Här styr gerillan - mitt i Bagdad

Humveejeepen brann fortfarande och stora svarta rökmoln bolmade upp i den redan förorenade Bagdadluften. Attacken hade skett tio minuter tidigare och soldaterna från Första Kavalleriet måste ha varit medvetna om faran. Al Qanal Street var en av de värsta gatorna i Sadr City, kanske Bagdads farligaste stadsdel.

Men ändå tycks de inte ha varit tillräckligt väl förberedda. Jag såg tre, kanske fyra soldater som låg döda på asfalten intill det brinnande fordonet.

Och fler skulle få sätta livet till inom kort.

Det hela hade gått mycket snabbt. Den amerikanska konvojen hade varit på väg in mot det shiamuslimska fästet Sadr City på en rutinpatrull. Shiamuslimsk gerilla under den radikala prästen Muqtadar al-Sadr hade sedan ett par månader tillbaka infiltrerat området.

Vid flera tillfällen hade de redan drabbat samman med amerikanska styrkor som numera i praktiken hade dragit sig ur området.

Och nu skedde det igen. Två maskerade män hade klivit ur en vit Mercedes som stod parkerade femtio meter från vägen och avfyrat varsin axelburen granat. Den ena flög in i ett bostadshus på andra sidan vägen men den andra träffade mitt i prick och en av de passerande Humveejeeparna exploderade i ett eldhav.

Nu hade amerikanarna skickat förstärkningar till platsen för att undsätta sina kamrater. Ett ambulansfordon stod vid sidan av vägen och sjukvårdarna hade fullt upp.

Själv hade jag liftat sista sträckan till platsen med en polispickup som stannat ett hundratal meter bort. Men amerikanarna ville inte släppa fram oss längre och viftade hysteriskt med sina vapen när vi försökte komma närmare.

Plötsligt smäller det till, jag hinner knappt uppfatta vad som händer, skrot och plåtbitar flyger genom luften och ett stort moln breder ut sig ett hundratal meter bort.

Först tror jag att det är fordonets ammunitionsdepå som sprängts eller att det kanske är bränsletanken som antänts. Senare får jag veta att det var en försåtsbomb som den shiamuslimska gerillan grävt ned i väggrenen bland soporna. Anordningen utlöstes troligen med hjälp av en mobiltelefon men bara när tillräckligt många soldater samlats på platsen efter den första attacken. Ett tydligt tecken på det alltmer sofistikerade motståndet som ockupationsstyrkorna nu möter i Irak.

Ett par hundra meter bort och i skydd av en låg tegelmur står ett trettiotal irakier.

Det som ute på vägen är en tragedi med döda och döende unga män, är här någonting helt annat.

- Mister mister! ropar en grabb och drar handen över strupen för att sedan förtjust peka mot den brinnande Humveen.

Andra gör V-tecken och tummen upp. Alla är jublande, segerrusiga. Det hela håller på att bli en spontan folkfest.

- I am so happy!, säger en man i vit kortärmad skjorta och brister sedan ut i ett bländande leende.

Hopen blir alltmer påträngande, den hatiska stämningen piskas upp och glåporden blir fler.

En äldre man kliver fram. Han håller upp en Gideon-bibel, något som ingår i alla amerikanska soldaters standardutrustning. Var han lyckats få tag på den vet jag inte, det är knappast troligt att han fått den från den här attacken. Men han börjar riva sönder sidorna och kastar upp dem i luften. Pappersbitarna seglar sedan ned som konfetti över den jublande hopen då jag drar mig därifrån.

Titta inga bilder på Muqtadar! säger Abou Sajjad, 30, och skrattar när han bjuder in mig i sitt vardagsrum.

Jag hade träffat bagarsonen Abou Sajjad strax efter attacken. Han hade stått lite avsides och tycktes inte vilja vara en del av den hojtande folkhopen som jublade över soldaternas öde. Men eftersom det var svårt att prata där hade vi kommit överens om att träffas i hans hem några hundra meter därifrån följande dag.

