Så bröts hon ner - steg för steg

Barnflickan om hur församlingen tog hennes självkänsla

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON
ledare i rättssalen Kim Wincent och Pelle Waldau är två av ledarna i Knutbyförsamlingen. De fanns båda på åhörarplats i rätten i går. Wincent är föreståndare i församlingen efter pastorn och Waldau är "Kristi bruds", Åsa Waldaus, svärfar. När affären mellan pastorn och barnflickan uppdagades var det hon som isolerades och stöttes ut, inte han. Efter hammarattacken på pastorns fru tvingades barnflickan lämna Knutby.
NYHETER

UPPSALA

Barnflickan hade gråtit hela första rättegångsdagen. Men den andra dagen skulle hon själv få berätta, och då var hon klar och återhållsam.

Bara ibland grät hon, och bara vid ett par tillfällen tappade hon tråden.

Hennes långa och detaljerade redogörelse var en lektion i hur en människa bryts ner och förlorar sin självkänsla.

B erättelsen hade två huvudpersoner, pastorn och barnflickan, men i bakgrunden skymtade betydligt fler: hela pingstförsamlingen i Knutby.

Två av dess ledare, Pelle Waldau, svärfar till kvinnan som kallas Kristi brud, och Kim Wincent, som nu är församlingens föreståndare, satt i salen som åhörare.

På sätt och vis var Waldau och Wincent med i berättelsen, även om de aldrig nämndes vid namn. För hur gick det till när barnflickan bröts ner?

Det råder en veritabel ledarkult inom församlingen. Barnflickan sa i förbigående, som självklarheter, sådana här saker:

- Jag bad mycket för Åsa Waldau (Kristi brud) som var vår ledare.

- Alla i församlingen bad för Åsa och de andra ledarna.

- Jag älskade pastorn som " ledare.

- Det pastorn sa var aldrig fel.

Ledarkulten och auktoritetstron var också förutsättningen för att pastorn skulle få barnflickan i säng. Deras otrohet mot sina respektive makar var något högre än ett simpelt vänsterprassel. Det var ett "förbund" och en "lydnadshandling inför Gud", sa pastorn enligt barnflickan.

I en sådan miljö var naturligtvis barnflickan förloraren när affären uppdagades. Hon isolerades. Hon fick veta att hon var vidrig, falsk, fresterska, synderska, djävulens redskap, oförbätterlig, högmodig, olydig, fördömd.

De orden använde barnflickan när hon beskrev sig själv och sin ställning i församlingen.

- Jag var så rädd att Gud skulle lämna mig, sa hon.

Hon beskrev hur hon fick stänga in sig i sängkammaren på övervåningen när pastorn och hans fru fick besök. "Nu kommer det folk. Nu får du inte visa dig."

Om hon deltog i gemenskapen kunde hon smitta andra.

Detta pågick i en församling vars ledare ständigt säger hur nära och varma de interna relationerna är, hur de bryr sig om varandra och stödjer varandra.

En ung kvinna isolerades och bröts ner. Hon fick inte delta i Bibelstudierna, inte vara med på bönemötena.

I en paus frågade jag Kim Wincent om detta. Han sa:

- Det var " inget beslut " om att hon inte skulle vara med. Hon bara var det inte. Ingen frågade efter henne.

Så var det med den kristliga medkänslan och fina gemenskapen.

Hon förpassades till att vara piga hemma hos pastorn som, om barnflickans berättelse stämmer, utövade en ständig psykisk terror (och passade på att ha sex med henne).

Barnflickan sa i rätten:

- Jag trodde att pastorn behövde trycka ner mig för att jag inte skulle vara högmodig. Han sa att Gud skulle lämna mig. Jag var ointelligent, falsk, en bitch, fresterska. Han kunde avsluta med att säga: Men jag älskar dig.

- Jag var så tacksam för det.

Så kom barnflickans hammarslag mot pastorns fru. Enligt barnflickan var det pastorn som förmådde henne att begå denna lydnadshandling.

Oavsett vad som ledde fram till hammarslagen är det lärorikt att se hur församlingens ledare agerade.

Barnflickan slog pastorns fru med hammaren vid tretiden på morgonen den åttonde november förra året. Hustrun vaknade vid första slaget (barnflickan säger att hon inte slog så hårt, ty hon var koncentrerad på att träffa rätt, på tinningen).

Barnflickan slog tre slag till, lösa säger hon, för hon trodde på slagens symboliska kraft och att Gud i och med detta skulle ta hem pastorns fru. Dessutom kunde barnflickan inte förmå sig att slå hårdare.

Hustrun reste sig och tog hammaren ifrån henne. Barnflickan sjönk ner på golvet. Hustrun sa:

- Gå, jag vill aldrig se dig mer.

Det blödde från hennes huvud när hon gick ut ur gästrummet och ringde grannarna.

Snart var huset fullt av människor. Barnflickan satt då på övervåningen. Hon hörde dem.

Efter en stund kom pastorn upp och sa till henne att hon måste lämna Knutby.

Mordförsöket skedde klockan tre på morgonen.

Klockan fem var barnflickan ur huset.

Ingen försökte utröna hennes motiv, ingen försökte förstå vad som verkligen skett. Åsa Waldau, "Kristi brud", säger i polisens förundersökning att hon sagt:

- Ut med henne härifrån, ut med henne härifrån.

När jag i går talade med Kim Wincent om den dramatiska morgonen sa han om barnflickan:

- Vi trodde att hon var sinnesförvirrad.

Dessa kristna som talar om sina vackra och ömsinta relationer trodde alltså att hon var sjuk - och stötte omedelbart bort henne, ut härifrån.

Denna miljö av stränghet, fördömanden, ledarkult och hyckleri har inget med den juridiska skuldfrågan att göra. Men den har mycket att göra med vår förståelse för vad som skett.

Knutby är en dyster plats klockan fem en novembermorgon.

Den då 26-åriga barnflickan gick från pastorns hus för att ta en tidig buss. Hon var fördömd, utstött.

Två månader senare skulle hon komma tillbaka med en revolver.

Det var, sa hon i rätten i går, för att uppfylla Guds vilja och få nåd.

Peter Kadhammar