”Här har det blivit alldeles för farligt – jag flyttar norrut”

MISTE SIN MAN - OCH SIN SON Mor och syster vid Ahmeds blomsterhöljda grav på grav på Malmös muslimska kyrkogård som växer sig allt större. Här ligger redan pappan Saleh som blev ihjälkörd av en taxi för sjutton år sedan. – Jag kan inte bo kvar här längre, för mig är detta en sorgens plats, säger Gahzale som förlorat sitt land, sin man och nu en av sina söner.
Foto: Krister HANSSON
MISTE SIN MAN - OCH SIN SON Mor och syster vid Ahmeds blomsterhöljda grav på grav på Malmös muslimska kyrkogård som växer sig allt större. Här ligger redan pappan Saleh som blev ihjälkörd av en taxi för sjutton år sedan. – Jag kan inte bo kvar här längre, för mig är detta en sorgens plats, säger Gahzale som förlorat sitt land, sin man och nu en av sina söner.
NYHETER
"HALVA JAG DOG" Tvillingbroden Bilal och mamma Gahzale, 52, sitter med bilden av Ahmed som sköts ihjäl efter ett bråk på en nattklubb i augusti. – Halva jag dog den där morgonen. Vi var mer än bröder, vi var tvillingar, delar av en helhet, säger Bilal som nu tänker lämna Rosengård, flytta norrut och satsa på brottningen.
Foto: Krister HANSSON
"HALVA JAG DOG" Tvillingbroden Bilal och mamma Gahzale, 52, sitter med bilden av Ahmed som sköts ihjäl efter ett bråk på en nattklubb i augusti. – Halva jag dog den där morgonen. Vi var mer än bröder, vi var tvillingar, delar av en helhet, säger Bilal som nu tänker lämna Rosengård, flytta norrut och satsa på brottningen.

Meryem sitter i soffan i sitt

prydliga vardagsrum. Händerna är hårt knutna i knät, ansiktet stelt. Bredvid henne sitter en väninna. Hennes två döttrar halvligger i en fåtölj. Deras ögon är fästa på mamman när hon berättar om kvällen då deras pappa blev skadad i det stora bråket vid lekplatsen tre våningar ned.

De båda familjernas lägenheter ligger i samma hus, på samma våning. Det är inte mer än 20 meter mellan balkongerna.

– Hans fru stod på balkongen, och jag ropade ”vem är han som slår min son, vad är det som händer?” Hon svarade inte.

En av döttrarna berättade att några av barnen hade börjat kasta äpplen på varandra, någon annan hade börjat, hennes bror hade kastat tillbaka.

Meryem ropade på sin yngre bror, som gick ner för att prata med Dahod.

– Han sa till mannen att han inte ville bråka med honom eftersom han var äldre, han ville visa respekt.

Enligt vittnen tog de båda männen varandra i handen efter ett tag, bråket verkade avstanna.

Här någonstans går sedan alla vittnesuppgifter isär.

Meryem säger att hennes man och bror och en vän till dem satt och drack kaffe när Dahod, grannpappan, ropade på dem ner1ifrån lekplatsen.

Det var, säger hon, efter ungefär en halvtimme, vid halv nio.

– De var sex eller sju, de hade påkar med sig, ropar den äldsta dottern och lyfter huvudet från armstödet på fåtöljen.

Ingen lämnade lägenheten.

Men männen därnere kom tillbaka, till synes obeväpnade nu.

Då gick Meryems make och bror ner.

– Jag sa att de inte skulle, men de sa ”vad kan de göra, det är inget farligt”.

Bråket blossade snart upp igen.

När Meryem ringde polisen hörde hon skrik, kastade luren och sprang till balkongen. En man med kniv kom springande mot sandlådan. Hon rusade ner för trapporna till gården.

På marken låg hennes man och bror som blödde kraftigt ur ett knivhugg i halsen.

– Vi försökte stoppa blodet med skjortor som någon rivit sönder.

Varken hennes man eller bror var beväpnade när de gick ner, säger hon. Var kom då kniven ifrån, den som hennes man ska ha stött i Dahods bröst?

Hon vet inte. Hon frågar sig själv hur allt kunde hända och hur det kunde sluta så illa och riktar anklagelserna inåt: hon skulle aldrig ha sagt till grannen när han drog hennes son i örat.

Pojken har hon skickat till släktingar i Danmark, hon är lika rädd som han för att någon ska hämnas Dahods död.

