”Jag har fullbordat mitt uppdrag”

Barnflickans berättelse måndag 24/5 del 4

NYHETER

In i det sista hoppades den 27-åriga barnflickan att hon skulle slippa döda.

I rätten berättade hon hur hon med tre skott från nära håll blev en mördare.

– Jag känner i hela rummet att Alexandra dör.

Här är del IV av barnflickans berättelse:

Här sköts pastorns fru till döds. ”Jag är så fruktansvärt ledsen över att jag dödat Alexandra”, säger barnflickan i förhören under rättegången.
Foto: Polisen
Här sköts pastorns fru till döds. ”Jag är så fruktansvärt ledsen över att jag dödat Alexandra”, säger barnflickan i förhören under rättegången.

 Barnflickan stannade bilen på en liten väg, strax bortom husen i Knutby.

– Jag stannar bilen på en liten grusväg, jag går... usch... Jag stannar bilen en bit ifrån.

– Jag tar på mig skoskydd, jag tar på mig handskar och min maskering.

Åklagaren: Bekriv maskeringen.

– Det var en brun damstrumpa som jag hade gjort hål i. Att se sig själv i spegeln i den, det var så sjuk..

– Och jag går mot husen och försöker gå i spår som redan finns. I högra handen håller jag revolvern med ljuddämparen. I fickorna har jag fler patroner och min mobil.

– Mobilens enda syfte är att jag hoppas att jag i sista stund ska få ett sms där det står att jag slipper, säger barnflickan och rösten sviker.

Snyftande berättar hon:

– Jag har några fler saker med också. Min medicin bland annat, och så.

– Sedan så går jag in i pastorns hus. Jag kan inte förklara hur det känns. Jag går in i vardagsrummet och jag är livrädd, att Alexandra ska se mig.

– Jag går in i gästrummet men det är tomt. Jag går in i vardagsrummet och tar upp min mobil och jag hoppas att det ska vara ett sms där det står "bra, du var lydig, du kan åka hem igen". Men det finns inget sms, jag förstår att jag måste göra det här.

– Vilket gör att jag går uppför trappan och tänker "detta är mitt måste, detta är mitt måste. Detta är guds vilja, det är mitt måste".

”Känner i rummet att hon dör”

Barnflickan suckar tungt.

– Jag öppnar sovrumsdörren...

Innan du gör det, gör du någon koll i de andra rummen där uppe?

– Ja. Jag var så övertygad om att han skulle vara hemma. Men han var inte i gästrummet och han var inte heller på kontoret.

– Barnens rum är stängt och jag reflekterar inte att pastorn kunde vara där inne. När jag ser att han inte är på kontoret eller i de andra rummet tänker jag att han är nog inte hemma.

– Jag litar på att han sagt att han skulle ordna det med barnen så det har jag släppt.

– Jag öppnar sovrummsdörren och där ligger Alexandra och sover. Det är ganska ljust i rummet och jag skjuter ett skott mot kroppen och tänker, så här efteråt "tänk om jag hade kunnat gå ut då, då hade Alexandra levt idag".

Barnflickan kämpar mot gråten – och berättar:

– Men efter det skottet säger Alexandra tyst ett svagt "aj", men det konstiga är att hon vaknar inte, som med hammarhändelsen.

– Hon fortsätter sova.. usch... Pastorn har sagt att jag ska sikta mot kroppen och sedan ska jag sikta mot huvudet. Vilket gör att jag går lite närmare.

– Jag är ganska nära men jag är inte direkt så att revolvern är direkt mot huvudet, det skulle jag inte klara.

– Det enda jag tänker är att det här måste jag göra. Jag har i månader levt i pressen att jag måste göra det här, säger barnflickan och snyftar.

– Sedan skjuter jag andra skottet. Och då känns det i hela rummet att hon dör.

– Jag tog Alexandras liv. Bara genom att trycka så dog hon. Jag kan inte göra något för att få Alexandra tillbaka igen.

