Hur kan de döda barn?

Johanne Hildebrandt: Det här är omöjligt att förlåta

1 av 2 | Foto: EPA
DE lyckades fly Männen bär bort två flickor som sprang bort från skolan och terroristerna efter specialstyrkornas stormning.
NYHETER

Vad tänkte terroristerna på sekunderna innan de gick in till skolbarnen i Beslan?

Kände någon av dem medlidande när barnen grät av skräck?

Hur förmådde de öppna eld mot de flyende barnen?

Terroristdådet i Nordossetien är obegripligt i sin grymhet.

De gav sig på barn, mördade småungar! Hur kan en normal människa förmå sig att göra något sådant?

Bilderna på taniga, vettskrämda barn bränner på näthinnan. En pojke är så chockad att han inte kan berätta vad han heter. En liten blodig flicka ligger livlös på en bår.

Det är så lätt att identifiera sig med de anhörigas förtvivlan. Det var ju bara några dagar sedan jag själv gick med sonen till läsårets första dag.

Precis som mammorna i Beslan gjorde.

Och jag kan inte sluta tänka på vad som driver terroristerna. Hur rättfärdigade de dådet för sig själva? Hur kan de bli så skoningslösa?

Jag har aldrig intervjuat en terrorist, däremot andra mördare.

En soldat våldtog och avrättade en ung kvinna, en krigsfånge som hölls inspärrad på en bordell.

Han mumlade något om att befälen tvingat honom, att det inte var hans fel eftersom han lydde order. Men ögonen var tomma, som om något saknades i honom.

Samma blick har en del terrorister på tv.

Andra så kallade frihetskämpar har vägrat evakuera kvinnor och barn trots att de visste att fienden skulle anfalla deras by. De lät sina egna familjer dö, ett offer för att öppna världens ögon för deras sak.

Är det så de kvinnliga självmordsbombarna tänker innan de spränger sig själva och tar med sig oskyldiga i döden?

Soldaterna som belägrade Sarajevo drack kaffe och skämtade med varandra innan de tog sina gevär och sköt på ungarna nere i staden.

De hade lyckats övertyga sig själva om att de inte bara gjorde rätt utan att de också var hjältar. Att de gjorde det som var nödvändigt.

Var det så terroristerna i Beslan tänkte? Kanske såg de sig som hjältar som kämpade för Tjetjenien, kanske var de bara desperata eller helt enkelt grymma med förvridna sinnen.

Tusentals barn har dödats under striderna i Tjetjenien, hundratusentals människor lever i flyktingläger.

Ryska soldater har fört bort och avrättat hundratals män. Anhöriga har i åratal försökt få besked om vad som hänt med försvunna släktingar via de officiella kanalerna.

Förgäves.

Trots människorättsorganisationernas larmrapporter om de ryska truppernas övergrepp i Tjetjenien har inget hänt. Världen har tigit och det finns få tv-bilder därifrån som kan uppröra och väcka opinion.

Krig, orättvisa, hopplöshet föder desperation och fanatism. Det är en förklaring, men ingen ursäkt.

För det finns ingen förlåtelse för det terroristerna gjort mot barnen i Beslan.

Och det enda man kan hoppas på nu är att våldsspiralen får ett slut.

Johanne Hildebrandt