"Barnens själar fixade ihop oss"

Kay Pollak om sitt nya liv, sin nya film och mirakelmötet med hustrun

1 av 3 | Foto: lotte fernvall
lycklig nästan jämt Regissören, föreläsaren och författaren Kay Pollak säger att han har lärt sig att välja lycka i stället för olycka. Han bestämde sig för att inom ett år hitta kvinnan att leva med resten av sitt liv. Det gjorde han - och här intill berättar han den "sanslösa historien" om hur det hände.
NYHETER

På 80-talet stred regissör Kay Pollak som besatt för en tung film om ett fosterbarn.

Han ville förändra världen.

Och han blev trött.

Han började i stället söka - lycka.

Då vågade han även möta en kvinna att fråga: Får jag bli pappa till dina ofödda barn?

Nej, han är inte bitter. Efter 18 år i kylan har Kay Pollak gjort en ny film, en rosad film. Han vinkar in oss från balkongen och ljuv stråkmusik hörs från arbetslyan i Sundbyberg, en trivsamt sliten tvåa med udda möbler. Tapeten bär märken efter nyss avripen tejp. Här satt handlingen till bioaktuella "Så som i himmelen" uppsatt i form av pappersark, scen för scen. Nya små lappar sitter uppe på väggen, recensionerna: "Helt magiskt", "En film att älska".

Den här gången höll både tidsplan och budget. Till skillnad från den förra filmen ("Älska mej") om Sussies ankomst till en fosterfamilj. Den hade skandalrykte redan före den försenade premiären 28 februari 1986.

Publiken svek och Filmsverige vände honom ryggen.

- Det är ingen idé att göra film, kände jag då. Men jag kan inte vara uppgiven länge. Så jag bestämde mig för att göra något som var bra för mig, att gå dit där jag mötte välvilja. Därför har jag varit ute och föreläst.

Vad gav det dig?

- Värme, vänlighet, uppskattning. Jag har föreläst länge, ända sedan mina tidiga filmer "Elvis! Elvis!" och "Barnens ö" har jag varit ute och pratat om hur vi är mot våra barn. Och den som fått ut mest av föreläsningarna under alla de här åren är kanske jag. Sakta har jag vågat värdera mig högre och känna mig tacksam för den jag är. Alltför många människor bär tyvärr känslor av att de inte duger.

Hur ändrar man det?

- Det är en jättefråga. Särskilt kvinnor har inte fått lära sig att värdera sig högt, tror jag. Vilket är den djupa orsaken till att de accepterat arbetsförhållanden andra aldrig skulle gå med på, inom vården till exempel. En människa som värderar sig högt skulle gå i protest.

Har du gått i terapi också?

- Nej, men jag har gått olika utbildningar och kurser, och läst mängder av böcker. Nu kommer vi in på enorma grejor. Vem bär ansvaret för om mitt liv blir i olycka eller lycka? Svaret är: bara jag. De flesta av oss är så fruktansvärt tränade i offertänkande, att allting alltid beror på någon annan. Men man kan inte ändra andra människor, bara sig själv och sitt eget synsätt. Herregud, så många jag försökt ändra. En hel värld har jag velat ändra! Och man blir väldigt trött. För man kan inte, det går inte. Det är att välja olycka.

Hur menar du?

- Det har blivit så tydligt för mig, att jag kan välja lycka. När jag gjorde "Älska mig" var det kamp, jag simmade uppför floden. Jag lärde mig att gå med strömmen i stället, öppna mina händer, se vad som kommer till mig och var det bra sa jag ja.

Och då träffade du din fru.

- Ja, den historien är sanslös. Vi träffades på en dans, på Stampen. De stänger klockan ett, och vid midnatt en lördag sitter jag hemma i Sundbyberg och känner: jag måste dit. Fast det tar en halvtimme att åka dit. Men jag måste, kände jag. Där stod en journalist som intervjuat mig en gång, han presenterade mig för en kvinna och jag visste genast: herregud, där är hon.

Vad kände du?

- Pang, det är hon, ingen annan. Jag hade aldrig känt så, aldrig varit så säker på någonting. På måndagen sökte jag upp henne på hennes jobb och efter en vecka frågade jag: Får jag bli pappa till dina ofödda barn? Vet du, sedan dess tror jag att det finns en högre makt, vad det nu är. Och så tror jag " (skratt) att det var barnens själar som fixade ihop oss. Så att de skulle få födas.

Hur vet man?

- Jag vet bara att det var första gången jag kunde säga "jag älskar dig". Rakt ut, och mena det, till hundra procent. Det är otroligt fantastiskt, och när vi fått problem har det alltid gått att komma tillbaka till den punkten. Till säkerheten: det är vi.

Men hur vet man säkert?