Nu står tv:n på i hörnet och vi sätter oss tillrätta i en soffa efter väggen. Abou Sajjad drar för gardinerna och fadern kommer in för att hälsa på oss för att sedan lämna rummet. Flera yngre bröder finns där också, en häller upp ett glas med iskallt vatten och en annan kommer in med några läskedrycker.

Abou Sajjad berättar stolt att han precis kommit tillbaka från en resa till Iran. Där valdes han in i det shiamuslimska partiet SCIRI (Högsta Rådet för Islamsk Revolution i Irak) vars ledarskap i många år levt i exil i Iran och som nu - till skillnad från Mehdiarmén - har ingått i den irakiska övergångsregeringen.

Därav den för kvarteren ovanliga frånvaron av bilder på al-Sadr. I stället har Abou Sajjad en stor fyrfärgsaffisch på Ajatollah Muhammad Baqr al-Hakim , SCIRI:s förra ledare, som dödades med ett hundratal andra av en bilbomb i Najaf i augusti förra året.

Jag frågar Abou Sajjad om hans tankar kring attacken i går.

- Jag kände mig illa till mods. Det är bättre att prata än att se dessa döda soldater i diket. Som organisation är vi kritiska mot dem som utför dessa operationer, speciellt med tanke på att det är många civila som offras. Vi försöker i stället hjälpa offrens familjer. I stort är vårt mål detsamma som Jaish al-Mahdi (Mehdiarmén): att få slut på ockupationen. Men där de har valt våldets väg har vi valt politikens.

Trots meningsskillnaderna har relationen mellan SCIRI och Mehdiarmén för det mesta varit bra, påstår Abou Sajjad. I alla fall tills helt nyligen. Båda grupperna för ju fram shiamuslimernas sak och är emot ockupationen. Men det har uppstått problem sedan Mehdisoldaterna skyllt flera attacker som de själva utfört på Badrmilisen, SCIRI:s numera upplösta väpnade gren.

- Vi har ju lagt våra vapen åt sidan! Sådana falska beskyllningar skapar stora problem för oss, säger Abou Sajjad med eftertryck. Jag vet inte varför de säger så. Men det är inte bra.

Jag frågar Abou Sajjad hur många beväpnade al-Sadranhängare det kan finnas i Sadr City.

Han tvekar någon sekund och svarar sedan att det kan röra sig om upp till trettio tusen.

Tidigare hade jag hört en betydligt lägre siffra, närmare tretusen. Men sanningen i Irak är svårgreppad och ligger kanske någonstans där emellan. Och med tanke på att nästan varenda irakiskt hushåll har ett vapen är det väl bara en definitionsfråga vem som är Jaish al-Mehdi eller inte. Gudskrigare ena dagen, vanlig gangster den andra. Det är just sådana skiftande lojaliteter som gör Irak så farligt.

- Vilka är de då? frågar jag honom. Finns det Mehdikrigare i ditt kvarter, personer som du känner?

- Alla vet vilka de är men ingen kommer att säga något " svarar Abou Sajjad undanglidande.

Köksdörren slås plötsligt upp och fadern stormar in i rummet. Han har tagit av sig sin keffiyeh, huvudduken och är utan glasögon. Han är inte längre det vänliga familjeöverhuvudet som bjudit in mig i hans hem.

Nu talar han uppretat med sonen utan att titta på mig en enda gång. Först tror jag att han är arg men efter ett tag inser jag att han är rädd - han har uppenbarligen stått och lyssnat på andra sidan dörren och tycker inte alls om mitt samtal med hans son.

- Vad är det du säger till den här mannen? frågar han sonen. Hur vet du att han är journalist? Han kan vara vem som helst!

