Barnflickans vittnesmål – ord för ord

1 av 2
Barnflickan berättade i dag om hennes relation till pastorn.
NYHETER

Vi pratade om din bakgrund i går. Jag vill att du ger en lite mer utförlig beskrivning av din uppväxt och hur du kom i kontakt med församlingen.

– Jag föddes 1977, har bott i Vaggeryd hela min uppväxt. Jag fick en god och kärleksfull uppfostran. Mina föräldrar var kristna så jag är uppväxt med en kristen tro.

– Jag var svårt sjuk i allergier villket gjorde att jag var väldigt mycket på sjukhus. Min mamma var med mig mycket. Det gjorde att jag fick en mycket stark relation med min mamma.

– Men när jag var 11 år då ? dog mamma i cancer. (snyft) Det blev alldeles för jobbigt för mig så jag tryckte undan det. Jag har fortfarande inte sörjt. Jag tryckte undan det och tog på mig en fasad av att vara stark och glad. Men den otryggheten... (byte av band)

– I och med att jag hade en så stark relation med mamma och hon försvann och jag inte sörjde det då. Det har jag levt med sedan dess. Där började en det att jag har haft så svårt att veta vem jag var.

Är det riktigt att du var enda barnet?

- Ja.

Hur var det sen din mamma dött?

– På väldigt kort tid blev jag vuxen och tog över min mammas roll, tog mycket ansvar och slutade vara barn och så att innerst inne var jag väldigt otrygg, ett barn som försökte vara vuxen och stark. Skolan gick bra och jag har även jobbat några år och 1997–98 gick jag en bibelskola i Aneby och där var Åsa Waldau och undervisade, jag frågade om jag kunde göra praktik där och så gjorde jag det, jag trivdes bra flyttade dit januari 99. Jag flyttade till Rimbo med två andra tjejer.

Du bodde inneboende med två tjejer. Då träffade du din blivande man. Kan du berätta om det?

– Jag märkte att han var intresserad, förälskad i mig. Jag har haft problem med killar förut. Det hade nog med min osäkerhet att göra.

– Jag tyckte vi passade bra ihop jag och X. Det var andra som sa att vi skulle passa bra ihop. Innnerst inne hade jag svårt att känna förälskelse. Men på nåt sätt trodde jag att min blivande man var rätt man för mig. Kärleken kommer växa fram trodde jag. Jag tyckte om honom. Men förälskelsen i hjärtat saknades. Men det höll jag för mig själv. Jag höll masken av att allt var bra vilket gjorde att andra trodde att det var det Men vi förlovade oss och gifte oss 2000.

Vad var det som lockade med församlingen i Knutby?

– Att de levde ett liv inte bara i kyrkan på söndag, att de då levde för Gud, utan även i vardagen så var Gud så oerhört viktig. Det tilltalade mig väldigt mycket. Det var människor som ville leva nära Gud och leva rätt.

Du bodde inneboende med två tjejer. Då träffade du din blivande man. Kan du berätta om det?

– Jag märkte att han var intresserad, förälskad i mig. Jag har haft problem med killar förut. Det hade nog med min osäkerhet att göra.

– Jag tyckte vi passade bra ihop jag. Det var andra som sa att vi skulle passa bra ihop. Innerst inne hade jag svårt att känna förälskelse. Men på nåt sätt trodde jag att han var rätt man för mig. Kärleken kommer växa fram trodde jag. Jag tyckte om honom. Men förälskelsen i hjärtat saknades. Men det höll jag för mig själv. Jag höll masken av att allt var bra vilket gjorde att andra trodde att det var det Men vi förlovade oss och gifte oss 2000.

Sen separerade ni?

– 2001. Nej, 2002 var det nog.

Det tror jag också, jag tror det var 2002?

– Ja.

Är det något ytterligare du vill fortsätta med att berätta om din bakgrund?

– Nej, jag vet inte.

Rättens ordförande: Ni har sagt att ni hade en inre osäkerhet, har ni haft den insikten länge, eller är det något som kommit fram nu?

- Jag kanske har haft lite insikt ju mer tiden gått, men framförallt sista tiden när jag har fått prata med psykolog. Då har jag också förstått att jag faktiskt är väldigt osäker inom mig.

Du sa att du hållit en mask mot din närmaste släktingar och din man. Har det någonsin funnits nån du kunnat prata med om precis det som du kände.

