"Jag ska visa alla jävlar"

Kikki Danielsson i exklusiv intervju om sin alkoholism

1 av 2 | Foto: MATS STRAND
KÖR MED ALKOLÅS För fyra månader sedan togs Kikki Danielsson av polisen för rattfylla.
NYHETER

Ett vackert solregn daskar i trottoaren när Kikki Danielsson anländer till hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Hon är sen, måste prova scenkläder, sminkas, sedan står vi på tur.

Kikki har tveksamt sagt ja till att träffas.

Efter den andra rattfyllan för fyra månader sedan har hon hållit sig undan allt offentligt ljus: varit på behandlingshem, läst många böcker, skaffat alkolås till sin bil och framför allt - jobbat på sin nykterhet.

I kväll kliver hon upp på scenen igen i direktsända underhållningsprogrammet Tivoli i SVT 1.

Vad driver dig att ställa dig på scenen?

- Att tala om att här är jag, ni som trodde något annat. Olyckskorparna kan få sig en "Aha, jaså". Jag är en envis jävel och det är jag tacksam för, annars hade jag inte suttit här i dag. Jag ska visa alla jävlar på lördag. Här är jag. Igen. Hon är kvar. Hon ska vara kvar ett tag till.

Hur har våren varit?

- Turbulent, jag har kämpat och jobbat väldigt hårt med mig själv.

Hur då?

- Nu börjar jag grina " (Kikki gråter) Det har varit väldigt jobbigt. Jag har läst väldigt mycket, självhjälpsböcker kan man väl säga. Jag vill lära mig ett nytt sätt att tänka, sundare än jag har tänkt förut, mer positivt. Jag har nästan inget självförtroende kvar. Det fick sig en knäck nu igen.

Efter att du åkte fast för rattfylla i januari?

- Den dagen jag blåste rött stod det i tidningarna att jag hade vinglat och druckit en flaska vin till frukost, vem såg det? Rena lögner. Däremot har det inte stått en rad om hur många promille jag hade. Jag känner mig fruktansvärt våldtagen och misshandlad av pressen.

Vad var det som hände den där morgonen när du åkte fast?

- Jag var jätteförkyld, hängig. Jag hade druckit vin och minst tre koppar te som jag hällde whisky i kvällen innan. Jag gick och la mig, släckte lampan strax efter elva.

- Eftersom barnen skulle vara hos mig gick jag upp tidigt på morgonen för att åka och handla. Kvart över tio drog jag in till stan, kände mig helt nykter och hade inte en tanke på att jag hade sprit kvar i kroppen.

Vad visade polisens test?

- Jag hade 0,24 promille i utandningsluften. På kvällen stormade en journalist och en fotograf in i mitt hem utan att ringa på. Det stod en bil utanför mitt hem hela natten med journalister. Barnen och jag gömde oss två dygn hos en kompis i Vallsta, det kändes som om jag hade mördat någon. Jag har ingen respekt kvar för journalister.

Du blev av med körkortet.

- Ja, till oktober. Men nu har jag ordnat ett alkolås och får köra bil.

Varför?

- Jag blev inte dömd till något. Det är min egen vilja. Som ren rehabilitering för att kunna känna mig som människa igen.

Hur ser du på rattfylla?

- Ett fruktansvärt brott, många får sätta livet till.

Hur har din alkoholism sett ut?

- Stressen har varit min största fiende, det är mycket den jag har druckit på. Jag funderar på att lära mig att meditera. Jag har ju aldrig utmärkt mig på fester eller varit någon festprisse. Jag har alltid druckit för att bedöva mig. Jag sökte desperat efter tillfredsställelse, tröst, försökte dämpa stressen ibland. Det var mest vin jag drack. Alkohol ska vara förknippad med glädje, jag har druckit när det har varit glädje och varit måttlig. Det är sedan när man fyller på och dricker flera dagar i rad den där fruktansvärda ångesten som jag aldrig i hela mitt liv vill uppleva igen, kommer. Det är som att bli uppäten inifrån, det är svårt att förklara, bara de som varit med om det kan förstå.

Hur är det utan alkohol?

- Nu när jag inte dricker någonting är det svarta dubbelt så svart. Jag har inget bedövningsmedel, inget skyddsnät. Jag måste fejsa smärtan som den kommer och den är förlamande ibland.

När förstod du att du hade alkoholproblem?

-Det är svårt att sätta en tid. Jag vet att det kulminerade när jag fick Viktor (nu 13 år). Jag hade trott att jag skulle vara hemma i alla fall ett år och vara mamma men Kjell ville att jag skulle sjunga igen. Jag började tröstdricka. Jag vet att jag började tänka på att jag drack mycket då, jag smög ju med det, skämdes.

Vad fick det för konsekvenser?

- Den riktiga konsekvensen var rattfyllan 1999, innan dess hade jag inga direkta konsekvenser. Jag tyckte ju Kjell var tjatig naturligtvis som sprang och letade tomflaskor.

Hur ser du på sjukdomen alkoholism?

- Den är listig, falsk och stark. Den går alltid segrande ur en duell.

Varför åkte du på behandlingshem?

- Jag blev inte dömd till det, det var barnen som övertalade mig, för deras skull gjorde jag det.

Hur var det?

- Jag var på ett behandlingshem i närheten av Hudiksvall i 35 dagar. De första tre veckorna hade jag fruktansvärd ångest och tyckte jag svek Bettan och Lotta. Jag fick inte en lugn stund förrän de haft premiär och jag visste att det hade gått bra. Det som gav mig mest under behandlingen var gemenskapen med de andra tjejerna.