Abou Sajjad svarar ursäktande att han bara pratat om det han sett. Inget annat. Sedan lämnar fadern rummet lika hastigt som han kom in. Tolken och jag tittar på varandra och förstår ungefär samtidigt vad som kan ha hänt. Fadern fruktar att vi var amerikanska agenter. Eller mer troligt: han är rädd att grannarna ska tro att vi är agenter. Amerikanarna erbjuder pengar - stora pengar - till dem som kan ge dem information. Och de som bjuder in amerikaner i sina hem anses därför vara medlöpare, spioner.

Vi tackar för gästfriheten och rör oss så snabbt som möjligt utan att väcka anstöt mot dörren. På vägen ut till bilen ser jag hur grindarna till grannhusen slås igen då vi går förbi. Jag hinner uppfatta nyfikna fientliga blickar, men ingen tycks vilja att vi ser dem.

I Bagdad tilltar graffitin med ökande fattigdom och utsatthet. Och i Sadr City ser jag mer graffiti än någon annanstans i huvudstaden. Varenda husvägg och mur är fullständigt nedklottrad med slagord och uppmaningar till kamp mot den amerikanska ockupationen.

"Bush go home!" läser jag på en mur och på en annan inte långt därifrån: "Iraq: Graveyard of America!" och i jättebokstäver över flera husfasader strax runt hörnet en välkomsthälsning till det fåtal amerikanska patruller som fortfarande tar sig hit:

"Welcome USA second Vietnam!"

Det här är hjärtat av Sadrstaden, den tvåmiljonersslum som befolkas av Shiamuslimer och som med en blandning av ironi och sadism en gång hette "Saddam City". Shiamuslimerna var under Saddam Hussein länge en förtryckt majoritet. De förföljdes, fängslades, deras ledare torterades och avrättades. Flera tiotusentals försvann eller eliminerades i olika kampanjer vars syfte var att krossa den shiamuslimska saken.

Men sedan Saddam Hussein försvunnit har shiamuslimer snabbt rest sig och tagit en ledande roll i det nya Irak. Och ingen annanstans, förutom kanske i deras heliga städer Najaf och Kerbala, har det skett med en sådan kraft som just här i Sadr City.

Och den nya stjärnan på den shiamuslimska himlen heter Muqtadar al-Sadr, en 31-årig shiapräst vars milis, Jaish al-Mehdi (Mehdiarmén), sedan april fört ett väpnat uppror mot de amerikansk-ledda ockupanterna.

Inte ens Saddam Hussein lyckades bygga upp en sådan omfattande personkult som Muqtadar al-Sadr nu åstadkommit här. På tehusen, över affärerna, hängande från trasiga lyktor, på kiosker - finns bilderna på den radikala shiaprästen som med svart turban, helskägg och mörka ögon vakar över kvarteren. Hans intensiva blick tycks se allt och alla.

Efter dagars enträget försök hade jag nu genom ett ombud lyckats få en kort intervjutid med al-Sadrs talesman här i Sadr City. Men innan jag släpps in till kontoret vid al-Hekmamoskén är jag tvungen att genomgå en rigorös säkerhetskontroll. Vakter söker minutiöst igenom mina väskor, jag muddras och mobiltelefonen får jag lämna vid ingången. Skorna likaså.

I strumplästerna kliver jag sedan in i en sal där ett dussintal herrar sitter på bänkar runt väggarna. Golven täcks av lösa mattor. Till skillnad från larmet och hettan på gatan utanför är det svalt här inne. Det råder en tysthet, ett lugn inne i byggnaden.

Jag ombeds att gå in i ett inre rum. Mer mattor, och ett jättefoto som täcker en hel vägg på al-Sadr den äldre, som avrättades av Saddam Husseins säkerhetstjänst år 1999. Bakom ett bord ihopspikat av plywoodskivor sitter en man i vit turban och ljusbrun dishdash, den ankellånga dräkt som är så vanlig i området.

En äldre herre också han med skägg, lång svart kåpa och turban räcker fram en bunt papperslappar till mannen bakom bordet. Där ligger det redan en hög med liknande handskrivna lappar, en gummistämpel och en väckarklocka. Efter ett tag bockar den äldre herren och går ut genom dörren.