- Jag vet bara att jag var färdig som man att säga detta. I botten hade jag även ett beslut att inom ett år skulle jag hitta kvinnan jag vill leva med resten av mitt liv. Så vad är passion och vad är ett inre beslut? Det vet man inte, och det spelar ingen roll. För där började ett nytt liv för mig. Det kom tre nya barn, jag föreläste, vi var mycket tillsammans. Hon slutade som journalist och arbetade tillsammans med mig. Hon har varit med om att arbeta fram manus till den här filmen, vi byggde det under nästan ett år: jag, Carin och min syster Margareta.

Hur är det att jobba med sin fru?

- Det har alltid varit min dröm, att man och kvinna är som två hästar som drar tillsammans. Som arbetar och har barn och hem tillsammans. Att få vara en man som inte bara går i väg till ett jobb någonstans.

Varför handlar din nya film om en kyrkokör?

- Min fru sjöng i kör, jag brukade hämta henne och åka dit en halvtimme i förväg för att lyssna. Och jag tänkte att detta är en bra metafor för mänskligheten. Unga, gamla, män, kvinnor, tjocka smala " som gjorde sitt bästa. Så jag började nosa mer, läsa, åka ut till körer som finns överallt i alla hålor.

Vad fångades du av?

- Glädjen. Den var oemotståndlig. Det som djupast intresserade mig var det som händer då och då: att klockan stannar, tiden stannar - och alla är helt lyckliga. Gunnar Eriksson, en känd körledare, har formulerat det "heliga ögonblicket" som det kallas. När människor gemensamt upplever att ingen rädsla finns, man står precis som den man är ämnad att vara. Det är en universell längtan.

Hur ser den längtan ut?

- Det handlar om det som kan hända mellan spelarna på en fotbollsplan, mellan två människor, mellan scen och publik. Eller i en kör. Varje man och kvinna som älskat med någon de verkligen tycker om vet. Det inträffar då att man ser in i den andres ansikte och aldrig är hon eller han så vacker och man är helt befriad från negativa tankar. Tiden stannar. Alla sinnen förenas. Det är det heliga ögonblicket.

Vad driver dig som filmare?

- Att fånga det autentiska uttrycket - det som är på riktigt. Fullständigt sant och äkta.

Hur gör du?

- Det handlar om att skapa trygghet. Så att skådespelarna kan bli helt närvarande och utan rädsla. Det är bara det som är " liv. Det är de ögonblicken som räknas, som vi kommer att minnas. De andra kommer vi att snabbspola.

Men hur gör du?

- Ta Conny, hustrumisshandlaren i filmen. Jag provfilmade olika män, alla var duktiga på att vara förbannade. Men Per Moberg satt här, och på två minuter gick han direkt på rätt känsla och blev en liten pojke som gråter. Riktiga tårar, alltså. Jag kallar det att skådespelaren ger mig tillåtelse att gå tillsammans till en särskild punkt. En punkt de måste hitta i sig själv, som är mycket smärtsam. Om förtroendet finns, då är det lätt.

Somliga har sett religiösa symboler i din nya film.

- Så kan jag inte se det. Gud vet jag ingenting om. Jag är inte religiös även om jag tror på ett högre medvetande som är kärleksfullt. Men skulle Daniel i min film vara Kristus? Så har jag inte tänkt. Jag ville berätta om en människa som gör ett skifte i sitt liv och lär sig älska vanliga människor i en liten by. Den handlar om att människor kan vara lyckliga tillsammans, sluta fördöma, ha roligt, göra det de älskar. Ungefär som min egen resa, det jag själv lärt mig.

För 20 år sedan ville du förändra världen och berätta om utsatta barn, vad vill du nu?

- Hmm. Den här filmen talar snarare om att livet är fantastiskt. Men att vi måste ta ansvar för vår egen lycka. Nu vill jag berätta sådant som ger livskraft. För det är bara det som behövs.

Dina tidigare filmer behövs väl också?

- Jo. Åtminstone jag behövde dem. Jag var besatt av det. Uppenbarligen identifierade jag mig med barnet. Det har tagit lång tid att ta mig ur den känslan.

Är du lycklig nu?

- Nästan jämt. När jag gör film får jag öva maximalt, måste jag säga. För man är en grupp som vill uppnå något fantastiskt, och har någon slarvat med något så att man kanske inte uppnår hundra procent, för tåget går och man har inte råd att stanna inspelningen " ja, då blir jag helt galen. Då kan jag inte leva upp till allt jag försöker lära ut (skratt).

Vad är det finaste beröm du kan få?

- Att det är roligt att arbeta med mig. Att det är bra att jag inte ger mig. Sakta har jag vågat värdera mig högre och

känna mig tacksam för den jag är. Han presenterade mig för en kvinna och jag visste genast: Herregud, det är hon.

Det här är jag

Kay Pollack om...

Kerstin Weigl