Här är hela förhöret - ord för ord

NYHETER

Barnflickan trodde att Gud skulle överge henne. Pastorn hade fått henne att känna sig så värdelös.

Vid rättegången i går frågades hon ut av åklagare Elin Blank och berättade hur hon lockades till Knutby och hur hon hamnade i pastorsparets dubbelsäng:

- Varje natt vanns en seger för Guds vilja genom ett samlag.

Här är barnflickans berättelse inför rätten om hur hon förvandlades till mördare.

KRISTI BRUD OCH PASTORN tog avstånd När församlingen fick upp ögonen för pastorns och barnflickans relation svalnade pastorns känslor. Hon blev utfryst av församlingen och dess andliga ledare Åsa Waldau (ovan), även kallad Kristi brud: "Jag fick höra att jag var Djävulens redskap. Åsa tog avstånd från mig och det gjorde även en del andra", vittnade barnflickan i går.
Foto: MATS STRAND och privat
KRISTI BRUD OCH PASTORN tog avstånd När församlingen fick upp ögonen för pastorns och barnflickans relation svalnade pastorns känslor. Hon blev utfryst av församlingen och dess andliga ledare Åsa Waldau (ovan), även kallad Kristi brud: "Jag fick höra att jag var Djävulens redskap. Åsa tog avstånd från mig och det gjorde även en del andra", vittnade barnflickan i går.

"Jag föddes 1977 i Vaggeryd. Jag fick en god och kärleksfull uppfostran.

Mina föräldrar var kristna så jag är uppväxt med en kristen tro.

- Jag var svårt sjuk i allergier vilket innebar att jag var mycket på sjukhus under min uppväxt. Mamma var med mig mycket, vilket innebar att jag fick en oerhört stark relation med min mamma. (börjar gråta).

- Och när jag var elva år så dog mamma i cancer. Och det var alldeles för jobbigt för mig, den sorgen har jag fortfarande inte sörjt färdigt "

Hur blev vardagen för dig när mamma dött?

- Jag tog på mig en vuxen roll på väldigt kort tid. Jag tog över mammarollen. Jag tog väldigt mycket ansvar och slutade vara barn. Jag var barn innerst inne men försökte vara vuxen och stark.

- 97-98 gick jag i en bibelskola i Aneby och där var Åsa Waldau och undervisade. Jag frågade om jag kunde göra praktik i Knutby Filadelfia och det gick bra.

Vad var det som lockade med församlingen i Knutby?

- Att de levde ett liv för Gud inte bara på söndagen, utan även i vardagen var Gud så oerhört viktig. Det var människor som ville leva nära Gud och leva rätt.

Då träffade du din blivande man. Kan du berätta om det?

- Jag märkte att han var förälskad i mig. Jag har haft problem med killar förut. Det hade nog med min osäkerhet att göra.

- Innerst inne hade jag svårt att känna förälskelse. Men jag tänkte att kärleken nog skulle växa fram och jag tyckte bra om honom.

- Vi förlovade oss och gifte oss 2000. Sedan separerade vi 2002.

Har det funnits någon som du kunnat prata med om hur du egentligen kände?

- Nej (snyftande). Jag har under min uppväxt och tills i dag haft ett inre som jag har kapslat in och haft jättesvårt att öppna. Det finns ingen som jag har kunnat vara mig själv med.

- Senare kanske pastorn kunde komma in en bit.

Under våren 2001 så kom du mer i kontakt med pastorn än tidigare. Vill du berätta själv?

- Jag bad till Gud mycket för Åsa som var ledare och det gjorde även pastorn. Våren 2001 blev pastorn mer och mer intensiv i sin vänskap. Han kom hem till mig och min man, vi skulle träffas i våra roller som förbedjare. Han sökte till och med extrajobb i Rimbo för att kunna träffa mig mer, har han sagt.

Vad var syftet med det, att han ville träffa dig så mycket?

- Jag trodde att det handlade om vår förbönstjänst. Men jag kände att pastorn var intresserad av mig. Det skapade en kärlek till honom också.

