”Jag måste skjuta ett extra skott mot huvudet”

Förhör med barnflickan - del 5, 11.40-12.10

NYHETER

Alexandra och Daniel fick inte hamna på sjukhus.

Det berättade barnflickan i rätten i dag – och förklarade varför hon misslyckades.

– När jag skjuter andra skottet och Daniel faller så är jag feg. Jag springer.

Här är del V av barnflickans berättelse:

När barnflickan klev ut ur pastorsvillan efter mordet på Alexandra var hon skräckslagen. I rätten berättar hon om sina tankar:

– Jag ska döda Daniel för Daniels skull, för Guds skull.

– Jag laddar revolvern... det här är så hemskt... Jag tar ut skotten som dödat Alexandra och laddar med nya...

– Jag är så rädd när jag går in till Daniel, men jag tänker på pastorns ord: om att jag måste göra det här.

– Det är så spöklikt. Jag går där med revolvern i ena handen och kudden i den andra.

– Det är så tyst och jag är så fruktansvärt rädd när jag går in i Daniels hus. Och jag vet att där ligger Samuel (Frankner, red) och DD (inneboende, red) och sover. Samuel skulle kunnat gripa mig.

– Jag skulle kunna ha mött vem som helst, Daniel hade kunnat vara på toa, det är så sjukt.

– Jag visste att det första jag skulle göra då, om jag blev gripen, är att ta ut skotten. Jag visste hur farligt det var med en laddad revolver.

– Jag öppnar Daniels dörr men den är låst. Och jag känner att kraven höjdes hela tiden, jag fick hela tiden jobba i motvind.

– Jag hade frågat pastorn innan om jag fick ringa honom om jag fick problem. Det gick bra, hade pastorn sagt. Så jag skickar ett sms.

– Så när jag känner att Daniels dörr är låst så går jag ut på altanen och skickar ett sms. Pastorn skickar ett sms tillbaka där det står "ja". Så jag ringer.

”Jag är orsaken till att Daniel lider”

Barnflickan säger att hon minns samtalet i detalj.

– Pastorn svarar "ja". Och jag säger "det första är klart". Han säger "det smällde inte så högt". Och jag säger "va, var du hemma" och han sa "ja", men jag fick inte veta var han varit.

– Jag ville inte döda Daniel, det är så jobbigt att prata med. Så jag säger att om jag skjuter i huset så kanske jag inte lyckas göra det väl. Så jag försöker få pastorn att tänka att jag kan skjuta från fönstret i stället.

– Men pastorn säger "knacka på dörren". Vilket jag gör.

Åklagaren refererar till telefonlistan klockan 04:30, 04:31 och ett knappt 2 minuter långt samtal 04:32.

– Pastorn visste att Alexandra var död men han var inte känslomässigt ledsen i samtalet. Han var mera som spänd förväntan, ungefär. Inte glad men inte ledsen heller, som spänd föräväntan att Alexandra och Daniel skulle dö den natten.

– Jag mår dåligt. Och jag är orsaken till att Daniel lider idag. Det är mitt fel, han skulle egentligen varit död.

– Att bära smärtan att jag har dödat Alexandra, att jag orsakt Daniels lidande. Man klarar inte av att bära den smärtan, och sorgen inför anhöriga för vad jag gjort, det är det värsta..., säger barnflickan och rösten stockar sig.

– Jag knackar på dörren.. återigen, det här är så läskigt, det är så spöklikt och jag mår så dåligt..

–Jag knackar igen, och en tredje gång. Fjärde gången jag knackar hör jag att Daniel rör sig där inne. Jag hör hur någon reser sig upp.

– Ögonblicket då nyckeln vrids om och Daniel öppnar.. jag ser i Daniels ögon och jag skjuter första skottet...

– Det är så hemskt. Det är så oacceptabelt att gå in till någon och skjuta...

– Daniel hade inte någon möjlighet att försvara sig, inte Alexandra heller...  

– I alla fall, jag skjuter ett skott. Jag har kudden framför revolvern och jag ser i Daniels ögon att han är förvånad.

– Han rycker till med hela sin kropp när första skottet träffar. Jag tycker att han säger ”aj" och han tar sig här, säger barnflickan och pekar på kroppen.

– Och... usch...

– Pastorn sa att jag skulle säkra mot huvudet och nästa skott riktar jag mot huvudet. Då har jag inte kudden utan då skjuter jag bara.

– Varpå Daniel skriker till, faller bakåt och då tror jag att Daniel dör.

– Men då är det så här att pastorn sagt till mig att vara noggrann och säkra mot huvudet. Det vill säga, jag skulle skjuta ett extra skott mot huvudet.

– Pastorn har sagt till mig att jag måste vara noggrann. Det viktigaste var att döda, inte om jag lyckades fly.

– Men här är jag feg. Så när jag skjuter andra skottet och Daniel faller så är jag feg. Jag springer.

– Och jag är så glad att jag inte sköt ett skott till. I dag är jag det.

– Så jag springer därifrån.

”Jag la mig ned i snön och vilade”

Men barnflickan berättar att hon stannar till.

– När jag kommer till OO:s hus så kommer pastorns ord igen, att jag måste vara noggrann. Så där stannar jag upp och får ångest – jag var inte noggrann med att kollla om Daniel dog.

– En sekund tänker jag gå tillbaka. Men jag ser att det tänds i badrummet. Det betyder att jag inte kan springa tillbaka.