- Det här är vårt arbete, säger Muqtada al-Sadrs talesman i Bagdad, Sayyid Hassan al-Athari. Den här herren, säger han och syftar på mannen som just gått ut, kommer från en av de lokala moskéerna, han hade en hög ansökningar om hjälp från de församlingsbor som är handikappade eller för svaga för att själva kunna ta sig hit och be om hjälp. Det är vår förpliktelse att hjälpa dessa utsatta människor. Vi ger efter behov, för det mesta blir det pengar.

Han ger ett lugnt, försonligt intryck, men han är en upptagen säger han och sveper med handen över bordet - det finns mycket arbete att göra och han ber mig vara snabb.

Jag går därför rakt på sak och frågar honom om deras inställning till de amerikanska trupperna i Irak.

- Vad vi nu kräver är att de lämnar städerna. Vi vill helt enkelt inte se dem här! De kan vara kvar i landet men inte i städerna. I Najaf har vi ingått ett eldupphör där det stipuleras att amerikanarna inte ska ta sig in i staden. Och om vi har brutit eldupphöret är det endast en reaktion på att amerikanarna inte håller sin del av avtalet. De åker in i staden trots avtalet! Detta gör oss oroliga.

Och den amerikanska närvaron, allmänt, i Irak? frågar jag.

- Alla irakier, inte bara shiiterna, hoppas att Irak snart kommer att vara oberoende. Ockupation föder motstånd, så skulle det även vara om USA ockuperades.

Efter intervjun tar jag en kort promenad, några hundra meter upp för gatan från moskén. Längre än så ska man helst inte vistas som västerlänning, fullt synlig på gatorna här.

Redan efter en minut märker jag hur en skåpbil har saktat ner och kör jämsides med mig några meter bort på gatan. Jag sneglar mot fordonet och ser genom det nedvevade bilfönstret en skäggig man som stirrar i min riktning. Skåpbilen stannar till och dörren skjuts upp.

- Är han amerikan?, ropar mannen mot tolken Saif. Inte? Svär ni det på vår ledare, Muqtadar al-Sadrs namn, att han inte är det? Då så! Hoppa in så ska jag visa er något! Något som amerikanarna har gjort!

Medveten om kidnappningsrisken avstår jag från att kliva in i mannens fordon. Men tolken och jag bedömer att mannen är vänligt sinnad och vi följer efter i vårt eget fordon.

Några kvarter längre bort stannar bilen framför en matvarubutik. Påsar med chips, läskedrycker, cigaretter, godis ligger staplade på enkla träbord under en sliten markis. På gatan ligger det sopor, några getter försöker hitta något ätbart. Mannen kliver ur bilen och slår ut med armarna.

- Det här är min butik. Här bor jag. Ser du hålen från kulsprutan, säger han och pekar på flera hål som fläkts upp på järndörren till huset och tvärs över fasaden. Oskyldiga människor dog här!

Sabah al-Shweli är 32 år gammal, berättar han. Han har sex barn och är en djupt troende Shiamuslim. Han skadades i första Gulfkriget då han fick granatsplitter i huvudet. Han lutar sig nu framåt för att jag ska kunna se hur hans huvud fortfarande är intryckt på höger sida.

Sedan lindar han bort ett bandage från vänster näve för att blotta ännu en skada. Ett mörkt oläkt ärr är det enda som finns kvar av hans två mittfingrar, hans hand ser ut som en klo när han viftar den fram och tillbaka framför mig.

Det var för några dagar sedan och Sabah hade precis stängt affären för att äta lunch. Just när han höll på att tvätta händerna, berättar han, dånade tre stridsvagnar och lika många Humvees ned för gatan utanför. Plötsligt öppnade de eld. Det var ett fruktansvärt ljud som fick hans gamla huvudskador att smärta till. Och sedan upphörde eldgivningen. Då kom två vakter från en bensinmack på andra sidan gatan springande för söka skydd i hans affär. De var bekanta till Sabah.