- Men han sa att det var en himmelsk kärlek, mellan rena syskon, det var en annan kärlek. Om jag skulle visa kärlek till honom på intimt sätt så var det inte otrohet mot min make, det var då en högre kärlek. Vi kunde ha kärlek i äktenskapet, men det här var en annan kärlek.

- Efter ett tag så, jag vet inte hur, men vi skulle ingå ett förbund, det behövdes för vår roll som förbedjare, det skulle vara en lydnadshandling inför Gud.

- Vi skulle genomföra ett samlag, i detta kan jag se att jag blev förälskad i pastorn våren 2001, men mycket av det här samlaget, det var inte bara förälskelse, utan klätt i andra ord, något Gud ville, högre kärlek, hade ett syfte.

- Jag tycke det var svårt mot min man, undrade vad som skulle hända. Efter ett tag förstod vi, eller snarare pastorn trodde, att vi kommer att gifta oss i framtiden, och ja "

- Före sommaren vet jag att vi pratade om att vi kanske inte skulle komma att träffas så mycket.

- Och så hände det något som gör att vi träffas otroligt mycket mer än man kunde tänka.

Vad hände då?

- Den 10 juni 2001 så sitter jag och pastorn i bilen och helt plötsligt blir han otroligt sjuk, skakar och mår jättedåligt och jag kör in till akuten med honom. Och där, pastorn säger då att han ser det här som en början till en strid med Djävulen i bön. Som kristen tror man att Djävulen vill förstöra allt Gud vill, han trodde att Djävulen skulle utsätta honom för tid av prövning med andliga strider.

- Han säger att jag behövs dygnet runt vid hans sida. Jag lämnar inte rummet på över sex månader.

- Striderna pågick om nätterna vilket innebar att jag fick sitta och vaka hos honom. Då fick Alexandra flytta ut ur sovrummet.

- Jag trodde pastorn var i en andlig strid. Det var mycket synbara tecken. Han började skaka och fick olika plågor. Om jag gick ut kunde pastorn svimma av. Så fort jag kom dit och tog hans hand blev allt bra igen. I dag förstår jag inte hur man kan spela så bra.

- Striderna var som en hjälp, en sköld. Varje natt vanns en seger för Guds vilja genom ett samlag.

- Jag tror vi pratade om att det var fel att göra äktenskapsbrott, men i detta fall är det inte otrohet, det var himmelsk kärlek.

- Ungefär i det sammanhanget säger pastorn att det är fel att döda, men tänk om Gud säger det ... Då reflekterade jag inte över det.

Du bodde sen i det här sovrummet. Vi är framme vid slutet av 2001. Tog striden slut så småningom?

- Nej, den förändrades. I november 2001 berättade jag och pastorn för andra att han trodde att det var Guds vilja att vi ska gifta oss. Det godtogs inte. Det tror inte vi stämmer, sa de andra. Då sa pastorn till mig att det är nog inte så i alla fall.

- Vi skulle ändå fortsätta med det sexuella, för stridens skull. Men det var det ingen som visste. Ingen visste att vi hade sex. De trodde att det slutade.

- Bara några dagar efteråt så kom pastorn till mig. Han berättade att han fått ett brev från en person. Där stod att pastorn var en prövad man och att han fick utstå mycket och leva ett jobbigt liv.

- Den här personen skrev: Din första fru togs ifrån dig, din andra fru kommer också att tas ifrån dig.

- Pastorn berättade att det stod att i hans närhet finns en annan kvinna, skapad för honom. Då sa han att den kvinnan var jag.

- Pastorn sa att det stod i brevet att om inte jag och min man är villiga att skilja oss är min man tvungen att dö. Då kände jag oj, liksom. Då måste han tas hem till Gud. Det tyckte jag var jättekonstigt. Är inte min mans liv mer värt än så?

Fick det där brevet någon effekt på ditt äktenskap med din dåvarande make?

- Ja, det fick det, jag kanske inte uttryckte det, men det brevet blev grunden för att jag och min make skiljde oss.