– Nej, jag har under hela min uppväxt och tills i dag haft ett inre som jag har kapslat in och haft jättesvårt att öppna. Det finns ingen jag kunnat vara mig själv med. Senare kanske möjligtvis att pastorn kunde komma in en bit. Men det kan jag berätta om sen.

Under våren 2001 så kom du mer i kontakt med pastorn än tidigare. Vill du berätta själv?

– Jag var, bad till Gud mycket för Åsa som var ledare och det gjorde även pastorn och därför så hade vi en del kontakt. På grund av det. Våren 2001 blev det mer intensivt och jag kan se att... jag har svårt att prata om det, men jag tror att pastorn där blev mer och mer intensiv i sin vänskap med mig. Han kom hem till mig och min man vi skulle träffas i våra roller som förbedjare, vi bad för Åsa. Pastorn var väldigt intensiv, han sökte till och med extrajobb i Rimbo för att kunna träffa mig mer, har han sagt till mig och...

Var syftet med det att han vill träffa dig intensivt?

– Jag trodde det handlade om vår förbönstjänst, men jag märkte också att han var intresserad av mig, han gav mig blickar. När vi pratade var han väldigt kärleksfull, det skapade en kärlek till honom också, men han sa att det var en himmelsk kärlek, mellan rena syskon, det var en annan kärlek. Om jag skulle visa kärlek till honom på intimt sett så var det inte otrohet mot min make, det var då en högre kärlek. Vi kunde ha kärlek i äktenskapet, men det här var något högre, en annan kärlek.

– Efter ett tag så, jag vet inte hur, men vi skulle ingå ett förbund, det behövdes får vår roll som förebedjare, skulle vara en lydnadshandling inför gud. Vi skulle genomföra ett samlag, i detta kan jag se att jag blev förälskad i pastorn våren 2001, men mycket av det här samlaget och mycket grejer, det var inte bara förälskelse, utan klätt i andra ord, något gud ville, högre kärlek, hade syfte.

– Jag tycke det var svårt mot min man, undrade vad som skulle hända. Efter ett tag förstod vi, eller snarare pastorn trodde att vi kommer att gifta oss i framtiden, och ja?

Och ni var båda gifta. Hur gick det att förena?

– På något sätt, jag då, jag trodde ju på pastorn att det var en annan kärlek. Det kan låta konstigt men det var en annan slags kärlek och den behövdes i den tid som var då. Vi pratade om att på sommaren skulle vi kanske inte kunna träffas så mycket, han skulle göra många saker och jag många saker. Kort tid därefter händer det något som gör att vi kommer att träffas otroligt mycket mer.

Vad hände då?

– Den 10 juni 2001 så sitter jag och pastorn i bilen och helt plötsligt blir han otrolig sjuk, skakar och mår jättedåligt och jag kör in till akuten med honom. Och där, pastorn säger då att han ser det här som en början till en strid med djävulen i bön, om man tänker att man kan be till gud. Som kristen tror man att djävulen vill förstöra allt gud vill, han trodde att djävulen skulle utsätta honom för tid av prövning med andliga strider som pastorn sa.

– Där den 10 juni börjar en period, där när vi hem från akuten och min man kommer och ska hämta mig säger pastorn att jag behövs vid hans sida. Om jag lämnar rummet blir han mycket mer sjuk, vilket innebär att från att konstatera några dagar innan att vi kommer nog inte träffas så mycket under sommaren, så händer detta. Han säger att jag behövs dygnet runt vid hans sida, när det blir svårare vid de andliga striderna behövs jag vid hans sida, vilket innebär att jag lämnar inte rummet på över sex månader.

Så i praktiken fanns du där i hans sovrum i sex månader?

– Ja minst sex månader, dygnet runt fanns jag där.

Hur såg andra i församlingen på detta?

– Jag tror människor tyckte det var konstigt, men sa man att det här är vad gud vill, då var det så, och det var snarare så att mänskor beundrade pastorn, mig, min man och Alexandra, över att vi fick sätta så mycket av vårt eget liv åt sidan, för guds sida.

Var det något din man accepterade att du gjorde?

– Han tyckte det var svårt men pastorn sa att det var Guds vilja. Jag behövdes hos honom denna tid. Att tycka det var jobbigt när det var Guds vilja var själviskt.

– Striderna pågick om nätterna vilket innebar att jag fick sitta och vaka hos honom. Då fick Alexandra flytta ut ur sovrummet vilket hon tyckte var jobbigt. Men pastorn sa att det var Guds vilja. Tycker man att det är jobbigt då är man självisk. Jag trodde pastorn var i en andlig strid. Det var mycket synbara tecken. Han började skaka fick olika plågor. Om jag gick ut kunde pastorn svimma av. Så fort jag kom dit och tog hans hand blev allt bra igen. Jag trodde verkligen på det. I dag förstår jag inte hur man kan spela så bra.

