Arbetslöse Andreas - ett hot mot makten

1989 knäckte protesttågen Berlinmuren - nu gäller det nedmonteringen av välfärden

NYHETER

Andreas Erholdt är en osannolik hjälte.

En mångårig arbetslös startar en massrörelse som hotar fälla förbundskansler Gerhard Schröder.

För 15 år sedan knäckte måndagsdemonstrationerna Berlinmuren och kommunistregimen i DDR.

Nu har Erholdt blåst nytt liv i de symboliska protesttågen.

Den här gången riktas vreden mot nedmonteringen av välfärdsstaten och de brutna löftena om välstånd vid återföreningen. På fem veckor har demonstrationerna vuxit från några hundra deltagare i en stad till 100 000 i över 140 städer.

Aftonbladets Wolfgang Hansson och Mats Strand

(foto) reste till Magdeburg för att träffa massrörelsens fixstjärna.

MAGDEBURG. Långa sovmornar var Andreas Erholdts vardag.

Resten av dagen satt han framför datorn, tittade på James Bond-filmer, lyssnade på sin favoritgrupp ABBA. Och hade långtråkigt.

Senaste veckorna har vänt upp och ner på hans liv.

Han är visserligen fortfarande arbetslös men hans röda almanacka är fulltecknad.

Allt för att han blev förbannad på att han inte längre kunde betala tv-licensen.

Andreas Erholdt förbereder sig hela veckan för varje måndagsdemonstration. Han går själv i tåget och manar på massorna med slagord mot försämringarna av den sociala välfärden. "Jag kan acceptera sänkt ersättning men bara om vi först erbjuds jobb", säger han.
Foto: mats strand
Andreas Erholdt förbereder sig hela veckan för varje måndagsdemonstration. Han går själv i tåget och manar på massorna med slagord mot försämringarna av den sociala välfärden. "Jag kan acceptera sänkt ersättning men bara om vi först erbjuds jobb", säger han.

Om jag träffade Andreas Erholdt på gatan skulle jag aldrig gissa att han var ledare för Tysklands senaste massrörelse.

Hållningen är kutryggig. Handslaget slappt. Han utstrålar minimalt självförtroende och en stor blyghet. Ser oftare ner i bordet än på mig. När han pratar mumlar han som om han trodde att ingen ändå är intresserad av att lyssna på honom.

Fast det är folk. Fem måndagar i rad har han talat för en stadigt växande folkmassa på Dom-platsen i Magdeburg. Människor som applåderar, busvisslar och vrålar sitt bifall. Andreas är deras nye hjälte.

En minst sagt osannolik utveckling för en 42-årig järnvägsarbetare som förutom korta påhugg gått arbetslös ända sedan Berlinmuren föll 1989.

Länge accepterade han tyst sitt öde. Ända tills han en dag i juli i år insåg att när Tyskland kraftigt sänker arbetslöshetsersättningen vid årsskiftet har han varken råd att betala tv-licensen eller sitt internet-abonnemang. Något inom Andreas brast. Den blyge, lönnfete mannen förvandlades till en ilsken tjur.

- Jag fick nog, slår han fast.

- I dag får jag 530 euro i månaden (knappt 5 000 kronor) i arbetslöshetsunderstöd. Från 1 januari bara 331 euro. Det går inte att leva på.

Han tillverkade en affisch i A-4 format. En granne gjorde 100 färgkopior. Budskapet var enkelt: demonstrera mot nedmonteringen av välfärdsstaten. I dag är det andra som drabbas men i morgon är det ni som blir av med välfärden.

Andreas hade ingen aning om hur initiativet skulle tas emot.

- Jag visste att jag inte skulle stå där ensam på måndagkvällen den 26 juli, säger han småleende. Mina båda systrar hade lovat att följa med.

Första måndagen kom 600. Andra 6 000. Tredje 14 000.

En ny massproteströrelse var född. Symboliken undgick ingen.

Hösten 1989 drog måndagsdemonstrationer i gång i grannstaden Leipzig. Den gången var målet DDR-diktaturen. Folk ville ha mer frihet och välstånd. De hade fått nog av ett alltmer misslyckat kommunistiskt och socialistiskt experiment där de själva agerade ovilliga försökskaniner. På några veckor spred sig protesterna över hela DDR. 100 000-tals gjorde det tidigare otänkbara: tågade öppet mot kommunistledarna.