Det kanske hade blivit så ändå?

- Jag vet inte. Men det brevets innehåll var otroligt betydelsefullt för skilsmässan.

- Andra personer i församlingen ville inte att jag skulle vara i sovrummet längre, men pastorn försöker ändå hitta en annan väg att ha kvar mig. För han var nog fortfarande förälskad, han vänder det till att jag frestat honom, fått honom in i otrohet och fått honom att svika Åsa och församlingen. Och jag vet att jag gjort fel, men jag kände aldrig att jag var den som frestade honom, för jag tyckte att han var så otroligt intensiv i sin kärlek.

Om vi sammanfattar: 2002 var det så att du fick signaler från Åsa och församlingen, att du syndat och frestat pastorn, men samtidigt stannade du kvar i sovrummet?

- Ja, men nu i stället för att hjälpa honom i striden - relationen fortsatte som förut sexuellt - men då i alla fall blev det att från att jag var en hjälp, var jag den som skulle sitta vid sidan och fresta honom tills striden var slut.

Kände du att det var orättvist?

- Inte då. Jag fattade aldrig att jag var fresterskan, synderskan. Pastorn var ofelbar och jag var liksom en slug person som ville fälla honom.

- Eftersom jag inte förstod vad jag gjort för fel kunde jag inte heller ångra mig.

Hur fungerade det i vardagen med Alexandra?

- Pastorn var så otroligt intensiv i sin kärlek att jag öppnade mitt slutna rum för honom. Jag gav honom mitt förtroende (snyftar). Han var otroligt kärleksfull i början, de första sex månaderna. Sen när det började heta att jag var falsk och hade förfört honom började hans kärlek svalna.

- Jag var så mottaglig för hans påverkan. Jag har öppnat mitt hjärta för honom och så förändrar han hela situationen till att jag inte var något värd.

Vi hoppar fram lite i tiden, mot 2003. Var du fortfarande betraktad av pastorn och andra som den som gjort fel?

- Jag fick höra att jag var Djävulens redskap. Åsa tog avstånd från mig och det gjorde även en del andra.

- Jag trodde verkligen att jag var den vidrigaste av alla. 2003 är det absolut värsta året. Jag var så rädd att Gud skulle lämna mig varje dag. Jag ropade om nåd, jag bad och jag försökte verkligen att göra allt men det enda jag fick höra genom pastorn var att jag var oförändrad och oförbätterlig.

Du säger att du inte träffade någon annan än honom. Det låter konstigt. Där ni bodde umgicks man flitigt. Var befann du dig?

- På nätterna var jag med pastorn i sovrummet, då hade vi en sexuell relation. Annars hade jag en relation med honom där jag var slav och han en herre till mig. Jag hade ingen egen vilja. Under nästan hela 2003 var jag instängd på dagarna för jag var så oförbätterlig, Gud hade typ lämnat ryggen och det var nåd att jag...

Var det mycket prat om att man kunde dö, tas hem till Gud, om det fanns skäl för det?

- Jag har inte hört det så mycket. Alexandra var rädd att hon skulle dö. Nu, när jag var vid pastorns sida sa hon att hon var rädd att Gud skulle ta hem henne. Precis på samma sätt som med Heléne.

- Men självklart var det en skräck att man kunde dö. Jag var jätterädd att jag skulle dö och att pastorn skulle dö.

Var fick du höra det från?

- Genom pastorn. Han var enda personen jag träffade utom Alexandra.

- Jag trodde han behövde trycka ner mig totalt för att jag var högmodig, så jag skulle hålla mig på min plats, och han kunde säga att "du är så vidrig, så högmodig, en bitch, ointelligent, blond, falsk, en fresterska", alla ord som gör så ont i en. Sen kunde han avsluta med att säga, "men jag älskar dig", då kände man att fast jag var så vidrig, så älskar han mig, det gav en otrolig tacksamhet mot honom

Lite senare under 2003 inledde pastorn ett förhållande med Daniel Lindes fru. Vad hände då?