– Striderna var som en hjälp, en sköld. Varje natt vanns en seger för Guds vilja genom ett samlag. Jag såg så mycket synbara tecken och jag trodde på pastorn.

När du fick den där frågan av pastorn, förstod du varför han frågade, var det religiöst eller hade det beröring på något konkret i verkligheten?

– Jag tror vi pratade om att det var fel att göra äktenskapsbrott, men i detta fall är det inte otrohet, det var himmelsk kärlek. Det var ett tal om att Gud kan säga vad han vill, för han är större än sitt ord, det gjorde att jag pratade om att det är fel att vara otrogen men just i detta fallet var det inte fel, ungefär i det sammanhanget säger pastorn att det är fel att döda, men tänk om Gud säger det... Då reflekterade jag inte över det, just då tänkte jag inte.

Du bodde sen i det här sovrummet. Vi är framme vid slutet av 2001. Tog striden slut så småningom?

– Nej, den förändrades. I november 2001 berättade jag och pastorn för andra att han trodde att det var Guds vilja att vi ska gifta oss. Det godtogs inte. Det tror inte vi stämmer, sa de andra. Då sa pastorn till mig att det är nog inte så i alla fall.

– Jag försökte acceptera det. Jag var väldigt förälskad och han var intensiv i sin kärlek men jag försökte glömma det. Det var inte Guds vilja att vi skulle gifta oss.

– På natten fortsatte striden. Pastorn sa att vi måste fortsätta som vi gjort förut. Vi fortsatte men med en annan innebörd. Förut var vi förälskade men nu var det fel.

– Vi skulle ändå fortsätta med det sexuella, för stridens skull. Men det var det ingen som visste. Ingen visste att vi hade sex. De trodde att det slutade.

– Bara några dagar efteråt så kom pastorn till mig och sa att han fått ett brev från en person. Han sa, be till Gud att du ska får det ditt hjärta önskar. Han berättade att han fått ett brev från en person. Där stod att pastorn var en prövad man och att han fick utstå mycket och leva ett jobbigt liv.

– Den här personen vet inte pastorn vem det är. Han kom utifrån. Han skrev: Din första fru togs i från dig, din andra fru kommer också tas i från dig, pastorn berättade att det stod att i hans närhet finns en annan kvinna, skapad för honom. Då sa han att den tredje kvinnan var jag.

– Pastorn sa att det stod i brevet att om inte jag och min man är villiga att skilja oss är min man tvungen att dö. Då kände jag oj, liksom. Då måste han tas hem till Gud. Det tyckte jag var jättekonstigt. Är inte min mans liv mer värt en så? Nu skulle jag tillhöra pastorn. Detta berättade han för mig vilket gjorde mig övertygad om att jag kommer nog bli hans fru.

– Efteråt har jag fått veta att pastorn visat brevet för andra men att de inte trodde på det. Det har jag aldrig fått veta. Jag har hela tiden trott på brevet.

Är det inte konstigt att någon som den här personen kunde skicka ett brev som handlade om pastorns liv?

– Ja, men när man hade levt med honom så intensivt och hört pastorns berättelser så trodde man på sånt. Han hade så otroliga berättelser om onaturliga saker, det hände så konstiga saker att man tänkte att det är för att han lever så nära Gud.

Om man sammanfattar: 2002 var det så att du fick signaler från Åsa och församlingen, att du syndat och frestat pastorn, men samtidigt stannade du kvar i sovrummet?

– Ja, men nu istället för att hjälpa honom i striden - relationen fortsatte som förut sexuellt - men då i alla fall blev det att från att jag var en hjälp, var jag den som skulle sitta vid sidan och fresta honom till striden var slut, då skulle pastorn försöka hålla stånd mot mig, så var det inte riktigt i relationen och jag trodde att striden fortsatte, att det sexuella förhållandet skulle vara så utifrån vad han sa.

Kände du att det var orättvist?