Rädslan känns i rummet: ingen

vågar gå ut, döttrarna kan inte leka på gården eller gå till skolan, ”vi lever som fångar i vår egen lägenhet”.

– I början ringde alla och folk kom hit. Men när jag blir bortglömd? Jag är väldigt rädd för vad som kommer att hända då.

– Ibland är vi tysta, ibland gråter vi. Vi är som skuggor.

En gång har hon pratat med sin brors advokat och vet att brodern mår bra. Sin man har hon inte haft kontakt med sen hon såg honom den hemska natten på sjukhuset.

Det är inte bara Envers familj

som känner sig hotad. Också Dahods änka och elva barn berättar om rädsla och otrygghet.

När vi är där kommer två poliser för att ta upp en ny anmälan; grannfrun ska ha skrikit åt lille Ahmed från balkongen och dragit med handen över halsen för att han skulle förstå att inte ens han gick säker för kniven, en sån kniv som han såg i det stora bråket, en sån kniv som stacks i hjärtat på hans pappa.

Ahmed, snart åtta år, sitter på

golvet. Runt honom, i soffan och på mattan: kvinnor, bara kvinnor. Det är mamma Kheriah, 43, det är systrar och släktingar och vänner. De är arga och förtvivlade om vartannat och gråter en del. I köket och de andra tre rummen och på balkongen finns fler kvinnor, klädda i svart och huvudduk.

Som allra hastigast skymtar brodern, 24, i dörren, han som fick käken sönderslagen i det stora bråket.

Så fort lille Ahmed ser en chans att få berätta själv vad som hände därnere på gården, vem som kastade äpplen på honom och vem som skrek vad, tystar kvinnorna honom.

Mamman som ändå såg nästan allt och nu inte orkar titta ut mot lekplatsen där Dahods blod färgade sanden mörk sitter mest tyst.

Tamara, 23, får berätta.

– Den här dan var det en flicka som ropade nerifrån att de kastade äpplen på Ahmed och pappa gick ner och när han sa till den andre pojken att sluta med det så svarade pojken ”Va, va, va?” och då blev pappa arg och sa ”Du ska visa respekt för äldre” och så tog han honom i örat, inte särskilt hårt, han drog inte.

Så började det. Grannfruns bror kom ner, Dahods son gick ner, snart kom grannen Enver springande och ville veta med vilken rätt Dahod drog hans son i örat. Starka känslor, hårda ord. Men ännu inga slag. Och inga vapen.

– De skakade hand och det såg ut som om allt skulle sluta bra.

Vad som sedan hände är mer förvirrat. Men Enver och hans svåger och Dahod och hans son och några vänner från varje sida möttes snart igen nere på gården. Ja, ”folk kom springande från alla håll”.

Enligt Tamara var de allra flesta på Envers sida och nu skymtade någon en kniv, kanske var den nerstucken i byxan bakom ryggen på Enver som ett vittne säger, kanske var det en annan man som kom rusande runt hörnet med en lång kniv i handen.

– Det såg ut som ett svärd, lyckas Ahmed få fram innan mamman och systrarna får tyst på honom.

– Det var säkert hundra personer i fullt bråk. Det är inte lätt att veta precis vad som hände och vem som slog vem. Kanske skadade de andra sig själva med kniven? Dahod blev i alla fall stucken i bröstet och han var nästan död när vi kom ner.

För Tamara var pappan en man

som brydde sig om alla barn, både egna och andras, han var respekterad för att han hjälpte alla som hade problem och för att han var rättrådig.

Tamara har själv lämnat Malmö. Enligt henne är allt för jävligt här med knark och sprit och pojkar som tafsar på småflickorna.

– Jag känner att jag andas, men jag känner inte om jag lever. Så är det för mig nu, säger hon när hon står nedanför balkongen, den plats där bråket började, några meter från sandlådan där Dahod dog.

Också Tamaras storasyster är märkt av chock och sorg. Hon håller om sin mamma, har den mörka sjalen stramt dragen runt ansiktet när hon försöker få oss att förstå och det blir alldeles tyst i rummet efter hennes ord:

– De tog inte bort blodet. Jag fick ligga på knä i sandlådan och gräva bort det. Jag har pappas blod på mina händer.

En vecka hade gått sedan det stora bråket på Rosengård, sedan kvällen då 29-årige Sedat Hahxiu dog av en kniv i hjärtat.