- Han blev lika intensiv som han varit mot mig. Då visste jag inte att det var hon men han började skicka sms och gå ut på nätterna.

- Han sa att han skulle få besök på natten och sa att jag skulle ligga på soffan. När jag låg där hörde jag att det gick steg. De träffades varje natt.

- När hon gått kunde jag komma upp till sovrummet. Jag fick inte säga till Alexandra att han haft besök.

- När jag kom till sovrummet när älskarinnan varit där hade han sex med mig också. Jag var till för honom.

- Jag hade inte rättighet till mitt eget liv. Jag hade ingen nåd, det fick jag av att vara hans slav. Jag lydde allt han sa. Vi hade ett sexuellt förhållande, men jag var bara till för honom.

- En förmiddag ligger jag och försöker sova, plötsligt frågar han: Skulle du kunna döda en människa? Jag kände varför säger han så, jag säger: Nej det skulle jag inte kunna. Men om du skulle veta att det var rätt , att Gud ville det?

Då säger jag att om jag visste, visste, visste att Gud sa det, då hoppades jag det, för jag ville lyda Gud.

- Dagen efter var han jättetyngd, han mådde dåligt. Jag sätter mig jämte honom och säger: Jag önskar jag kunde göra något som gör att du mår bättre, finns det något jag kan göra? Nej, säger han, du är inte villig att döda en människa. Då blev jag rädd. Jag kände: Vad vet han? För han visste ju allt.

- Jag hade fått en antydan om att Alexandra skulle vara den som skulle dö, jag tänkte på mejlet som kom 2001 att hon skulle dö. För mig var det inte nytt, vad ska hända, tänkte jag, ska vi vara med i en bilolycka, ska jag köra och hon dör?

- Sen på kvällen 4 november, säger pastorn att "nu måste du hjälpa mig med akvariet". Sen säger han i förbifarten, "förresten du fick sms på din telefon, din gamla mobil". Jaha, säger jag, det var konstigt. Jag öppnar och ser att jag fått ett anonymt sms. Där står det att "det du vet, det måste du göra, se till att få det gjort innan 25:e i elfte annars är det för sent för dig". Jag kan inte förklara i ord, jag blev så skräckslagen.

- Han säger: Vad är det, vad har du fått för sms? Han tar min telefon och läser det nonchalant och säger "vilket konstigt sms, vad är det du måste göra, lämna papper till arbetsförmedlingen?"

- Jag sa till pastorn att den 25 november är er bröllopsdag. "Ja, det är det ju", sa han. "Det tänkte jag inte på."

- Det innebar att det var väldigt kort tid. Det här var den 4 november. Då blev jag väldigt skeptisk. Jag kände att det här var övernaturligt.

- Jag frågade pastorn om han skickat sms:et. Han blev arg på mig. Han sa hur kan du anklaga mig för att ha skickat det här sms:et. Jag släppte det för jag litade på honom. Jag sa förlåt att jag anklagade dig för det.

- Jag sa att jag var helt chockad. I förrgår hade jag inte en tanke på att döda någon men nu känns det som att du säger till mig att jag ska mörda din fru inom två veckor,

- Då blev han jättearg. "Jag har inte sagt det. Det är du som säger att du ska mörda Alexandra."

- Om det är så då glömmer vi det sa jag. Jag vill inte döda någon. Så bad jag om förlåtelse.

- Sen säger jag: Varför pratar vi över huvud taget om det här. Då tittar han på mig och sa: Därför att jag tror att det är precis så det kommer att gå till.

- Jag börjar storgråta. Jag kände att domen var fälld. Då sa jag att jag inte ville döda Alexandra och då sa pastorn: Jag vet det.

- Då sa jag till pastorn "om Gud vill ta hem Alexandra, om det är tid för Alexandra att dö, då gör han det. Det är inget vi behöver lägga oss i". Då säger han "Gud kommer att ta hem Alexandra, men Guds vilja är att det ska ske genom dig".