– Inte då. Jag fattade aldrig att jag var fresterskan, synderskan. Pastorn var ofelbar och jag var liksom en slug person som ville fälla honom. Jag fick höra att jag begått stora synder, främst mot Åsa. De hade en viktig vänskap och när han svek henne så hade inte han gjort fel utan det var jag som fått honom på fall, allt var mitt fel. Jag fattade inte att jag förfört att jag som förfört pastorn. Eftersom jag inte förstod vad jag gjort för fel kunde jag inte heller ångra mig. Jag hade ingen ånger känsla var inte förkrossad. Jag försökte febrilt förstå vad jag gjort för fel.

Är det nåt som pastorn sa till dig var det nåt som andra också talade om för dig?

– Ja jag pratade med Åsa eller Åsa pratade med mig. Det handlade om andra saker också. När jag lärde känna Åsa så kom jag henne nära. Hon är kärleksfull, rak och vill att människor ska vara äkta. jag som hade en mask av säkerhet men var osäker inbords, tyckte det var svårt., jag var inte helt äkta inför Åsa. Det blev hon ledsen för. Vilket gjorde att jag pratade illa om henne, sa saker som inte stämde. Det vet jag att där gjorde jag fel. Att Åsa fick uppfattningen att jag varit synderskan, fresterskan som ville förstöra Guds verk var inte konstigt. Pastorn var oskyldigt förförd.

Vad gjorde detta med dig? Hur fungerade det i vardagen med Alexandra. Hur var det?

– Pastorn var så otroligt intensiv i sin kärlek att jag öppnade mitt slutna rum för honom. Jag gav honom mitt förtroende. (snyft). Han var otroligt kärleksfull i början, de första sex månaderna. Sen när det började heta att jag var falsk och hade förfört honom började hans kärlek svalna. Då hade jag redan öppnat mitt hjärta. Han var inte lika kärleksfull längre.

– Jag var så mottaglig för hans påverkan. Jag har öppnat mitt hjärta för honom och så förändrar han hela situationen till att jag inte var nåt värd.

– Det var självklart svårt för Alexandra att jag skulle sitta hos pastorn och hon skulle ta hand om barnen. Jag vet faktiskt inte hur det varit.

Upplevde du att Alexandra var svartsjuk på dig?

– Ja, det tror jag, och hon var rädd. Att hon skulle dö. Och att jag var den som skulle bli pastorns nya fru. Hon märkte ju tendenserna på honom, ja att? ungefär att? ibland så står det still. Jag...

Jag antar att du sen du var liten, du haft en gudstro sen du barn, alltid haft relation till gud. Hur var det under denna tid, samma syn på gud, samma grundtrygghet som när liten?

– Ja, fast jag tror att när jag och pastorn började umgås så blev allt väldigt mycket uppför, allt var väldigt lätt. Hela situationen var väldigt konstig. Jag skulle vara med pastorn, samtidigt var jag gift med min man. Det var känslor hit och dit, där tror jag att jag blev lite förvirrad. Jag trodde jag hade bra relation med Gud. Sen från januari 2002, när allt vänds till att mitt fel, då plötsligt så är Gud arg på mig och jag står långt från honom, då ska jag försöka komma tillbaka till Gud. Jag kände att jag inte visste var jag hade Gud, för plötsligt så, ja... Sen var så att i pastorns värld var det väldigt mycket, detta med Helen att han drömt att hon skulle dö sju nätter i dag innan hon dog, jag tyckte det var jättekonstigt, och detta att min man skulle dö om vi inte skiljer oss, jag tänkte ”jaha är Gud sån, tänker gud så”. Min gudsbild förändrades.

Hoppar fram lite i tiden, mot 2003 sådär. Var du då fortfarande betraktad av pastorn och andra som den som gjort fel, fortsatte det, eller blev du förlåten?

– Jag tror att det var ganska svårt att veta hur det legat till. Jag kände ofta att jag visste inte vad jag gjort för fel. Jag fick höra att jag var djävulens redskap. Men jag hade så svårt att förstå, jag tror att andra då, kanske främst ledarskapet, andra i församlingen bemötte mig som vanligt.

– Men ledarskapet hade en syn på mig att jag medvetet ville fresta pastorn och få honom att inte vara trogen Gud och församlingen vilket gjorde att det då spö att jag inte förkrossades och bad om förlåtelse. Då sa de att jag var oförändrad. De ville att jag skulle se vad jag hade gjort vilket jag inte förstod eftersom jag inte vet hur det låg till. Åsa ville verkligen att jag skulle säga förlåt till henne och det ville jag men ändå så visste jag inte riktigt. Åsa var kärleksfull i början men när jag inte visade någon förändring. tror att Åsa ville visa att det var allvar.