Det var natt den 7 augusti och Ahmed, tjugofem, var ute på stan. Efter en runda mellan olika krogar och diskotek hamnade han i bråk på nattklubben Heartbreak. Det gick blixtsnabbt: den andre drog pistol, ett par skott träffade Ahmed och nere vid dörren där folk sökt skydd i garderoben blev han upphunnen och fick ta resten av kulorna.

Larmet kom 04.52.13. Två personer skjutna. En i bröstet. Fem patrullbilar skickades, synen när de kom till platsen var samma som så ofta i Malmö den här sommaren: fullt med folk, hotfullt kaos, upprörda stämningar, skadade, döende.

Mannen som skadade en och sköt ihjäl Ahmed greps snart och är häktad, på sannolika skäl misstänkt för mord och försök till mord.

För Bilal, enäggstvilling till

Ahmed, är det plågsamt att berätta vad han vet om den natten och morgonen fast han gjort det så många gånger och varit, som han säger, ”stark” när han tvingades ta det första budet om dödsskjutningen och när han var med om att begrava brodern och när han nu bestämt sig för att lämna Malmö.

– Den här staden har blivit alldeles för farlig. Här finns ingen framtid. Jag flyttar norrut och satsar allt på min brottning.

Bilal är bland de yngre av nio

syskon i familjen som flydde från Libanon och bodde i många svenska kommuner innan den hamnade i Malmö. Han hade själv struliga ungdomsår.

– Jag blandade droger, jag bråkade, jag hade lätt för att bli aggressiv.

Han tog sig ur ”skiten” för några år sedan. Brottningen räddade honom, säger han.

För Ahmed, hans ”tvillingsjäl” och så lik honom till utseende och sätt att alla brukade ta fel på dem, gick det sämre. Fängelse ett par gånger. Nu hade han äntligen bestämt sig för att satsa hårt: lämna drogerna, ta körkort, hitta ett jobb.

– Vi träffades den där natten.

Men vi skildes vid tretiden. Jag trodde att Ahmed skulle ta sig till behandlingshemmet där han bodde efter att ha suttit av det senaste straffet på anstalten i Fosie.

Folk på Heartbreak har berättat för Bilal vad som hände: bråket började med vinande isbitar, fortsatte med att Ahmed slog glas i huvudet på den andre, och att denne då drog pistolen.

För Yousef, äldst av bröderna, var det en avrättning.

– Han tömde magasinet i min bror fast han redan låg ner och var skadad. Han dömde Ahmed till döden. Han borde få samma dom själv.

Bilal hämtar ett foto på Ahmed. </>B

Mamma Gahzale, femtiotvå, tar det i handen. Hon sitter ensam i fåtöljen, en kvinna som förlorat bit för bit av sitt liv. Först sitt land, sedan sin man Saleh (han kördes ihjäl av en taxi för sjutton år sedan) och nu: Ahmed, den älskade odågan till son, han som ”bara satt inne och aldrig hann komma ut för att börja sitt liv”.

– Jag kan inte bo kvar här. För mig är detta en sorgens plats, säger hon och börjar be. Hon sitter kvar i stolen, hennes förstörda knän gör att hon inte längre kan böja sig ner på mattan.

Vi andra, några av barnen, svärsonen, en vän, är tysta.

Bilal säger att känslorna den

där morgonen på sjukhuset när han skulle se sin bror död kommer att stanna i honom för alltid.

– Det var stearinljus i rummet och några människor som sa att de beklagade sorgen och en läkare som berättade att han hade dött snabbt.

– Halva jag dog den där morgonen för vi var mer än bröder, vi var tvillingar, delar av en helhet.

På den muslimska kyrkogården

som växer sig allt större nära Ringvägen och Rosengård, ligger nu både pappa och son i familjen.

Yousef grävde graven till Ahmed, lade ner hans svepta kropp och vände hans ansikte åt rätt håll.

Medan mamma och syster och bror står tysta vid Ahmeds blomsterkulle kan Bilal inte låta bli att dra med oss runt på kyrkogården och peka på andra träskyltar och gravstenar:

– Ni ser: så unga! Så många unga!

Det bär han också med sig när han nu lämnar Malmö: här är så lätt att hamna i gäng, i missbruk, i bråk med vapen, i fängelse – eller i jorden.

Fotnot: Meryem, Enver och Malik

heter egentligen något annat.

Här har nio av tio utländsk bakgrund

Katrin Krantz, Bo Lidén