Perssons utrensning i Rosenbad

Flera ministrar riskerar åka ut ur regeringen

NYHETER

Trötta farbröder och byråkrater utan politisk glöd lever farligt.

När Göran Persson toppar laget blir det storstädning i Rosenbad.

I höst, efter höftoperationen, ska Göran Persson ombilda regeringen. Han vill slipa regeringsformen inför valrörelsen 2006.

- Vi ska ha en slagkraftig uppsättning som ska bära hela vägen fram till 2010, sa statsministern nyligen.

Statsråden är nervösa

Beskedet sände chockvågor genom regeringskansliet. Vilka tvingas gå, vilka får fortsatt förtroende av statsministern?

I tjänsterummen på Rosenbad biter ministrarna och deras politiska stab nervöst på naglarna. Men vissa har större anledning än andra att frukta Perssons storstädning.

Göran Persson är i stort behov av att förändra bilden av regeringen. Nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt har framgångsrikt utmålat Persson och hans statsråd som gamla och trötta förvaltare som inte har mycket kvar att ge.

Utbudet är begränsat

När Göran Persson spanar ut över det socialdemokratiska Sverige är det alltså yngre och fräschare stjärnor som han letar efter. Efter flera misslyckade rekryteringar av tjänstemän som över en natt blivit statsråd är det politiker han letar efter. Inte dugliga personer i största allmänhet.

Men utbudet är begränsat. Kandidaterna bör nämligen besitta den ovanliga kombinationen av ideologisk lyskraft och förmåga att få något gjort - utan att reta upp chefen.

I dag uppfyller ett fåtal ministrar de kraven. Hälften av statsråden ger ett så blekt intryck att inte ens hälften av väljarna vet att de finns enligt Aftonbladet/Sifo.

Pratar mycket - gör litet

De ministrar som löper störst risk att städas bort kan indelas i fyra grupper.

De gamla och trötta. Dit hör exempelvis Lars Engqvist.

De osynliga. När märkte man senast av Lars-Erik Lövdén och Morgan Johansson? Bostads- och folkhälsoministern alltså.

Byråkraterna. Tjänstemän som blir statsråd fyller sällan kostymen. Gunnar Lund och Lena Sommestad är två exempel.

De kraftlösa. Migrationsminister Barbro Holmberg och arbetslivsminister Hans Karlsson pratar mycket, men åstadkommer desto mindre.