”Jag vill tillbaka till församlingen”

NYHETER

Barnflickan drömmer om att komma tillbaka till församlingen.

Och de har redan tagit kontakt med henne.

Här är del VIII av hennes berättelse i rätten:

Vid kvart i tre inledde advokat Ola Nordström sin utfrågning av den 27-åriga barnflickan. Han gick tillbaka i tiden och började med hennes uppväxt i småländska Vaggeryd.

Tillbaka till Vaggeryd. Hur stort samhälle är det?

– Jag vet inte riktigt, 6-7.000 kanske.

Du var född i ett kristet hem, vilket församling?

– Betelförsamlingen. Den hör inte till Filadelfiakyrkan.

Var du aktiv?

– Ja, jag hade hand om en del olika saker. Jag ledde en barnkör?

Var det en stor församling?

– Jag vet inte riktigt, en 200-300.

Hade du någon frälsningsupplevelse?

– Nej, jag är uppväxt med min tro. Men när min mamma dog blev Gud väldigt viktig, han ersatte min mamma.

– Men när jag blev tonåring ville jag mer tro på Gud och leva som kristen, förut var det mer självklart. Det blev ett ställningstagande.

Vad tillför din kristna tro till din vardag?

– När jag var yngre så var gud väldigt viktig för mig. Jag älskade gud och jag ville göra det han ville. Gud var någonting positivt, min kraft.

Hur erfor du Guds vilja?

– Det är svårt. Men i många sammanhang kan man nog känna om det känns bra eller inte. Men jag ville lyda honom, som det står i Bibeln...

Fick du vägledning från bibeln, pastorer...?

– Ja, jag har även gått i bibelskola.

Förekom det i den församlingen diskussioner om profetior?

– Nej, det gjorde det inte. Betel var en sån församling där man inte pratade så mycket om profetior.

När man ser på tv så ser man tungomålstal, extas, från frikyrkor. Förekom det?

– Nej, det gjorde det inte. Jag vet inte vad du menar med extas?

En intensiv upplevelse...

– Nej det förekom inte i Betel.

Du gick i gymnasiet i Värnamo. Hade du någon pojkvän?

– Ja det stämmer. Han kom från den andra kyrkan, pingstkyrkan i Vaggeryd,

Hur var det förhållandet?

– Jag var väldigt förälskad i honom, han var inte förälskad i mig. jag blev ganska sårad av honom, han gjorde mig illa, men jag tror inte att han förstod det.

När jag har förberett mina frågor så närmar vi oss det rättspsykiatriska utlåtandet. Och jag hemställer att den befrias från sekretessen.

Efter en överläggning återupptogs förhandlingen och advokat Ola Nordström fortsatte sin utfrågning. På grund av tekniska problem saknats ett par frågor.

Hur gammal var du då?

– Jag slutade gymnasiet när jag var 18-19, han var året äldre.

Bibelskolan, du förkovrade dig?

– Ja precis, jag gick en bibelskola på folkhögskola på ett år.

– Jag i min person är osäker och därför hade jag inga planer eller drömmar i mitt liv. Självklart ville jag lära känna giud, jag viller leva på rätt sätt, nära gud.

Kände du att du vill ägna en större del av din vardag till den delen?

– Ja. Men jag hade inte några planer att bli en förkunnare eller missionär eller så. jag har inte haft så mycket drömmar. Jag har haft en längtan efter att få gifta mig med en man som är en ledare på något sätt. Det tror jag har att göra med att känner mig osäker, som ett barn. Han skulle vara min vägledare, en trygghet.

När hörde du talas om filadelfiaförsamlingen i Knutby?

– Några kompisar till mig berättade för mig om Åsa och hennes förkunnelse. När jag gick bibelskolan fick jag lyssna på henne och jag tyckte om henne, vad hon sa. Jag frågade om jag fick göra praktik hos henne.

Vad var lockande med henne?

– Hon ville leva för gud, varje dag. Åsa och Filadelfia Knutby levde för sin tro på ett levande sett. Jag såg att de hade en stark kärlek, något extra, mer än vad jag hade sett.

Vad innebar den här praktiken?

– Det var jag och två killar. Vi var mest med i arbetet där. Efter praktiken bodde jag i Vaggeryd ett par månader, sedan var jag till Knutby på en träningsskola och då kände jag att där vill jag bo. Så då flyttade jag dit.

– Jag blev medlem efter ett tag. Då hade de ingen prövotid.

Hur togs du emot?