- Jag tyckte det var konstigt, jag mådde så dåligt. Jag frågade: Varför måste det ske genom mig?

- Han sa att det var en lydnadshandling. Att jag syndat så svårt men att det här var en väg tillbaka.

- Dagen efter åkte jag till Uppsala. Det enda jag tänkte på var att "inom två veckor ska jag mörda Alexandra". Jag försökte köra bilen men jag skakar och gråter så att jag måste stanna.

- Inne i Uppsala så storgråter jag inne i affärerna. Tanken på att jag måste döda Alexandra, att det var Guds vilja ... Pastorn hade ju rätt.

- På kvällen berättade jag för pastorn att jag hade varit i Uppsala och varit helt förtvivlad. Jag frågade om det verkligen var Guds vilja, jag kände tvekan.

- Sedan sa pastorn att jag fått ett nytt anonymt sms på telefonen.

- Jag läste "var inte förtvivlad och tveka inte. För Guds skull och för hennes skull och för din skull och för hennes skull måste detta ske". När jag läser det börjar jag storgråta.

- Jag tog det som att någon i Sverige har fått ett budskap från Gud.

- Jag pratade med pastorn om hur det skulle gå till. Han sa att "det får inte se ut som självmord, det finns det ingen anledning till", Alexandra var ju lycklig med pastorn.

- Jag tänkte att jag kanske skulle ta med Alexandra till ett ställe bakom huset där det finns ett berg, jag tänkte att jag kunde putta ner henne därifrån.

- Jag sa det till pastorn och då skrattade han och sa "men det dör man ju inte av. Ett slag mot huvudet, det dör man av".

- Det måste vara ett fixerat slag mot tinningen, med en hammare. Då tänkte jag att en hammare skulle jag ha.

- Pastorn säger till mig att slå hårt och bestämt direkt mot tinningen. Han är noga att poängtera att jag skulle vara säker på att hon hade dött.

- Hur gör man det då? frågade jag pastorn. Han sa att jag skulle kolla puls och andning. Och - det här är så otäckt - om du är osäker så måste du hålla handen för munnen och näsa.

(Barnflickan snyftar högljutt och faller i gråt.)

- Och om lungorna höjs så får du inte släppa, sa han. Och jag kände: Jag klarar inte det, jag klarar inte att ta livet av någon.

- Och då säger pastorn: Äh, det är inte så farligt. Han menade att jag inte skulle vara en sån vekling.

- Jag tänkte: Om jag slår ett slag i huvudet på Alexandra, då kommer Gud att ta hem henne.

- Pastorn sa att det var bra om det såg ut som en olyckshändelse. Men han säger att han inte tänker hjälpa mig.

- Han sa att han inte hade med det här att göra. Han sa att jag hjälpte Alexandra till himlen.

- Jag sa: Tror du att jag kommer att hamna i fängelse?

- Nej, det tror jag inte, sa han.

- Men han sa att om jag blev misstänkt, då måste jag genast erkänna och ta på mig hela skulden.

- Han sa: Du måste vara otroligt noga med att Alexandra dött. Läkare i dag är så duktiga att rädda liv.

- Vid midnatt ungefär när Alexandra gått och lagt sig så får jag ångest och bryter ihop. Då blir han arg och säger: Du får inte lägga det här på mig. Du får ta din otro med Gud, du får prata med Gud om det här.

- Halv ett ungefär tar pastorn på sig jackan. Och jag mår jättedåligt.

- Han tittar på mig och säger: Nu är du säker, bestämd och noggrann. Och så säger han: Det kommer att gå bra det här. Sedan kramar han om mig hårt och sen bara åker han.

- Jag kände mig så fruktansvärt övergiven. Och nu ska jag göra det här.

- Vid två - det här är jobbigt - då tar jag hammaren i höger hand och öppnar dörren.

- Alexandra är i mitt rum, som det var då, nuvarande gästrummet. När jag öppnar dörren vaknar hon. Då blir det jättejobbigt, men det är ändå mitt rum så jag sa: Jag ska bara hämta en sak.