– Hon tog avstånd mycket av kärlek för att det hjälper inte att tala någon till rätta så kan man visa det genom att vara bestämt. Hon tog avstånd från mig och det gjorde även en del andra utifrån den uppfattningen att jag försökte snärja pastorn. Jag trodde verkligen att jag var den vidrigaste av alla. 2002 0ch 2003 det två åren Från att vara jag så går det rakt ner. 2003 är det absolut värsta året. Jag var så rädd att Gud skulle lämna mig varje dag. Jag ropade om nåd, jag bad och jag försökte verkligen att göra allt men det enda jag fick höra var att jag var oförändrad och oförbätterlig. Det var genom pastorn.

Du säger att du inte träffade någon annan än honom. Det låter konstigt. Där ni bodde umgicks man flitigt. Var befann du dig?

– På nätterna var jag med pastorn i sovrummet, då hade vi en sexuell relation. Annars hade jag en relation med honom där jag var slav och han en herre till mig. Jag hade ingen egen vilja. Under den här tiden 2003 nästan hela 2003 var jag instängd på dagarna för jag var så oförbätterlig, Gud hade typ lämnat ryggen och det var nåd att jag... det här är vad jag hör från pastorn.

Var det mycket prat om att man kunde dö, tas hem till Gud, om det fanns skäl för det?

– Jag har inte hört det så mycket. Alexandra var rädd att hon skulle dö. Nu, när jag var vid pastorns sida sa hon att hon var rädd att Gud skulle ta hem henne. Precis på samma sätt som med Helene, då var Alexandra vid pastornbs sida.

– Men jag har aldrig hört att om man inte håller måttet kommer man att dö . Men självklart var det en skräck att man kunde dö. Jag var jätterädd att jag skulle dö och att pastorn skulle dö.

Var fick du höra det från?

– Genom pastorn. Jag vet inte vad andra sa. Men ända personen jag träffade utom Alexandra, vi hade mer ytlig relation, hon hjälpte mig mycket, ville att jag skulle må bra, jag älskade Alexandra väldigt mycket, jag tror hon älskade mig, ibland kunde vara svårt utifrån henens situation, att jag var där, känslomässigt svårt,

– Men 2003 är pastorn den enda person som jag har kontakt med, nästan hela året. Då har det gått år, och de har inte sett någon förändring, tyckte var så allvarligt det jag gjort, gjorde att pastorn sa i början av sommaren, där rasade det verkligen, jag fick höra hela tiden att jag var vidrig, högmodig, syndig, oförbätterlig, hela tiden, pastorn var den enda jag träffade.

– Jag fick höra att jag troligtvis hamnar i helvetet, gud kommer lämna mig, det var en skräck för mig, för gud var min trygghet, pastorn gav också kärlek, jag trodde pastorn behövde trycka ner mig totalt för att jag var högmodig, så jag hålla mig på min plats, och cpastorn kunde säga att ”du är så vidirg, så högmodig, att jag var en bitch, att jag ointelligent, att jag var blond, attt jag var falsk, en fresterska, alla ord som gör så ont i en, sen kunde han avsluta med att säga, ”men jag älskar dig”, då kände man fast jag var så vidrig, så älskar pastorn mig, det gav en otrolig tacksamhet mot honom.

Lite senare under 2003 inledde pastorn ett förhållande med Daniel Lindes fru. Vad hände då?

– Han blev lika intensiv som han varit mot mig. Då visste jag inte att det var hon men han började skicka sms och gå ut på nätterna.

– Han sa att han skulle få besök på natten och sa att jag skulle ligga på sofffan. När jag låg där hörde jag att det gick steg. Jag förstod att det var hon. Jag visste att pastorn hade ett gott hjärta till henne men jag trodde de träffades som vänner. De träffades varje natt.

– När hon gått kunde jag komma upp till sovrummet. Jag fick inte säga till Alexandra att han haft besök. Alexandra tyckte det var svårt med henne.

– När jag kom till sovrummet när älskarinnan varit där hade han sex med mig också. Jag var till för honom. Pastorn sa att att jag syndat så svårt, att jag var så vidrig att det var fördömt.

– Jag hade inte rättighet till mitt eget liv. Jag hade ingen nåd, det fick jag av att vara hans slav. Jag hade ingen rättighet till liv. Jag lydde allt han sa. Vi hade ett sexuellt förhållande men jag var bara till för honom.

Nu vi framme vid oktober november, när ni gör rent ett akvarium du och pastorn?