– Med öppna armar. Det gjorde de med alla. JJ (församlingsmedlem, red.) och Samuel Frankner fick jag en nära relation till. Men de flesta lärde jag känna ganska snabbt. Även Åsa.

Hur tror du de såg på dig?

– Jag tror att... ...det här är svårt att prata om, för jag vet inte. Jag hade kanske en säker och trygg fasad fast jag var osäker.

– Jag tror att människor kanske såg upp till mig på ett sätt och tyckte jag var en bra kristen och levde nära Gud.

Fick du en viss aktning?

– Ja. Något sådant hade jag inte hört tidigare.

Vill du tillbaka till församlingen?

– Ja, det skulle jag vilja. Det är en väldigt känslig fråga för mig, allting gör så ont. Det har varit en sådan turbulens, så mycket jobbiga känslor i det... ...min önskan är att få en upprättad relation med församlingen. Min önskan är att det skulle bli bra.

Har du försökt ta kontakt?

– Nej, jag har inte skrivit.

Har församlingen kontaktat dig?

– Ja, det har tagit kontakt med min advokat. De har bett mig tala sanning. Men jag vet inte vad de säger.

– Det jag gjort mot församlingen är väldigt hemskt, jag tar inte det för givet att de ska ta tillbaka mig. jag tror att de, som andra, vill veta sanningen, vill veta hur det ligger till.

Vilka var ledande i församlingen när du kom dit?

– Kim Wincent var föreståndare, Åsa Waldau var pastor och XX (pastorn, red.).

– Kim Wincent tror jag hade hand om det praktiska pappersarbetet och så, pastorn stod för mycket bibelundervisning och mission.

– Åsa var den främste ledaren, den som ledde arbetet. Hon var huvudet över församlingen.

Du har läst förundersökningen och hört mig och andra prata om Åsa som en central figur. Hur är det med Åsa, har hon en speciell kallelse?

– Det var min uppfattning – då. I dag vet jag inte. Och som jag sagt, de sista två åren har jag inte varit delaktig nästan någonting. Min uppfattning är att hon har haft en speciell kallelse, hon är en speciell ledare.

Vilken kallelse har hon?

– (Lång tystnad, red.) Jag vet inte. Men jag vet att det talades om att hon är Kristi brud.

Talades det om det allmänt?

– Nej.

Inom en inre krets?

– Ja, det är min uppfattning. Jag har inte talat med så många, mest med pastorn.

Du har haft kontakter även med Åsa?

– Ja, träffat men inte pratat med henne.

Sms?

– Ja, några stycken.

Har hon fått plats i dina böner?

– Ja.

Har du förstått av Åsa själv att hon är Kristi brud?

– Jag tror att det är pastorn som sagt detta till mig, min uppfattning är att det är från honom det kommer.

– Jag tror att även Åsa var med vid det tillfället...jag tror att... jag vet inte vem som har sagt det.

Du fick sms från åsa, stämmer det att du skrivit av dem?

– Ja.

Stämmer det att hon vill tillbaka till sin man?

– Mm.

Är inte det ett sätt från Åsa att bekräfta att hon är Kristi brud?

– Min uppfattning är att hon är Kristi brud... ...men att pastorn...

Stämmer det att Åsa var det andliga överhuvudet?

– Åsa var ledaren, men pastorn har i många avseenden inte gjort som hon sagt utan gjort själv... Enligt Åsa och enligt församlingen, styrelsen har inte pastorn varit sann: han har varit dubbel, han har kanske visat att han lydde – men till mig har han sagt att Daniel och Alexandra som ska hem.

– När jag velat prata med andra säger han att ”ingen annan förstår” – då tycker jag att man har uppfattningen att man är över, pastorn har mycket i hemlighet gjort saker, så att...

I en inre krets levde tron att Åsa var Kristi brud och man bad för hennes hemkomst. Och det var inte något pastorn bara berättade för dig utan andra delade den bibeltolkningen?

– Ja, det tror jag.

Ola Nordström frågade därefter om huruvida församlingsledningen och Åsa Waldau fick barnflickan att skiljas från sin make.

– Jag har sagt att Åsa sagt till mig att gifta mig med DD (ex-maken, red.). Det stämmer inte. Jag har fått en förklaring: Vi sa ju till dig att DD var rätt för dig därför att du gav sken av att du var förälskad. ...efteråt har jag förstått att jag spelade väldigt mycket.

– Det är inte sant att Åsa tvingade mig att gifta mig med DD. Jag har varit förälskad i killar som inte älskade mig, och här var DD som var en jättebra man...