Statschefen Erich Honecker ville sätta in trupper mot demonstranterna. Jag såg dem själv stå på bakgatorna i Leipzig beredda att slakta massorna den 7 oktober 1989.

Men andra i ledningen satte stopp. Från den stunden var regimens öde beseglat. En dryg månad senare föll Berlinmuren och med den en dramatisk epok i Europa.

Men Västtysklands löften om guld och gröna skogar infriades aldrig. Fortfarande går en osynlig gräns mellan öst och väst. Mellan rika och fattiga.

Andreas har blivit rikskändis. Kaffebryggaren går varm i det enkla föräldrahemmet i den annars sömniga byn Woltersdorf. Medierna står på kö. Här finns varken ölhall, bageri eller lanthandel. Lekplatsen mitt i byn ligger helt tyst. Bara fågelkvitter och enträgna tuppars galande hörs.

Vi har tagit oss hit på vad som måste vara en av Tysklands i särklass sämsta vägar. Halvt gräsövertäckta kullerstenar får bilen att kränga som en jolle i full storm.

Så uselt underlag finns bara i östra Tyskland.

Andreas bor kvar hos mamma och pappa.

- Jag har inte råd att flytta, säger han men jag får intrycket att han kanske bott kvar i alla fall. Hans gravida syster är inte heller utflugen.

I hörnet i pojkrummet står datorn. Mittemot en stor tv av ett helt okänt märke. Bokhyllan är full av videokassetter med vita lappar längs ryggen där filmtitlarna är noggrant nedpräntade.

Andreas reser sig från den ljusrosa soffan och trycker in en cd.

- Här är mina favoriter, säger han och ser pillemarisk ut.

Ut i rummet strömmar välkända toner av ABBA. Erholdt visslar med. Nöjd med att ha överraskat oss svenskar.

Andreas har varken fru eller barn.

- Som arbetslös är det svårare att bilda familj. Jag är konservativ och vill vara familjeförsörjaren om jag skaffar familj.

ABBA:s "Money, money, money" strömmar ur högtalarna.

- Jag vill absolut inte ha tillbaka det gamla DDR-systemet men allt var inte dåligt. Alla hade ett jobb. Vi måste skapa ett system mellan socialism och kapitalism där alla kan leva anständiga liv.

Telefonen ringer för tredje gången på tio minuter. Andreas stänger inte av musiken, drar bara ner volymen en smula. Kvällen före slutade det inte ringa förrän efter midnatt. Alla vill prata med demonstrationsledaren. Alla vill ha en bit av honom.

- Jag känner mig inte som någon ledare, säger han. Mer som en av dem som går i demonstrationståget. Jag tror det är därför folk kan identifiera sig med mig. Jag tillhör inget parti. Ingen organisation står bakom. Vi är en äkta medborgarrörelse.

Han vill stå kvar med båda fötterna i Woltersdorf-myllan.

När intervjuerna med Aftonbladet, ett holländsk tv-bolag och tyska ZDF är klara tar Andreas Erholdt pendeltåget in till Magdeburg. Med raska steg promenerar han genom den folktomma staden med mediehopen i släptåg. En stor del av tiden med mobiltelefonen mot örat. I andra handen håller han ett fast grepp runt den röda almanackans hårda pärmar.

Vid en oansenlig databutik stannar han till. Ägaren har upplåtit ett skrivbord åt Andreas i rummet längst in. Här träffas den inre kretsen.

När klockan närmar sig 18 fylls det tidigare ödsliga stora torget framför domkyrkan.

Människor kommer med hemmagjorda plakat under armarna som de höjer när de tågar ut på Leibnitzstrasse. För första gången går inte Andreas främst i ledet. Med en megafon glider han in någonstans mitt i.

- Han är äkta. Han har inget behov av att synas hela tiden, säger en av medhjälparna.

De femdubbla leden blåser med kraft i sina visselpipor. Folk pratar med sin granne i tåget, utbyter erfarenheter. Långt från ett tyst första majtåg i Sverige.

Milita Ratensberger är inte ens arbetslös men protesterar ändå.

- Heltidsjobb blir deltid och lönerna sänks. Eftersom folk i öst inte har några pengar att handla för behöver affärerna expediter bara vissa tider. Jag har jobb bara 60 timmar i månaden och tjänar inte mer än 400 euro (en timlön på 60 kronor).

Längre fram i tåget möter jag en dam i 50-årsåldern klädd i en beige dräkt. Hon ser ut som en vd men är arbetslös.

