Nej, det kommer bara att bli värre

Lena Mellin om den förödande utanförskapen

NYHETER

Det är inte konstigt att Sedat, Ahmed och Dahod blev mördade.

Sverige hade bestämt att det skulle hända.

lena mellin
lena mellin

Formeln för att skapa rädda människor utan framtidshopp är enkel. Ta ett bostadsområde som är lagom fult och otrevligt. Befolka det med människor utan valfrihet.

Enbart med dessa enkla åtgärder har du skapat problem. De kan utan större ansträngning förvärras.

Se till att de boende i området lever skilt från resten av samhället. Både geografiskt och kulturellt. Chansen att de då, om de kommer från ett annat land, lär sig mer än bristfällig svenska är nästan obefintlig.

Ett effektivt utanförskap har grundlagts, barriären är skyhög. Tentaklerna in i det vanliga Sverige där folk arbetar, sportar och påtar i trädgården blir få, om ens några. De nätverk som är förutsättningen för att få jobb, inkomst och en förankring i samhället är svaga eller obefintliga.

Så här ser det ut på många håll i Sverige. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av en rad politiska beslut, medvetna och omedvetna.

Problemet accentueras av att det, grovt förenklat, finns två karriärvägar för killarna i förortsgettona. Antingen ger de järnet i skolan och blir så inihelvete duktiga. Gymnasiet, högskolan, hela den borgerliga världens dörrar står vidöppna. Kulturell mångfald – javisst. Men bara för dem som liknar oss andra.

Eller också blir de kriminella. Det är ett sätt att skaffa pengar, prestige, brudar. Att bli någon som märks, som står ut.

Det kommer att hända igen

Gissa vilket som är enklast om man bor tolv personer i en tvåa och ens föräldrar bara talar dålig svenska? Betänketiden är en halv sekund.

Morden i Malmö började med bråk om skitsaker. Ingen kan riktigt förklara varför de urartade. Men det gjorde de och jämsides med hopplösheten och utanförskapet fanns knivar och skjutvapen. Kombinationen ledde till katastrof och det kommer den att göra igen.

– I tjugo år har jag bott i Afghanistan när det varit krig – och så var det krig här också, säger Halima Qaitmass i Rosengård.

Utvecklingen går, precis som Halima säger, i fel riktning. Det blir värre.

I början av 1980-talet jobbade mer än tre fjärdedelar av alla utlandsfödda svenskar. Förra året var det 60 procent.

Bostadssegregationen ökade under 1990-talet, gettona blev ännu mer getton. De invandrade svenskar som klarar sig bäst är de som flyttar. På de mindre orterna är det lättare att få jobb och barnen klarar sig bättre i skolan. Nätverken finns.

Sedat, Ahmed, Dahod och deras familjer betalar priset för en totalhavererad integrationspolitik. Tyvärr var de inte de första. Och de blir inte de sista.

Läs mer

Tidigare artiklar

Lena Mellin