- Och jag kände: Ska jag gå in fyra fem gånger, jag misslyckas ju med allt. Det var timmar av dödsångest, och pastorn väntade ute i sin bil på att jag skulle skicka ett sms om att allt var klart.

- Så jag öppnar dörren och denna gången, vid tre, så vaknar inte Alexandra.

- Jag går fram och höjer hammaren och slår inte hårt, jag försöker träffa i stället. Och tänker att med det slaget så kommer Gud att ta hem henne, så jag slår ett slag.

- Alexandra säger: Aj. Och vaknar och tar sig åt huvudet och jag blir jätterädd och slår ett slag till. (snyftar).

- Alexandra flyger upp och säger: Vad gör du!?

- Och jag tänker: Gud, ta hem Alexandra nu.

- Hon är blodig och hon tar hammaren och frågar vad jag har gjort med pastorn. Hon tror att jag gjort pastorn illa och jag säger: Jag har inte gjort honom någonting.

Kan du berätta om slagen med hammaren och avsikten med dem.

- Jag försökte att pricka tinningen och det första slaget var inte så hårt. Orsaken var att skada, inte att döda ... Jag hoppades att jag inte skulle behöva slå och hoppades att jag skulle få ett anonymt sms där det stod att jag inte behövde genomföra det.

Men hon förklarar att det inte kom något sms och berättar vidare:

- Alexandra vaknar och frågar: Vad gör du?

- Jag tror jag slog fyra slag, men inte hårt. Alexandra är blodig i håret och jag tror att det droppar lite blod.

- När pastorn kommer tillbaka säger jag: Förlåt, jag slog så hårt jag kunde och han säger att han förstår.

- Han var förstående, men pressad och säger att det var bäst att jag säger att jag inte visste vad jag gjorde.

- Pastorn förklarade sedan att de ändå skulle åka till Hongkong nästa dag. Och att jag inte fick vara kvar i Knutby.

- Men jag ville ju inte lämna Knutby.

- Efter några dagar hörde pastorn av sig från Hongkong och frågade hur jag mådde. Det betydde väldigt mycket.

- Han sa att han inte visste hur det blev så här, men att han sa att det inte var den 25:e än. Jag förstod inte vad han menade.

- Han sa att han fått ett nytt anonymt sms som han skulle vidarebefordra.

- Det stod: "Innan den 25:e kan du ha gjort dig och henne fria. Än är det inte för sent. Du kan."

- Jag frågar honom om jag skulle hamna i fängelse. Han säger att det är värt det, även om jag får 20 år i fängelse, vilket inte jag tyckte lät så kul.

- Han sa att som pastor kan det vara intressant att ha en medlem i fängelse.

Du hade alltså fått reda på att du hade tid på dig till den 25:e?

- Ja ... Jag visste inte hur det skulle gå till. Alexandra ville ju inte se mig mer. Det låter hemskt, men jag var tvungen att tänka så här ... Att hälla ut lite bensin i sovrummet och tända på ... Jag ville verkligen inte låta henne plågas så, men ...

- Jag nämnde detta för pastorn, men han sa att det inte var säkert och att det skulle medföra rökskador i huset ...

Varför kom det fler sms från dig än från honom under denna tid?

- Vår sexuella relation var inte ömsesidig. Jag var till för honom. Under Hongkong skriver han att han ville att jag skulle skriva vad jag skulle göra för honom om jag var där.

- Det blev mer som erotiska noveller som jag skrev. Det blev en novell varje kväll. Ungefär 35 sms. Det var fruktansvärt jobbigt under denna tid ... Jag visste ju att han inte ville ha mig. Jag kunde bara börja gråta för att jag kände mig så billig ...

Upphörde novellerna när han kom hem?

- Nej, de fortsatte fram till 10 januari med uppehåll när jag var i Stockholm och skulle leta vapen.