– Ja. Jag var så totalt under isen. Han var den store ledaren, alla såg upp till pastorn, han kunde säga till andra att ni är så lydiga, jag är så glad att ni lyder, men jag fick höra att jag var olydig. Så jag hade det i baktanken, alla lydde pastorn och mår bra, men jag lyder inte pastorn och mår inte bra. Det han sa var aldrig fel, tänkte Pastorn en sak så var det rätt, kände han en sak var det rätt, även i småsaker. Jag mådde så dåligt, grät och grät. Jag frågade honom ”vad ska jag göra, är det för sent för mig”.

– En förmiddag ligger jag och försöker sova, plötsligt frågar han, ”skulle du kunna döda en människa”. Jag kände varför säger han så, jag säger ”nej det skulle jag inte kunna”. Men om du skulle veta att det var rätt , att Gud ville det? Då sa jag att om jag var Abraham, och gud sa till mig offra min son då hoppas jag att jag skulle vara lydig, att jag skulle klara av det. Då säger han nästan irriterat, ”ja, men nu är du inte Abraham, du lever här och nu ,skulle du klara det nu? Då säger jag att om jag visste visste visste visste att Gud sa det, då hoppades jag det, för jag ville lyda Gud. Sen sa vi inte mer. Han somnade, men jag somnade inte, för jag kände ”varför sa han så?”

– Dagen efter var han jättetyngd, han mådde dåligt. Jag sätter mig jämte honom och säger ”jag önskar jag kunde göra något som gör att du mår bättre, finns det något jag kan göra?” Nej, säger han, du är inte villig att döda en människa. Då blev jag rädd. Jag kände vad vet han, för han visste ju allt. Jag blev jätterädd, nu kommer något att hända, tänkte jag. Jag hade fått en antydan om att Alexandra skulle vara den som skulle dö, jag tänkte på mailet som kom 2001 att hon skulle dö. För mig var det inte nytt, vad ska hända, tänkte jag, ska vi vara med i bilolycka, ska jag köra och hon dör?

– Sen på kvällen 4 november, säger pastorn att ”nu måste du hjälpa mig med akvariet”. Sen säger han i förbifarten, ”förresten du fick sms på din telefon, din gamla mobil”. Jaha, säger jag, det var konstigt. Jag öppnar och ser att jag fått ett anonymt sms. Där står det att ”det du vet, det måste du göra, se till att få det gjort innan 25:e i elfte annars är det för sent för dig”. Jag kan inte förklara i ord, jag blev så skräckslagen.

– Nu var det anonymt sms, precis som pastorn fått anonymt brev för några år sen. Jag står där helt paralyserad. Det stod 25:e, jag visste att det pastorns bröllopsdag. Om jag inte gjort det innan dess då är det kört för mig, då kommer Gud att lämna mig. Jag kan inte förklara hur fruktansvärt det var. Han säger ”vad är det, vad har du fått för sms”. Han tar min telefon och läser det nonchalant och säger ”vilket konstigt sms, vad är det du måste göra, lämna papper till arbetsförmedlingen?”

– Jag sa till pastorn att den 25 november är er bröllopsdag. ”Ja, det är det ju sa han. Det tänkte jag inte på.” Det innebar att det var väldigt kort tid. Det här var den 4 november. Då blev jag väldigt skeptisk. Jag kände det här var övernaturligt.

– Jag frågade pastorn om han skickat sms:et. Han blev arg på mig. Han sa hur kan du anklaga mig för att ha skickat det här sms:et. Jag släppte det för jag litade på honom Jag sa förlåt att jag anklagade dig för det.

– Jag sa att jag var helt chockad. I förrgår hade jag inte en tanke på att döda någon men nu känns det som att du säger till mig att jag ska mörda din fru inom två veckor,

– Då blev han jättearg. ”Jag har inte sagt det. Det är du som säger att du ska mörda Alexandra”.

– Om det är så då glömmer vi det sa jag. Jag vill inte döda någon. Så bad jag om förlåtelse. Sen blev det tyst en stund.

– Sen säger jag ”Varför pratar vi över huvudtaget om det här . Då tittar han på mig och sa” Därför att jag tror att det är precis så det kommer att gå till”. Att höra det från pastorn och se honom titta på mig. Det är svårt att förklara.

– Jag börjar storgråta. Jag kände att domen var fälld. Då sa jag att jag inte ville döda Alexandra Och då sa pastorn ”Jag vet det”.

Fotnot. Här bröts förhöret med barnflickan för att fortsättas senare under dagen.

Läs också: