Läkaren missade cancern - i tre år

”De sa att det inte var något fel - nu är jag dödsdömd”

Martin Kesäniemi, 26, med sin son Leo, 3. – Jag är ung och ser inte döende ut. Läkarna hade nog tagit mig på större allvar om jag varit 50.
Foto: anderas bardell
Martin Kesäniemi, 26, med sin son Leo, 3. – Jag är ung och ser inte döende ut. Läkarna hade nog tagit mig på större allvar om jag varit 50.
NYHETER

Martin Kesäniemi, 26, sökte gång på gång vård för smärtor i sidan.

I 2,5 år missade läkare efter läkare diagnosen:

Klarcellssarkom – aggressiv, obotlig cancer.

– Det är en kamp mot klockan men jag måste leva för min grabb. Jag är 26 år och inte klar med livet, säger han.

Vallentunasjön ligger blank och vårsolen får björkarna att glittra. Med den unga familjen på bryggan skulle bilden av lycka kunna vara total. Men under ytan finns en vårdskandal som inte ska kunna ske.

– Vi går från att läkarna ena dagen säger att det inte är något fel på Martin, solen skiner och vi är unga, till att de ger oss beskedet att han håller på att dö, säger Emma Arvidsson, Martins sambo och mamma till Leo, 3 år.

Fick smärthugg i sidan

Martin hade precis blivit pappa sommaren 2001 när han någon månad senare kände hugg i överkroppens vänstra sida. Efter ett kraftigt smärtanfall kördes han till akuten på Danderyds sjukhus där man misstänkte njursten.

Martin skickades hem med en burk morfin men fick, efter feldiagnosen, nya anfall och vänster sida var ständigt öm.

Under halvåret som följde uppsökte 23-åringen husläkare, kirurgen på Danderyd och till sist smärtkliniken där man misstänkte att problemet var en nerv. Också det fel diagnos.

– Trots nervsmärtmedicinerna svimmade jag en natt av smärta, säger Martin och sträcker stelt på sig. Smärtorna lämnar honom inte ifred.

Det är ångestfyllt att berätta men han vill till varje pris göra det. För att ingen annan ska behöva drabbas på samma sätt och för att han hoppas att det någonstans, trots allt, ska finnas en räddning.

– Jag måste hoppas, annars har jag ingen anledning att gå igenom de här smärtorna varje dag.

Gissade på borrelia

Ett halvår och flera sjukhusbesök senare gissade läkarna på borrelia. Även det fel diagnos.

Martins sjukskrivningarna blev nu allt tätare.

– Och jag fick jaga läkarna hela tiden, säga: ”Nu får ni göra något, jag mår skitdåligt.”

Sedan tillräckligt många läkare sagt att ingenting fattades Martin började han nästan själv tro på det. Men kring jul var smärtan vid svullnaden på revbenen outhärdlig och han krävde än en gång vård på Danderyds smärtklinik.

Ett ultraljud avslöjade nu en 6 x 3 x 2 cm stor tumör och operation bokades till någon vecka senare.

– Man tycker, när de inser vad de missat i flera år, att de ska säga okej, nu åker vi en trappa ner och lägger in dig direkt. I stället skickades Martin hem ännu en gång, säger Emma som är kritisk till vad hon tycker liknat prestige från läkarnas sida.

– Det är dåligt att de inte remitterade ärendet vidare när de inte hittade något. Allt som behövdes för att hitta tumören var tydligen ett ultraljud och det fick Martin först i våras.

Tumören opererades bort den 17 mars. Vid återbesöket två veckor senare förklarades ryggsmärtan som Martin klagade på som fantomsmärtor från nerverna.

Elakartad tumör

– Innan jag gick därifrån sa läkaren att tumören varit elakartad. Då blev jag helt knäckt. Cancer?

Tumören skickades sedan för analys till Karolinska sjukhuset som konstaterade klarcellssarkom – en ovanlig och elakartad cancerform – och ytterligare en, ännu större, tumör i ryggen.

– Det värsta var när jag frågade om överlevnaden. Läkaren ville inte uppge någon tid, men visste ingen vars tumör gått så långt som min som överlevt.

– Det är ofattbart att Martin tvingats gå med cancersmärtor i nästan tre år, lika länge som vår son levt, säger Emma Arvidsson.

– Leo har fått höra i tre års tid att pappa har ont, att han inte får krama honom hårt och han har försökt hitta orsaken och frågat om pappa blivit hundbiten.

Martin har aldrig haft några svar.

Behandlas med cellgifter

– Man tycker ? Danderyds sjukhus, där jobbar inga häxdoktorer, de är överläkare. Jag har ringt, jag har kämpat men jag är inte läkare, jag kan ju inte säga till dem vilken behandling de ska ge mig, säger han.

De senaste månaderna har han suttit i soffan och sovit, på morfin. Allt är ett enda töcken.

I tisdags gjorde han sin första cellgiftsbehandling på Radiumhemmet.

– Egentligen hade de ingen tid förrän 27 maj. Jag fick tjata mig till en tid där också.

Leo, 3 år, kikar ner mellan plankorna på bryggan men släpper inte pappa ur sikte för en sekund.

Martin reser sig mödosamt upp. Diskret, för att inte visa sonen någon ångest eller rädsla.

– Från ”detta är inga problem i januari” till att vara dödsdömd några månader senare. Det går inte att beskriva ilskan.

Britt Peruzzi