Deras vardag är mord och våld

1 av 4 | Foto: Krister HANSSON
DE SÖRJER SEDAT Just här mötte tvåbarnspappan Sedat pojkgänget, just här slutade det bråk som började med att några unga män plankade in på badet: en kniv, ett hugg i hjärtat och Sedat dog nästan genast, ännu ett offer för det hat och våld som blossat upp gång på gång i Malmö i sommar. Dådet fick invånarna i Rosengård på fötter: nästan tusen människor samlades runt Sedats porträtt, runt blommorna och ljusen, många höll tal och många kramade och försökte trösta hans unga hustru Violeta och hans treåriga dotter Laura.
NYHETER

Först en serie brutala våldtäkter, knivskärningar och väpnade rån.

Så plötsligt, slag i slag, tre bagatellartade bråk som slutar i bråd död.

Ahmed, 25, skjuts ihjäl efter bråk med isbitar i en nattklubbsbar

Dahod, 52, huggs ner och dör sedan han tagit grannens pojke i örat för att han kastat äpplen

Sedat, 29, får en kniv i hjärtat och förblöder på gatan i ett tumult med pojkgäng

Vad är det egentligen som händer i Malmö, i de fattiga bostadsområden där svenskar sällan visar sig?

Vi har träffat anhöriga till offer och gärningsmän, sett utanförskap, hat, rädsla och hämndbegär, mött människor som inte ser någon väg ut, bara mer våld.

Men också människor som säger att nu får det vara nog, att detta är deras värld och att den bara kan räddas av dem själva.

Edona, 1,5 år, kryper upp i den mörka skinnsoffan. Hon har gråtit en lång stund och tystnar först när hon får sitta ifred med ett fotoalbum.

– Dada, säger hon, vänder på albumet och skrattar åt bilden av pappa som plötsligt är upp-och-ner.

Laura, 3, på stolen bredvid är tyst. Hon ritar ringar med kulspetspenna på ett kuvert.

I fåtöljen sitter Violeta Hahxiu, 22. Mamman. Och änkan – hon blev det den 31 juli, sent på kvällen.

Det hade varit en varm och solig dag. Hela familjen hade varit på Lindängsbadet innan pappa Sedat, 29, åkte iväg till fotbollsklubben Shkëndias lokaler i Rosengård. Han vevade ner bilrutan och gav Laura en slängkyss.

– Jag fick ont i hjärtat när jag såg honom åka, en känsla av att något skulle hända, säger Violeta.

Vid halv nio ringde Sedat och frågade om Violeta gått och lagt sig.

– Jag sa att jag väntade på honom. Jag satte på en kanna te.

Men Sedat kom inte.

– Jag ringde men hans mobil var avstängd. Klockan var över tio.

Just då kom larmet till 112

Tiden: 22.22.57. Stort bråk, en knivskuren på vändplatsen, von Rosens väg 11, Rosengård.

Två minuter senare var tre ambulanser på väg. Vid vändplatsen var det fullt av folk som sprang runt, skrek, pratade i mobiltelefoner. Ingen kunde veta om gärningsmannen var kvar. Polisen syntes inte till.

Efter flera allvarliga incidenter där sjukvårdare skadats och hotats är det förbjudet för ambulanser att ta sig in i upprörda människosamlingar innan polisen ”säkrat” platsen.

Istället för att åka fram till den döende Sedat väntade de tre ambulanserna vid Fröndlichs väg i minst sju minuter innan den första polisbilen dök upp klockan 22.31. Ytterligare sex polisbilar skulle komma snart.

I polisens första rapport från von Rosens väg 11 beskrivs det som liknade ett upplopp så här: ”gängbråk, en död, mycket folk på platsen, minst 100 ... en knivskuren i hjärtat”.

Sedat som varit hela dagen med

Violeta och sina två döttrar på badet hade fortfarande mörkblå badshorts där han låg på marken. Han dog nästan omedelbart – den bredbladiga kniven hade skurit rakt in i hjärtsäcken.

Att ambulanserna väntat saknade avgörande betydelse. Det blev kammaråklagare Bengt Dahlboms slutsats sedan han tagit del av obduktionsrapporten.

