag skulle antagligen driva mina teser om människovärde och normalitet. Det går som en röd tråd genom allt jag gör.

Det här är jag

Så tycker jag om…

Maria Trägårdh