”Hon sa att hon var pastorns träl”

Skottskadade Daniel Linde om barnflickans förhållande med pastorn

NYHETER

Skottskadade Daniel Linde, 31, trodde att livet sakta rann ur honom.

Blödande på golvet bekände han sina synder för pastorn.

– På några dagar hade han berättat dem för flera andra, när jag låg på min dödsbädd, sa Daniel Linde i sitt vittnesmål.

Sakta och lågmält, men utan att tappa fokus gav Daniel Linde i eftermiddag sitt vittnesmål. Han satt mittemot den 32-årige pastorn och barnflickan, men gav dem få blickar.

Hans vittnesmål blev i långa delar en anklagelseakt mot hans förre vän och själasörjare. Och pastorn stirrade tidvis stint på 31-åringen.

När barnflickan tidigt på morgonen den 10 januari knackade på hans dörr trodde Daniel Linde att han utsattes för ett skämt. Trots att han sköts med två skott, ett i munnen och ett i bröstet, hade han svårt att förstå vad som hände.

”Det är en oskuldsfull värld”

– Jag förstår ju nu att jag blir skjuten i munnen. Men jag kunde då inte få in i den världen jag levde att jag blev skjuten. Det är en oskuldsfull värld, där händer inte sådant.

– Men jag kastas omkull och hamnar på alla fyra. Och då ser jag att det sprutar ut blod ur bröstet, som man satt på en kran.

Livet var bokstavligen på väg att rinna ur honom och Daniel Linde beskriver allt som kaos och blod. Mitt i detta ville han ha pastorn vid sin sida.

Han tog sin vän och inneboende Samuel Frankner till hjälp för att ringa SOS – och bad honom sedan ringa pastorn direkt.

– För mig är han då som en fadersgestalt. Och han kommer ner och jag ligger och väntar.

Daniel Linde beskriver en fruktansvärd dödsångest och han kände att det var fel. Att han inte hade gjort upp med Gud och började ge en syndabekännelse.

– För mig är han ju pastor. Så jag bekänner några småsynder inför honom, vilka han på några dagar hade berättat för flera andra. Och det känns ju som det var på min dödsbädd.

I dag känner Daniel Linde sig fruktansvärt sviken av den person han såg som en fadersgestalt.

– Jag trodde verkligen på allt han sa. Därför var det självklart att han inte varit inblandad i något av det här, säger Daniel Linde.

– Jag litade på honom. Jag kan inte säga att han var min bäste vän, men han hjälpte mig.

Har din syn på honom förändrats?

- Ja, det är väl självklart. Utifrån att jag till 100 procent litade på pastorn och trodde på allt han sa – han sa i somras att han inte haft sädesuttömning på två år – då trodde jag honom, om vi ska ta något väldigt intimt.

– Jag hade ju vissa svagheter. Jag längtade efter min fru och det ska inte en stark man vara. Så jag var den här hackkycklingen. Jag trodde att jag var jättesvag, rent psykiskt jättesvag.

Daniel Linde har svårare att sortera sina känslor efter barnflickan – kvinnan som skadade honom så svårt att han aldrig blir kvitt smärtan. Han beskriver sig själv och henne som ”olyckssyskon”.

– Jag förstod aldrig vad det var för fel på henne. Och hon förstod aldrig vad det var för fel på mig.

I rätten berättade han också om sista gången de sågs innan den våldsamma januarimorgonen. Och Daniel Linde sa att hon berättade något otäckt.

– Hon sa att hon var pastorns träl. Det hade sexuella undertoner och hon sa att hon inte kunde få nåd.

– Jag tyckte det var konstigt. Vem som helst kunde ju få nåd.

Mattias Lundell