- De bankade på järnporten som jag precis låst. Samtidigt började amerikanarna skjuta igen. Vakterna dödades innan jag hann släppa in dem.

Han pekar på marken intill dörren.

- De dog precis där! Själv blev jag träffad i handen och mina fingrar slets bort! Amerikanarna trodde att vakterna var Mehdisoldater. Men de var inte det!

Femton personer dog den dagen, enligt Sabah. Det var en massaker - en av många - som knappt ens blev en notis i västerländsk press.

Vi går vidare in i huset förbi svartklädda kvinnor som nyfiket tittar fram genom halvöppna dörrar.

Längst in i huset kommer vi till ett rum med affischer på Muqtadar al-Sadr på väggarna. Där står även en liten pojke. Han är naken och tar sig på sitt könsorgan.

- Titta det här är min son, Alawi. Han förlorade sitt förstånd natten som amerikanarna anföll. Se, han vet ingenting längre! Men Muqtadar är vår ledare. Vi är villiga att offra oss själva och våra barn för honom. Han är vår kärlek, vår själ! Och om amerikanarna inte slutar skjuta oskyldiga, ja då kommer Mehdisoldaterna att bli många fler!

Vid fredagsbönen vid Al-Hekmamoskén några dagar senare är det första gången som jag ser Mehdisoldaterna.

Själv står jag på ett hustak. En vänlig affärsinnehavare har bjudit upp mig dit för att jag skulle kunna få en bättre utsikt.

Scenen är imponerande. Al-Hekmamoskén är ingen speciellt stor byggnad och bönen har därför förlagts till gatan utanför. Ett hav av människor breder ut sig flera hundra meter i vardera rikting. Flera har bilder på al-Sadr, andra viftar med den irakiska flaggan. Det är svårt att uppskatta men det rör sig säkert om tio-, kanske femtontusen människor.

Och de svartklädda Mehdisoldaterna finns överallt. En hel armé tycks vara utspridd i kvarteren runt omkring mig. Jag ser dem på hustaken med sina automatvapen, på balkongerna, kring moskén, vid vägspärrarna. En del har svarta masker på sig, andra är utan. De är kaxiga, de äger staden, alla vet att amerikanarna inte tar sig in hit till Sadr City under pågående fredagsbön.

Efter bönen dröjer jag kvar mig i området, nyfiken på att se vad som händer. Det visar sig att amerikanarna inte kan hålla sig och inom en timme har de skickat in sitt pansar. Jag räknar fem Humveejeepar och tre Bradleys som kör nedför huvudgatan. Dammet yr, de tycks vara på väg rakt in i getingboet i rikting mot al-Hekmamoskén.

Men de svartklädda Mehdisoldaterna är som bortblåsta, försvunna bland områdets två miljoner shiamuslimer.

En Bradley parkerar framför Sadrkontoret, kanontornet vrider sig sakta fram och tillbaka. Den ser ut som en stor och skräckinjagande järnhöna som tittar närsynt omkring, försöker få koll på läget.

Plötsligt hörs smattret från en kalasjnikov och de få människor som fanns kvar ute på gatorna springer i skräck för att ta skydd. Inom loppet av några sekunder är huvudgatan helt tömd. Alla vet att amerikanarnas svarseld alltid blir hundra gånger värre.

Kanontornen fortsätter att vrida sig fram och tillbaka, en osynlig soldat sitter där inne, stirrar ut genom sitt pansarglas, söker identifiera en fiende där ute. Efter långa minuter startar fordonen upp igen, gnisslande järn mot asfalt när larvfötterna rullar i gång, och kolonnen kör vidare längre in i slumstaden för att vända efter några hundra meter och åka ut igen. Inget händer - inte den här gången i alla fall. Och snart är människorna ute på gatorna igen. Men Medhisoldaterna håller sig gömda.