– Jag känner i rummet att Alexandra dör och det är en så märklig känsla. Men jag trodde att jag gjorde det för hennes skull, jag trodde jag gjorde det för hennes skull.

– Men pastorn har sagt att jag måste vara noggrann och säkra mot huvudet, så jag skjuter ett tredje skott. Och så ser jag att det träffar.

– Usch, det här är väldigt svårt att prata om, säger barnflickan och snyftar.

– Jag går ut därifrån och på ett sätt känner jag mig lättad för jag har lyckats. Det är helt sjukt att jag kan känna så.

”Det är blod under sängen”

Barnflickan säger att hon stannar till i tvättstugan. Hon säger att hon tänker på vad pastorn sagt – att hon måste vara noggrann.

– Jag måste lyckas, så jag går upp igen. Och när jag kommer upp så låter det som Alexandra hostar. Och jag mår jättedåligt och jag tror att jag skadat henne.

– Jag lyfter på täcket och det är blodigt och det är blod under sängen. Då förstår jag? då känner jag att jag har fullbordat mitt uppdrag.

– Jag kan säga att idag, när jag sitter här och berättar.. jag har inte förstått det än, jag har inte förstått att jag skjutit Alexandra.

– Sedan går jag ut ur pastorns och Alexandras hus.

Du sa att det var ljust i rummet. Var det någon lampa eller?

– Det var en lampa tänd i vardagsrummet, i tv-rummet. Alexandra låg på sin vänstra sida med kinden mot kudden, lite hopkrupen.

Var befann du dig när du sköt första skottet?

– Vid högra sidan av fotändan. Jag höll revolvern med båda händerna.

Var var den där kudden du talat om?

– Den la jag utanför huset, för den skulle jag inte behöva där.

Åklagaren fortsätter att fråga om detaljer. Elin Blank vill veta exakt hur barnflickan stod då skotten föll och hur nära revolvern var Alexandras huvud när andra skottet föll.

– Jag vet inte, men jag har för mig att det var någon meter, en och en halv meter.

Barnflickan säger att hon gick ännu närmare vid det tredje skottet.

– Men jag uppfattade det inte så nära. Kanske från revolvern till Alexandra kanske 50-75 centimeter.

När teknikerna tittat på hur skotthåren i täcket ser ut säger man att det var påsittande skott, det betyder att revolvern var väldigt nära.

– Det skulle jag inte klarat. Min uppfattning är att det var ungefär en meter ifrån. Det skulle ha varit närmre, men jag skulle ha sagt om det var så.

Sovrumsdörren, är den stängd eller öppen när du skjuter?

– Den är öppen. Sedan stänger jag den när jag går. När jag går upp igen så öppnar jag den och sedan stänger den igen. Det är jag säker på.

”Jag måste verkligen vara säker på att döda"

Barnflickan berättar att hon kände att hon lyckats med uppdraget.

– När jag har gjort det här första och förstår att Alexandra är död, då förstår jag att jag gjort vad jag ska.

– Jag är så fruktansvärt ledsen över att jag dödat Alexandra... och, säger batnflickan och stannar snyftande upp.

– Pastorn har sagt till mig att det första ska jag vara bestämd och inte tveka. Och han har sagt att det andra, då ska jag vara bestämd, det är inte svårt för då har jag redan gjort det första.

– När jag kom ut ur Alexandras hus så tänkte jag att, hjälp, jag är så rädd.

– Pastorn har sagt att det inte spelar roll om jag blir gripen, jag måste verkligen vara säker på att döda.

 – Jag visste att pastorn satt och väntade på klartecken. Det har jag inte berättat tidigare, tidigare på kvällen har vi sagt att jag ska skicka ett sms när det är klart, så att pastorn vet att det är klart.

Fotnot:

Aftonbladet har genomgående ersatt pastorns namn med ordet ”pastorn”.

aftonbladet.se