- Jag blev mer och mer ångestfylld. Jag vet att jag har till den 25:e på mig. Jag klarade inte av att stå på benen. Dagarna innan den 25:e kunde jag inte gå upp ur sängen. Pappa försökte dra upp mig.

- Den 25:e är det pastorn och Alexandras bröllopsdag och han berättar att han får ett anonymt brev där det stod att det var deras sista bröllopsdag.

Hur uppfattade han brevet?

- Inte som något hotfullt i varje fall ... Den 25 november klockan fem eller sex skriver pastorn ett sms om att jag har fått ett nytt sms. Det står: På grund av hans vädjan för dig har du fått längre tid. Men håll honom utanför detta.

- Nu har jag till den 18 december på mig. Jag reagerar på datumet, eftersom det är Helénes dödsdag. På kvällen ringer han till mig och säger att han har bett till Gud att han har en önskan om att Alexandra ska dö. Hans önskan till Gud var att det skulle ske runt tiden då Heléne dog.

- Jag berättar för honom om mitt anonyma sms och han spelar med och säger att hans önskningar kommer fram till Gud. Han säger att Gud hör hans önskningar.

- Han sa att han ville flytta. Jag trodde att det var för att han mådde dåligt men det var nog att han skulle flytta med grannfrun, förstod jag nu.

- I början av december mådde han väldigt dåligt. För att jag inte har gjort vad jag ska. Jag säger "jag vill uppfylla Guds vilja" men pastorn säger att ord inte hjälper, utan att jag måste handla också.

- Men hur ska jag komma på en lösning, undrar jag? Då sa pastorn att jag kunde sälja mina fonder och köpa ett vapen. Som i förbifarten, men hans infall brukar komma direkt från Gud, så jag tog det på allvar.

- Han säger att jag bara kan hjälpa honom genom att göra det som jag har blivit tillsagd.

- Nu förstod jag att allt hängde på mig. Att pastorn skulle må bra och att han skulle kunna vara med i församlingen. Jag blev desperat. Jag var en normal tjej, med kristen bakgrund. Hur skulle jag kunna få tag i ett vapen?

- Jag mådde så dåligt, kunde inte äta, inte sova och förklarade för pastorn att jag behövde ro. Han sa att han förstod och att han också behövde det.

- Det var så mycket känslor. Jag ville inte döda någon. Jag ville inte döda Alexandra.

Sålde du fonderna?

- Ja, den 17 december. I orter runt omkring börjar jag leta efter vapen. Nässjö, Eksjö.

- Försökte gå fram till människor som jag tyckte såg skumma ut, ringde upp folk och ringde på dörrar. Det som pressade mig var att pastorn mådde så dåligt och att han sa att det var Guds vilja.

- Han berättar att han har drömt en dröm med två gravstenar. På den ena står det Alexandra, säger han. Jag blev livrädd att han skulle säga att det stod mitt namn på den andra. Men så säger han att det står Daniel Linde på den andra. Jag sa att jag trodde att han skulle säga mitt namn, men han förstod inte varför.

- Pastorn säger att Daniels tid är förbi, att han fullföljt sitt uppdrag. Jag blev jätteledsen. Jag ville ju inte att Alexandra skulle dö heller, men det hade jag vant mig vid. Jag tycker väldigt mycket om Daniel, men jag visade inget för pastorn.

- Sen frågar han om jag skulle kunna tänka mig att skjuta Daniel när jag skjutit Alexandra.

- I det här läget lydde jag allt han sa. Men det här lät verkligen jättekonstigt, så jag sa varken ja eller nej. Jag tvivlade inte på honom, han hade ju en hel församling bakom sig.

- På kvällen efter samtalet kommer nästa anonyma sms. Det stod: "Det första är ett måste, det andra kan du göra av kärlek. Din osjälviska hjälp kommer ge dig fördel inför honom: Du kan".

- Jag har ett samtal till innan jag åker till Stockholm där pastorn säger att han blev glad över att jag inte sa blankt nej. Jag säger att jag hade fått ett till anonymt sms.

- Pastorn sa att det lät helt otroligt, att han hade blivit hörd av Gud.