På den albanska fotbollsföreningen Shkëndia, som Sedat varit med om att grunda, hade man samlats den där kvällen för att titta på boxning på tv i klubbens lokaler på Rosengårdsbadet.

Föreningen hade fått pengar från kommunen för att förvalta badet under sommaren. Nu var badet stängt på grund av ett tekniskt fel men plötsligt fick några medlemmar syn på ett gäng som försökte klättra in över staketet och ringde polisen som kom för att köra bort gratisbadarna.

Ett par timmar senare, när några yngre killar från klubben var på väg hem, började bråket. Ett annat gäng unga killar stoppade fotbollspojkarna; de var förbannade för att någon från Shkëndia ringt polisen. Fotbollspojkarna ringde till klubben för att få hjälp, Sedat och några kompisar skyndade iväg.

Agim Sopi, en av Sedats bästa vänner i klubben, var bland dem.

– Vi försökte tala de andra till rätta. Vi sa att riktiga muslimer betalar för sig. De svarade ”Fan, tror ni vi är rädda, va”. Sen ringde de i mobilerna. På en minut hade de kallat in en hel armé, säkert hundra vänner och släktingar kom springande.

Hårda ord, en örfil, ett slag, en kniv,

kaos ...

Sedat Hahxiu var död. Men

pappa och lillebror som kommit hem till Violeta ville först inte berätta vad som hänt.

– De sa att Sedat varit i slagsmål och låg på sjukhuset. Jag bara darrade, jag grät, jag skrek.

Till slut fick hon veta: ”Violeta, jag hoppas att du och dina barn kommer att leva länge. Men Sedat, han finns inte mer.”

I precis två månader fick Sedat

leva utanför Rosengård. Den 31 maj sov familjen första gången i sin nya lägenhet i stadsdelen Lindängen, en bit bort.

– Vi flyttar därifrån och så blir han ändå dödad där. Jag förstår det inte, säger Violeta när vi träffas den 20 augusti. Det är dagen efter den stora manifestationen mot våld, skadegörelse och otrygghet, nästan tusen människor som gick genom Rosengård till platsen där Sedat höggs ned.

– Det var svårt för Laura att vara med. Där stod fortfarande pappas vita bil, där fanns ett stort fotografi av honom, mängder av blommor och ljus, människor som höll tal, alla släktingar, alla vänner, alla tårar.

Vid minnesgudstjänsten i moskén ville Violeta sträcka ut armen för att svepa med handen över Sedats huvud för ett sista farväl. Då svimmade hon.

Klockan 18.30 dagen efter landade kistan med Sedat Hahxiu i Kosovo. Violeta följde inte med, hon känner att hon måste vara med på rättegången i Malmö. Se den unge pojken som gjorde hennes barn faderlösa, höra honom, försöka få en förklaring ...

– Sen ska flickorna och jag åka till Kosovo. Besöka graven och hälsa på Sedats föräldrar som aldrig träffat sina två barnbarn.

Violeta Hahxiu kom till Sverige

från Mitrovica i Kosovo. Det var 1990, hon var åtta år. När hon var sjutton mötte hon Sedat första gången, på en fest.

Han bjöd upp henne, han köpte två läsk. Hon hade ingen lust att dansa men han ville att de skulle träffas igen.

Hon sa ”kanske”. Han ringde många gånger, hon sa ”senare”.

– Men så bestämde jag mig, jag ville att vi skulle få lära känna varandra i lugn och ro.

I fem månader var de tillsammans i hemlighet, i augusti 1999 förlovade de sig, i december samma år gifte de sig.

Nu, när hon ska ge ord åt varma minnen, är hon blek i ansiktet, lutar sig fram i fåtöljen och tänder en cigarett.

– Jag älskade Sedat. Jag tyckte så jättemycket om honom. Vi gjorde ju allt tillsammans. Han brydde sig bara om mig och barnen, fotbollen och jobbet.

Yngsta dottern Edona springer

runt på golvet, visar bilden på Sedat och Violeta i familjens enda fotoalbum.

– Dada, säger hon och pussar på bilden.

Fotot är redan kladdigt av hennes fingrar.

Violeta ska börja jobba nu efter mammaledigheten, som kassörska i en matbutik. Edona har fått dagisplats och ska snart skolas in. Laura går redan på dagis.

Framtiden?

Hon har inte orkat tänka på den.