– Det var kanske människor som påverkade oss och uttryckte saker men de såg också på oss att vi såg lyckliga ut. jag vet att Åsa sagt till mig att hon är glad om DD blir min man därför att jag är värd en sådan man som älskar mig så högt. Det var inte påtryckningar utan mer uppmuntran utifrån vad de såg.

Hur var din bild av pastorn vid den tidpunkten, före 2001?

– Han var som vem som helst av de andra ledarna, inget speciellt. Jag tyckte om honom för han var glad och kärleksfull, rolig, hade ofta svar på frågor... ...han var en god lyssnare.

Tyckte du att han var en intressant person som man, 99-2000?

– Nej, det gjorde jag inte.

När Heléne dog - berördes du av tanken att bli hans hustru?

– Nej inte en gång. Jag var förlovad med DD och letade inte efter någon annan...

Samarbetade du något med pastorn?

– Jag vet inte, kommer nästan inte ihåg. Jag bad för Åsa, han bad för Åsa... ...min uppfattning är att pastorn tyckte att vi skulle träffas mer, prata och komma närmare varandra.

Ni hade ett avgörande samtal påskafton 2001?

– Pastorn kom in i mitt och DD:s sovrum. han satte sig nära mig, var väldigt intensiv och smickrande. han tittade mig i ögonen och där började väl en slags förälskelse kanske.

Upplevde du en förälskelsekänsla?

– Ja, jag tror det. Jag kunde inte sätta ord på vad det var.

Kände du en erotisk attraktion till pastorn?

– Nej, inte på det sättet. Inte då.

I utredningen står det om en ”stark laddning som även var av erotisk natur”?

– Jag vet inte vad jag kände. Han var intensiv i sin kärlek.

Vid april-maj blev det en sexuell relation. Kändes det ömsesidigt?

– Ja, det tror jag. Att vi inledde en sexuell relation kläddes inte i orden av förälskelse, utan att vi behövde ingå ett förbund.

– Det gjorde mig förvirrad. Samtidigt om relationen var rätt för något syfte så självklart fanns det en förälskelse också... ...jag tyckte det kändes bra med pastorn.

Kändes det bra att lösa problemet med det sjätte budet med ett resonemang?

– Ja, resonemanget kom från pastorn och jag trodde på honom. Han var väldigt intensiv och det kändes bra.

Förhållandet pågick en dryg månad innan den andliga striden. Förekommer det begreppet även i andra sammanhang?

– Nej, det var nog bara pastorn och jag?

– Omvärlden trodde på det. De trodde det pastorn gjorde var rätt. Det var konstigt att jag bodde i deras hus, men de trodde på honom.

Tror du pastorn trodde på det?

– Jag vet inte. Det var så mycket konstigt, han blev medvetslös, kunde ligga i sängen och rycka och skaka... ...spelade han bara? Jag är frågande till hur mycket han har spelat under alla dessa år.

Är det någonting som säger att pastorn själv inte trodde på det här, suggererade det här – som tungomålstalade och liknande?

– Alla trodde på pastorn. Jag tror att pastorn fick mycket inflytande av sina drömmar av anonyma brev. Runt honom hände konstiga saker och det skapade... ...han fick ett förtroende. Jag kan inte säga om han trodde på det eller inte, det vet bara han.

– Pastorn har berättat om sin bakgrund, om saker han varit med om. Anonyma brev kom med rätt budskap, i rätt tid...

Under den andliga striden lever ni tillsammans under nästan åtta månader. Hur såg dagarna ut?

– Det handlade jättemycket om att jag skulle sitta vid hans sida och han skulle utkämpa den här andliga striden. Jag hjälpte honom.

Inget annat för att få tiden att gå?

– Tittade på video ibland.

Schlager?

– Va?

Schlagertävlingar?

– Ja, det hände, jag tycker ganska mycket om schalger.

Tv?

– Ja.

Spelade spel?

– Ja.

Till Norge på semester?

– Ja.

Så den här andliga striden var uppblandad med mer vardagligt tidsfördriv?

– Ja.

Ni diskuterade även att gifta er?

– Ja.

Flytta från Knutby?

– Nej. Han har nämnt att han ska flytta från Knutby, men det var senare.

Hur visade Alexandra sina känslor inför ert förhållande?

– Det var väldigt speciellt. Pastorn sa till Alexandra att det hade börjat en andlig strid med honom och att jag var tvungen att vaka över honom tills striden var slut. Det tyckte Alexandra var jobbigt, men pastorn berättade för henne att man inte fick vara så självisk.