- Men jag ville inte döda Daniel, jag ville inte det. Jag försökte förklara för pastorn att om detta är Guds vilja så kommer det att ske när Gud själv vill. Då svarade pastorn att han inte orkade vänta så länge.

- Pastorn säger att Alexandra och Daniel lever på övertid, att de egentligen skulle vara döda redan. Man ser det på dem eftersom de bara gör fel i allt de gör. Församlingen ser inte detta.

- Det var jättejobbigt, jättejobbigt att leva det här dubbellivet och vara glad och så pressad inom sig. Och ännu mera pressad av att jag skulle döda Daniel också.

- När jag kommer till Stockholm ringer pastorn. Natten den 18:e så ska jag utföra de här två morden. Vi pratar inte om tillvägagångssätt.

- När vi sitter och pratar tror jag att Daniel Linde kommer dit. Då blir jag verkligen ledsen.

- Jag hör Daniels röst i bakgrunden och tänker: Det är sista gången jag hör hans röst. När Daniel går i väg säger pastorn skrattande: Det var mannen jag önskar livet av.

- Då känner jag - så är det väl inte. Det är inte pastorn som önskar livet ur Daniel. Utan det är ju Guds vilja.

- Då säger jag: Så säger du väl bara för att det är Guds vilja.

Och då säger han: Ja, jo...

- Jag gick fram till knarkare på Plattan och frågade om de hade ett vapen jag kunde köpa. Jag frågar många personer den här dan, och alla säger nej.

- Den här världen var helt ny för mig och jag var fruktansvärt rädd när jag gick där.

- Jag var naiv, jag visste ingenting. Det enda som var, var en otrolig press från pastorn. Jag visste att det här låg på mig. Jag hade 20 000 gömt i stöveln.

- Jag tror att pastorn ringde flera gånger den här dagen. Han är väldigt intensiv. Han ringer, hur går det, jag hoppas på goda nyheter. Det vill säga goda nyheter är att jag ska ha hittat ett vapen.

- Pastorn blir den här dan mer och mer desperat och han säger det måste ske nu, det måste ske. Han klarar inte mer.

- Jag tänker inte alls på Knutby och att jag ska skjuta Alexandra och Daniel. Det är alldeles för psykiskt pressande för mig. Det enda jag tänker på är att leta efter ett vapen.

- Vid halvsex kommer en kille fram till mig och säger att han hört att jag letar efter ett vapen. Jag följer med honom till ett kafé och han säger att han har en kille utanför som har ett vapen. Men han behöver ha 10 000 först. Jag känner att det var meningen att det skulle ske och att jag måste lita på honom. Så jag ger honom 10 000.

- Han kommer tillbaka efter ett tag och säger att han köpt ett vapen och säger att patroner kostar 3 000. Jag ger honom det. Sedan 2 000 för en ljuddämpare.

- Och sedan stack han. Jag såg inte honom mer. Han lurade mig på 15 000 kronor.

- Det värsta var att ringa till pastorn och säga att det inte blev något. Då blir han arg på mig och så säger han att jag är väldigt naiv.

- På natten ringde jag pastorn igen. Vi pratade och jag var så fruktansvärt ledsen att jag misslyckats.

- Han var så desperat. Han säger : Jag klarar inte det här, jag klarar inte det en dag till.

- Han säger att om inte jag gör det här, måste han göra det. Om inte du lyckas, måste jag lyckas.

- Han säger: Jag tar en yxa och utför detta själv. Och jag kände - nej, gör inte det, du har inte med detta att göra. Jag gör allt, jag gör mitt yttersta. Om jag fortfarande har tid så gör jag det i morgon.

- Efter det samtalet kommer nästa anonyma sms. Då står det: "Det är inte för sent än, men snart. Lita inte på andra. Du kan själv göra det du ska. Riskera inte att han gör det i sin desperation. Du kommer göra det. Du kan!".

Åklagarens förhör med barnflickan fortsätter på måndag.

Anders Johansson, Mattias Lundell