– Det blir svårt för barnen. Hur det ska bli för mig vet jag inte. Helst vill jag flytta härifrån, bara lämna stan. Det går inte att stanna här.

Och hur blir det för Malik,18?</>B

Han bor på Rosengård och var bland dem som bråkade med Sedat vid vändplatsen.

Han säger att han fortfarande är chockad, att han inte riktigt minns vad som hände den där kvällen.

– Jag var ute med kompisar. Det blev bråk.

Mer får han inte ur sig. För polisen har han berättat allt, försäkrar han. Han tog själv beslutet att kontakta polisen, och kom till stationen med sin pappa. Han greps, släpptes, men finns fortfarande med i utredningen.

Malik sitter i en fåtölj i vardagsrummet. Han talar tyst och tittar ofta ner på sin händer. Pappan står bredvid. Båda är allvarliga.

– Nu går jag till skolan och till träningen. Men jag går inte ut på kvällarna längre, säger Malik.

– Det har varit fruktansvärt jobbigt för hela familjen. Jag förstår inte hur vi ska kunna lägga det här bakom oss, säger pappan som också är rädd.

– Jag vågar inte gå ner på gatan om det är bråk. Jag vet hur många som är beväpnade. Jag har känt länge att något allvarligt skulle hända.

Sonen nickar.

– 13–14-åringar bildar gäng. Varje område har ett gäng. Till slut blir det bråk. Droger är vanliga. Och vapen är hur lätt som helst att få tag på.

Malik var själv med i ett gäng, ”det är nästan enda sättet att umgås med jämnåriga”.

– Vi tog oss in i olika uppgångar och hängde där när det var för kallt ute. Vi krossade några rutor. Vi ville visa att vi fanns. Vi gjorde allt för att synas.

Pappa har bott i Sverige sedan han var ung, alltid arbetat, aldrig haft problem med polisen. Han förstår inte det som händer runt honom och han skakar uppgivet på huvudet när sonen ger ord åt sina malande tankar:

– Om ingen gör något åt situationen här i Rosengård kommer det att bli katastrof. Vi blir helt trötta och bara bombar systemet.

Dagen efter Sedats död greps en sextonårig pojke. Han är häktad, på sannolika skäl misstänkt för dråp.

Drygt två veckor efter knivdådet på Rosengård. Nytt larm. Klockan 21.00.45. Ur polisrapporten: ”större slagsmål mellan 20 personer, en person knivstucken i halsen.”

Den första patrullbilen var på plats efter tio minuter, strax efter kom två ambulanser och en akutbil. Det var fullt med folk på platsen och svårt för polisen att urskilja vad som hänt och att veta om gärningsmannen ännu fanns kvar i tumultet eller hade flytt.

Minst tre män låg på marken, knivskurna: en i bröstet, en i halsen, en i benet.

Kaoset fortsatte vid akutintaget

på sjukhuset i Malmö. Klockan 00.31 konstaterade polisen att det åter var lugnt. ”Inga anhöriga kvar eller andra.” Men bevakningen hölls kvar hela natten. Först framåt morgonen, efter flera vittnesförhör, klarnade bilden av vad som hade hänt.

Någon hade stuckit en kniv i bröstet på Dahod, 52. Klockan 21.53 rapporterade polisen att Dahod var död.

Då låg Enver, misstänkt gärningsman, på samma sjukhus, knivskuren i benet.

I en annan säng hans 27-årige svåger, svårt knivskuren i halsen. Enligt polisen var det troligen Dahod som hade orsakat hans skador.

Enver, 38, anhölls på sjukhuset klockan 07.00 på morgonen, misstänkt för mord alternativt dråp. På eftermiddagen anhölls hans svåger, 27-åringen, misstänkt för att ha misshandlat Dahods son.

Allt tycks ha börjat som ett

bråk mellan några barn i sandlådan, ett äppelkrig.

Klockan åtta på kvällen ropade Meryem, 31, på sin 10-årige son från balkongen. Han lekte med kompisar på gården.

– Han skulle till skolan nästa dag, och måste komma in och lägga sig.

När hon fick syn på sin son från balkongen såg hon hur grannpojkens pappa, Dahod, ryckte honom i örat.

Läs fortsättningen:

Katrin Krantz, Bo Lidén