– DD tyckte också att det var jobbigt men pastorn förklarade för honom att det var guds vilja och att han inte skulle vara självisk.

– Jag tror att Alexandra tog till sig det, att hon verkligen försökte. Jag beundrar henne.

– Jag kunde inte göra så mycket, jag tyckte det var jobbigt men kunde inte göra så mycket eftersom jag var i sovrummet.

– Visst har Alexandra och jag pratat mycket, men det är inget direkt som jag kommer ihåg nu.

Men i den här speciella situationen måste du väl komma ihåg vad hon hade att säga?

– Ja, men hon liksom jag trodde att det skulle vara så här. Jag hjälpte henne, Alexandra trodde också att det skulle vara så här. Hela situationen var jobbig – för mig, för henne... ...men framförallt för henne.

Nämnde hon svartsjuka?

– Nej, hon har uttryckt till mig att hon önskade att få vara med pastorn men att hon såg fram emot tiden när striden var över och det var dags för henne och pastorn att åter få leva som gifta. Trots att det var jobbig så försökte Alexandra och jag ha en bra relation med varandra.

– Det är så sjukt, men jag trodde verkligen på vad pastorn sa att det inte var ett förhållande på det sättet men att det behövdes för den andliga striden. Det är jättesjukt, men jag trodde på det.

Du sa att du känt svartsjuka mot Alexandra. Du kanske kan utveckla det?

– Jag har inte varit så svartsjuk som jag kanske framställts. Det har kanske varit ett par situationer. Det handlade mycket om mejlet som kom 2001 där det stod att vi skulle vara ett par... Jag tycker inte själv att jag varit svartsjuk.

– Just då så var det den här striden det handlade om. Jag hjälpte pastorn, var vid hans sida. Jag tänkte inte så mycket på framtiden utan levde för dagen. Det var ofta en kamp för att hålla pastorn vid liv där han ofta försvann ur medvetandet. Jag tänkte inte på äktenskap.

Efter åtta månader bryts isoleringen?

– Ja, det är en period där jag mycket handlar, tvättar, tar hand om barnen. Mer och mer försvinner mitt eget liv och jag lever för att pastorn och Alexandra ska ha det bra.

– Jag har inte sett det som om jag ville utmanövrera Alexandra, ibland kunde det vara svårt känslomässigt. Men mina motiv var inte att utmanövrera Alexandra. Jag levde inget eget liv.

– När Alexandra inte var så aktiv då började hon tvätta och laga mat och så och det var väldigt svårt för mig.

– Sista halvåret tryckte pastorn mer och mer ned mig och... ...Alexandra, hon lärde sig nog... ...hon sa mer tydligt till att det här är mitt hus. Det var en del slitningar. jag vet inte vad jag ska säga...

Var ni konkurrenter om vissa sysslor?

– Nej, jag ser det inte så. Jag ville försöka göra vissa sysslor... ...om tvätten var det enda jag gjorde och inte hade något annat liv - och det togs ifrån mig om Alexandra vill tvätta - det blev svårt...

I utredning sägs att Alexandra var lite rädd för dig?

– Det tror jag handlar om att jag i slutet inte hade något eget liv. Pastorn sa ofta att ”du är så vidrig, oförbätterlig, en bitch”... ...och samtidigt sa han att han älskar mig. Den behandlingen tillsammans med att inte få träffa människor gör att jag blir förlamad, allt togs i från mig. Jag mådde så dåligt. När jag träffat människor har jag inte varit mig själv och det tyckte nog människor var läskigt. En dimma av mitt rätta jag...

– Men varför Alexandra var rädd för mig vet jag inte, jag skulle aldrig med egna motiv göra henne något.

Vad blev reaktionerna på att du och pastorn skulle vara ämnade för varandra?

– Församlingsbornas svar att ”det kan inte vara sant”. Pastorn och Alexandra hade nyss gift sig ?

Ledningen sa att det här tror vi inte på. Efter det vet jag inte vad som hände – jag vet att gjort fel och det ångrar jag. Av pastorn fick jag höra att jag var fresterskan, jag har inte hört det av någon annan.

– Åsa sa till mig kärleksfullt att jag inte varit uppmärksam, att jag hade lett pastorn till synd, men hon ville hjälpa mig att komma rätt.

Här bröts utfrågningen för en paus. Texten fortsätter i annan länk.

aftonbladet.se