- Jag har sökt över 200 jobb de senaste tio åren men jag är inte ens i närheten av att få något, säger Edeltraod Korsavi och sätter läpparna mot den metallfärgade visselpipan.

- Ena gången är jag för gammal, nästa överkvalificerad. Jag kan och jag vill arbeta men jag får inte. Ändå vill regeringen förvandla mig till socialfall.

Myndigheterna har skickat ut ett 16-sidigt formulär till alla arbetslösa. In i minsta detalj ska de ange vad de äger. Vad för slags bil de kör, hur mycket pengar på barnens bankkonto, vilka möbler, hur mycket i pensionsförsäkring. Hotet är att den som har besparingar först måste använda dessa innan bidrag betalas ut. Just att bli stämplad som socialfall i stället för arbetslös får vreden att koka hos många.

- Erbjud åtminstone ett jobb först innan ni tar ifrån oss vår värdighet, tycker Edeltraod.

Vad kände du när du såg att Andreas Erholdt dragit i gång måndagsdemonstrationerna igen?

Svaret kommer blixtsnabbt.

- Gudskelov, äntligen någon som gör nåt.

Det stora gensvaret går att spåra i en kombination av frustration över att återföreningen inte lett till det utlovade välståndet och ilska över de konkreta försämringarna i arbetslöshetsersättningen, hävdar Roland Roth, professor i statskunskap vid högskolan i Magdeburg.

- Du har ingen chans men ta den, är vad regeringen säger till de arbetslösa. För en tredjedel av de arbetslösa i östra Tyskland finns inga jobb. Inte ens uselt betalda.

I väst hävdas ofta att det är människornas DDR-mentalitet som är problemet.

Att de saknar initiativförmåga och är vana att någon annan tar hand om dem.

- DDR-andan är en faktor men inte kärnproblemet, säger Roth. Inte ens om de arbetslösa östtyskarna flyttar till väst får de några jobb. Där finns redan tre miljoner arbetslösa. Medan Sverige och andra EU-länder monterade ner sina välfärdssystem i lägen med stark tillväxt i ekonomin försöker Tyskland göra det i ett trängt ekonomiskt läge. Det är dömt att misslyckas.

Roth menar att problemen bottnar i en rad misstag vid återföreningen.

Privatiseringen och den totala nedmonteringen av DDR:s industri var ett av dem.

- Pengarna till återuppbyggnaden satsas fel. Det är lättare att få medel till att bygga en rondell än att inrätta en ny tjänst på högskolan.

Sammansmältningen mellan öst och väst, som dåvarande kanslern Helmuth Kohl utlovade, har inte inträffat. Östtyskarna känner sig fortfarande som andra klassens medborgare.

Protesttåget ringlar sig som en orm genom hela centrala Magdeburg. Plötsligt springer några svartklädda ungdomar fram från en sidogata. De tränger sig in i tåget och skriker nazistiska slagord. Sekunderna senare är polisen framme och föser ut dem. En kvinna måttar med sin käpp mot en ung nazist. Den träffar honom löst bakom örat.

I takt med att demonstrationerna växt är det många grupper som försöker hänga på.

En försynt flicka stoppar ett flygblad från anarkistgruppen Attack i händerna på mig. Alldeles intill Domtorget håller DDR:s förvandlade kommunistparti PDS möte.

Tillbaka på torget äntrar Andreas Erholdt med viss möda den provisoriska scenen. Han gör ett fumligt intryck. Händerna håller han bakom ryggen eller slappt utefter sidorna. Men rösten är kraftfull.

- Jag är en av er. Så länge bara jag demonstrerar händer inget. Är vi tiotusentals måste makthavarna lyssna.

Massan exploderar i våldsamt bifall. Andreas lutar sig mot mikrofonen en gång till.

- Jag tar det som att vi ses här nästa vecka igen.

Nya ovationer.

Det har tagit mycket för Andreas Erholdt att övervinna rädslan. Att bli "a man with a mission". Så kränkt och orättvist behandlad känner han sig. Så förbannad på etablissemanget är han.

- Om jag tänker bilda ett eget parti?

Andreas Erholdt ler inåtvänt innan han svarar med en titel från en James Bond-film.

- Never say never. Avgörande är hur mycket de etablerade partierna tar hänsyn till oss.

När vi sedan skiljs är Andreas handslag allt annat än slappt.

Var tredje tysk i öst har inget jobb

Wolfgang Hansson