Vad lärde du dig?

- Jag lärde mig att sova, det har jag inte gjort på flera, flera år. Jag blev gladare och gladare och var på gott humör när jag kom därifrån. Man lär sig mycket om alkohol och andra människor, man sitter i en ring flera gånger om dagen, någon berättar och man ger feedback. Man lär sig att ta hänsyn till andra, att visa ödmjukhet.

Du går på AA-möten (Anonyma alkoholister).

- Det är en annan ny gemenskap för mig. Jag skulle aldrig våga säga saker till någon som jag säger där. Jag upplever andras problem, får tröst och kan prata av mig. Ibland känner jag att jag går dit för att det står i böckerna, då ger det mig ingenting. Jag köper inte allt, blir rabiat på människor som drar alla alkoholister över en kam.

Hur har dina barn hanterat din alkoholism?

- De har varit jättearga på mig. Viktor sa inte så mycket förut, han var så liten. Men han säger desto mer nu. Vi pratar väldigt mycket om det, vi har pratat öppet om det i flera år. Det känns jätteskönt att det inte är något hysch hysch. Är det ett alkoholprogram på tv tittar vi allihop.

Hur hanterar du offentligheten kring din alkoholism?

- Jag är ju van vid att folk tittar på mig jämt. Jag är livrädd nu i och med att jag är reumatiker och har problem med alla leder, framför allt fötter och knän. När jag inte har haft bilen har jag cyklat och det svåraste är att komma av och på. Om jag ramlar så ringer de Hänt Extra direkt och säger att nu är hon full. (Skrattar.)

Tufft att leva med?

- Jo, men jag är en stark människa. Det är de sista veckorna som jag har börjat gråta hela tiden, det har jag inte gjort förut. Jobbigt, men jag tror att det är positivt, jag har börjat komma i kontakt med mina känslor som har varit instängda mer än halva mitt liv. Kikki Danielsson ska ju alltid vara glad, klämmig och duktig. Men jag har sådana här dagar precis som vem som helst.

Varför måste du vara glad?

- Folk betalar för att se mig glad. (Skratt).

Hur reagerar människor när du berättar?

- Jag tror att det betyder väldigt mycket för många att jag berättar. Jag tror inte att jag har varit ute och arbetat en enda gång utan att det har kommit fram någon och sagt att de har samma problem. De känner att vi har något ihop. Jag har funderat mycket på att åka ut på föreläsningar när jag känner mig stark nog och fått balans i mitt liv. Dels för andras skull men också för mig själv, att jag vågar stå där själv och berätta hur tragiskt det har varit.

Hur då?

- Ja, det är en tragedi, jag har inte hittat glädjen på väldigt länge.

Varför är det så skamligt att vara drabbad av sjukdomen alkoholism?

- Det sitter så djupt rotat hos svenska folket. Alla accepterar det inte som sjukdom, många tror att det är ett svepskäl för att man ska kunna dricka. Alkoholist kommer tyvärr att vara ett skällsord länge till.

Och särskilt skamligt att vara kvinna och alkoholist.

- Ja, jag har ju skämts något fruktansvärt för att jag inte klarar av situationer utan är så bekväm att jag tar ett glas vin i stället för att ta itu med det. Ibland hittar man inte glädjen i livet, då köper man den med ett glas vin. Det är helt värdelöst.

Hur lever du med sjukdomen?

- Jag har inte lovat mig själv eller någon annan att jag aldrig mer ska dricka innan det här hände. Jag har inte lovat nu heller. Jag kan bara ta en dag i sänder. Jag vet inte vad som händer i morgon. Men jag har inte druckit en droppe på fyra månader.

Vad betyder dina barn för dig?

- Allt. De är det bästa jag har gjort. Jag är oerhört stolt över dem, på vårkonserten med min son som spelar trummor, tårarna kom! Och min dotter ska ta studenten, jag hoppas att jag kan hålla tårarna. (Skratt.)

Vad drömmer du om?

- Jag önskar mig inga stora saker i livet. Jag vill hitta sinnesro och glädje. Har man det löser sig väldigt mycket. Jag vill skratta mer. Och bli kär (skratt).

Lever du ensam?

- Ja, jag har börjat misströsta, vad fasen skulle det vara för karl som skulle passa mig? Jag har skaffat hund i stället.

Du får inte vara med på Digilooturnén i sommar, varför?

- De var rädda för negativa skriverier, så de vill inte ha mig med.

Hur känns det ?

- Jag blev ledsen, besviken.

Vad gör dig lycklig?

- Jag har inte känt mig lycklig på väldigt länge. När mina barn är glada blir jag lycklig, när min son gör mål blir jag jättelycklig och stolt. Han har det efter mig, brukar jag säga.

Hur är det att åldras?

- Jag känner inte att jag åldras, jag är rynkbefriad och det är jag tacksam för. Jag kan inte avgöra om det är reumatismen som gör att jag är stel i lederna eller om det är åldern.

Hur ser du tillbaka på ditt liv?

- Väldigt mycket har varit bra givetvis. Jag är oerhört privilegierad som får ha min hobby som jobb i en krävande bransch. Men jag skäms inte längre för att jag har gjort kriminella saker, usch, det låter ju hemskt som om jag har begått mord eller något! Misstag gör vi alla. Jag har sonat mina brott och tagit mitt straff, mer kan jag inte göra. Jag kan bara önska att det var ogjort. Samtidigt är jag på något sätt glad att det har hänt, jag har lärt mig mycket och då är det meningsfullt.

Maria Trägårdh