”Jag har inte varit ensam med sorgen”

Bo Holmberg om sitt svåra år efter husrun Anna Lindhs död

1 av 2
FÅR TRÖST Integrationsminister Mona Sahlin (t v) och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin med Bo Holmberg vid socialdemokraternas extrakongress i våras. Nu berättar Bo Holmberg om sitt svåra år efter mordet på hustrun Anna Lindh.
NYHETER

Den 10 september i fjol mördades Anna Lindh.

Nu berättar maken Bo Holmberg om det första årets tunga sorg.

- Det är årstider, högtider och semester. Det är mycket man ska gå igenom första gången, säger han.

Det första halvåret befann han sig i chock. Han tappade begreppet om tiden. Kände inte längre dofter.

- Jag kände mig avskärmad, som om jag satt nedsänkt i en dykarklocka, i ett vakuum, berättar han.

Han berättar att han hunnit förstå att hans hustru är borta. Sorg-en är kvar. Men förändrad. Vardagen tränger sig på. Skola och jobb ska skötas, hemmet måste fungera.

Minnena är nära

- Även om sorgen finns kvar så skapar tiden en distans från de första känslorna. Man är så illa tvungen att fira en jul, en midsommar utan Anna.

Bo Holmberg har på eget initiativ låtit sig intervjuas av pr-byrån Pressinfo för att mins-ka medietrycket inför årsdagen av mordet.

I intervjun berättar han personligt om

sorgen efter sin hustru, om den nya tillvaron utan henne - och om minnena som ständigt är närvarande.

Hur omsorgsfullt de planerade sina få lediga dagar ihop.

Hur hon, trots sitt pressade schema, alltid var den som kom ihåg när någon vän eller släkting fyllde år.

Hur nära hon hade till skratt.

Han berättar om den gång då Sveriges utrikesminister tog med sig sonen David till ett möte i FN i New York.

- Det var en sammankomst med en massa herrar i slips. Och då sa David: Du, mamma, tjejerna, var är de någonstans?

- Det är ljusa och positiva bilder, samtidigt som jag ju så mycket tydligare känner att Anna inte längre finns här, säger Bo Holmberg.

Stöd från okända

Stödet från okända människor har varit massivt.

- När folk kommer fram till mig, rör vid min arm och säger att de känner med mig. Det har jag upplevt som något positivt. Det blir ju ett sätt att slippa vara ensam med sin sorg.

Sönerna David och Filip är i dag 14 och 10 år gamla. Nyligen reste de med sin pappa till OS i Aten.

En positiv upplevelse, på flera plan.

- Som när vi satt och tittade på Carolina Klüft och ribban ligger och dallrar och jag ser killarna resa sig upp och skrika rakt ut av glädje. Det är verkligen härliga bilder att ha på näthinnan.

Irene Beertema