"Jag väntar ännu på ett svar"

Mikael tog sista bilden på Estonia

1 av 3 | Foto: MATS STRAND
VÄRLDSBERÖMD Sittande på den sjunkande Estonia, tryckte Mikael Öun av ett par kamerablixtar - som en nödsignal. När filmen framkallats fick han veta att han fotograferat en medpassagerare, Janne Aser från Estland. Bilden såldes över hela världen. Pengarna den inbringat har Mikael Öun skänkt till estniska barnhem.
NYHETER

Kameran är rostig inuti och det var länge sedan den fungerade.

Närmare bestämt tio år.

Med den tog Mikael Öun, 44, den sista bilden på Estonia.

En bild som kom att kablas ut över hela världen.

- Jag såg aldrig att det satt någon där, jag skulle bara blixtra på hjälp, säger Mikael Öun.

Vi sitter i höstsolen utanför huset i Norsborg, söder om Stockholm. Katten Bonita sträcker vällustigt ut sig i solskenet på trappen.

Mikael Öun jobbar kvar som utvecklingsingenjör på Scania i Södertälje - precis som då.

Han är lugn och rationell - precis som han var den där natten. Det - och slumpen eller turen om man så vill - räddade hans liv.

Mikael Öun var en av de 137 som överlevde Estonia. Och han är en av dem vi minns. Många har kanske glömt hans namn, men minns honom som mannen som tog Bilden.

Den saltfläckade och halvt förstörda bilden på esten Jannu Aser, sittande i sin flytväst på Estonias köl, ögonblicket innan en jättevåg ska svepa iväg både honom och Mikael Öun ut i det kalla, mörka vattnet.

En stund senare ska det 155 meter långa fartygets akter stå på botten - medan fören sticker rakt upp.

Mikael Öun ska aldrig glömma den syn han ser när han senare sitter i öppningen till räddningsflotten. Mot skenet av månen som tittar fram mellan molnen ser han bara bulben, utbuktningen längst fram i fören på Estonia, avteckna sig.

- Den bilden har etsat sig fast. Jag minns månskenet, säger han.

Trappräcket lossnade

Den här varma och milda höstdagen känns den stormiga natten på Östersjön väldigt avlägsen. Tio år har gått och minnena har börjat blekna. För Mikael Öun, som varken förlorade någon nära anhörig, vän eller arbetskamrat i olyckan, gick livet ganska snabbt tillbaka i vanliga gängor.

- Jag tänker sällan på olyckan i dag - jag tror att det är bearbetat, säger han.

Men när han börjar berätta är det precis som om han är där igen, den där natten till den 28 september 1994.

Han hade varit i Estland med en hjälpsändning i en lastbil han fått låna från Scania. Han berättar hur han ligger och sover i sin hytt på fjärde däck när han vaknar av en kraftig duns. Fartyget har slagsida, sängen reser sig på fotänden och i hytten faller allt huller om buller.

Han bestämmer sig omedelbart för att ge sig i väg ut och ta reda på vad det är som händer. Den lilla automatkameran av märket Olympus stoppar han i fickan, liksom sin lilla blå väckarklocka.

När han en stund senare sköljs i väg av vågen tappar han flytvästen, men kameran och väckarklockan ligger kvar i fickan.

I dag finns väckarklockan på Sjöhistoriska museet. Visarna har stannat på två minuter över midnatt - det var då klockan föll i golvet och batterierna ramlade ur.

När Mikael Öun kommer ut på fjärde däck ser han alla människor. Han ser - men han hör aldrig - att de skriker. Han börjar springa uppför trappan mot sjunde däck, klängande i mitträcket som är fritt.

- Precis när jag kommer upp lossnar trappräcket bakom mig och många rasar ned. Då har fartyget 45 graders slagsida.

Mikael Öun kommer ut på däck, drar på sig en flytväst och ser hur folk kämpar med livbåtarna. Han bestämmer sig för att avvakta och vara beredd på vad som ska hända härnäst. När Estonia lägger sig på sidan kliver han över relingen och ut på det liggande skrovet.

Sittande grensle över en fena tar han fram sin kamera. Han har ingen tanke på att ta några kort - men med hjälp av blixten tillkalla hjälp. Han ser ljusen från två fartyg, riktar kameran mot dem och trycker av. Det är då han, helt ovetande, tar de två bilderna på Jannu Aser.

Även han ska överleva.

Kände ingen dödsångest

Precis som Mikael Öun ska han en stund senare ha turen att att hitta en räddningsflotte i havet och lyckas ta sig upp i den. Men det får Mikael Öun veta först senare, när den vattenskadade filmen har framkallats av polisen och bilden av den då okände mannen på skrovet publiceras i tidningar världen över.

- Jag behöll bilderna för mig själv först, jag tycke de var så dåliga, säger Mikael Öun.

De pengar bilderna har inbringat, hittills 50 000-60 000 kronor, har han skänkt till barnhem i Estland.

Trots att han var så nära döden, så länge, kände Mikael Öun aldrig någon dödsångest, vare sig där han satt på Estonias sjunkande köl eller under de långa timmarna i räddningsflotten, med vatten till midjan.

- Jag var så fokuserad på situationen, på att klara mig. Det var hela tiden självklart. Därför hade jag ingen tanke på mina anhöriga eller någon dödsångest.

Ringde hem till mamma

I flotten hade han sällskap av elva andra, däribland chauffören Christer Eklund från Sollefteå och Magnus Lindström från Ludvika. Två av de tolv dog i flotten - en tredje klarade sig ända tills räddningen kom, men dog i helikoptern. De andra räddades ombord på Silja Symphony.

Där somnade Mikael Öun, medan hans familj hemma förtvivlat väntade på besked. Hans hustru Marita och pappa Elmar åkte till färjeterminalen i Värtahamnen. Dit kom också hans barn, Maria, Martin och Madeleine, då bara 6, 5 och 4 år, i taxi tillsammans med personal från daghemmet.

Mikael hade lämnat sitt namn - men beskedet att han levde nådde aldrig de anhöriga och när dagen gick utan ett livstecken, hade familjen nästan gett upp hoppet.

Det blev Mikaels mamma Viola, som satt hemma och vaktade telefonen, som fick ta emot beskedet - av Mikael själv, via en telefon ombord på Silja Symphony.

- Är det verkligen du? frågade hans mamma.

För att intyga att det verkligen var han rabblade hennes son sitt personnummer - då kände hon till sist igen hans röst.

Det är enda gången nu tio år efteråt som Mikael Öun får tårar i ögonen.

- Det var det mäktigaste, säger han.

Medan vi har suttit i solen och pratat har Maria, Martin och Madeleine under stoj och glam kommit hem från skolan. När Martin, då bara 5 år, den där dagen äntligen fick veta att hans pappa levde rusade han glädjestrålande ut bland de anhöriga på färjeterminalen och ropade så att alla skulle höra:

- Pappa klarade sig!

"Varför hände det?"

I dag är han och hans syskon snart vuxna.

Mikael Öun var tillbaks på jobbet på Scania redan måndagen efter katastrofen.

Även om han i dag sällan tänker på det som hände, har han inte kunnat lämna Estonia bakom sig.

- Jag tror inte att jag kan släppa det förrän olyckan är förklarad så att alla är nöjda.

- Varför hände det? Den frågan har jag ännu inte fått något svar på.

Kerstin Nilsson