– Och det var ju trots allt förutbestämt, Daniel och Alexandra skulle till himlen. Och jag har ett sånt fruktansvärt astmaanfall att jag måste lägga mig i snön och vila.

– Jag sätter mig i bilen och jag är så fruktansvärt tom. Pastorn har sagt att när jag gjort de här så skulle jag få frid. Men jag är helt tom och gud känns så otroligt långt ifrån mig.

– Men jag känner ändå att jag har gjort det jag skulle. Och idag så vet jag att jag gjort något så fruktansvärt. Och det går inte att reparera.

– Det är så fruktansvärt. Det är oförlåtligt. Jag är så ledsen för vad jag har gjort, jag har inte ord.

 – I alla fall, jag åker från Knutby och skickar ett sms till pastorn. Ett alldagligt sms, och det avslutar pastorn och min relation.

05.03 finns sms skickat från barnflickan till pastorn.

– Efter det kommer jag till Långhundrakorsningen. Där är det en polisspärr, blåljus. Jag tänker ”oj, vad snabbt de är ute”. Jag tänker att de letar efter mig.

– Men efter det är jag så tom och så slut att jag tänker ”om de griper mig här så är det bara skönt”. Så när polisen stoppar mig så är jag lugn. De kollar mitt körkort och sedan får jag åka igen.

– Och polisen säger ”kör lugnt”.

– Efter det fick jag en otroligt stark längtan att komma hem till pappa, till Vaggeryd.

– Jag är så totalt slut, jag har stängt av allt. Jag tänkte inte att jag dödat två personer, som jag trodde då.

”Jag vet att pastorn är arg på mig”

Barnflickan säger att hon inte förstod vem de pratade om när hon slog på radion.

– På väg till Ölandsbron slår jag på radion. Och de talar om Knutby och de talar om en skottskadad man. Och jag tänker ”oj, har det varit fler beskjutningar i Knutby”.

 – Efter ett tag förstår jag att det är Daniel de pratar om, vilket betyder att Daniel överlevt. Och jag blir så fruktansvärt ledsen, vilket är så sjukt.

– När jag hört på radion att han lever så vet jag att pastorn är arg på mig. Jag känner pastorn så väl att jag vet att när pastorn fått reda på det... jag har inte varit lydig.

– Jag har misslyckats med mitt uppdrag och jag känner att där lämnade gud mig.

– Jag åkte ner och gör av med mina saker och kastar revolvern vid Ölandsbron och patronerna.

– Och jag åker hem till Vaggeryd.

– Om jag haft ett bra minne vad gäller de här två månaderna vad gäller gärningen, så kan jag säga att efter gärningen så har jag väldigt lite minne. Jag minns knappt var jag slängde sakerna.

– Men jag kommer i alla fall ihåg var jag slängde skorna, revolvern, ljuddämparen.

Hade du tänkt i förväg att du skulle slänga revolvern från Ölandsbron?

– Ja. Det var snö och en bit från Vaggeryd och jag tänkte att där är det nog inte så lätt att hitta den.

– Pastorn hade sagt att om han blev misstänkt så skulle jag erkänna.

– När jag kommer hem säger pappa: YY (barnflickans namn, red), du kunde varit död”.

 – När jag blev gripen och erkände för polisen - det var en sån lättnad. Det är så skönt att tala sanning och inte ljuga.

”Hon var så värd att leva”  

Barnflickan berättar att hon i dag plågas av vad hon gjort.

– Jag kan säga att i dag är jag fruktansvärt ledsen att Alexandra är död. Hon var så värd att få leva. Och jag är så fruktansvärt ledsen över det lidande jag orsakat Daniel men jag är glad att han lever.

– Varje dag tänker jag i skräck att Daniel ska dö. Varje dag.

– Jag är så glad att han överlevde. Jag önskar att Alexandra också kunde överlevt.

  YY, när du kom ut från pastorns hus laddade du om revolvern. Gick du sedan direkt till Daniels hus?

– Nej, jag gick först runt halva Daniels hus. Jag ville kolla om han sov.

Varför använde du inte den ljuddämpande kudden vid andra skottet mot Daniel?

– Jag vet inte, jag kanske trodde att jag skulle sikta bättre.

Barnflickan berättar också om den order hon säger att hon fick av pastorn.

– Uppmaningen var att jag skulle säkra en extra gång mot huvudet.

Kan du säga något om ljudnivån?

– När jag testsköt utomhus, jag tror att det var den 8:e, så tyckte jag att det var väldigt högt.

– Inne hos Alexandra tyckte jag att det smällde högt. Inne hos Daniel tyckte jag att första skottet inte smällde så högt men andra skottet smällde högt.

Du har sagt att du slängde i revolvern från Ölandsbron och skotten. Kan du beskriva var du gjorde av resten av grejorna?

– Mina skor la jag i en vit soppåse i en sopcontainer utanför Orrefors någonstans. Byxorna slängde jag utan påsen.

– I Vrigstad gick jag in och frågade efter en påse. I den la jag ljuddämparröret. Påsen la jag i en sop, ja, en sån.. i Vrigstad.

Hon berättar också vem hon hela tiden tänkte på.  

– Jag ville skydda pastorn, till varje pris.

Här tog rätten lunchuppehåll.

Fotnot: Aftonbladet har genomgående ersatt pastorns namn med ordet ”pastorn”.

aftonbladet.se