”Ingen ville tillverka min flotte”

NYHETER
Foto: Foto: ANDREAS LUNDBERG

Eftersom jag sysslat med fartyg och konstruktioner och seglat mycket förstod jag snabbt vad som höll på att hända. Jag har kapsejsat förr och var inte säsrkilt skraj. Jag var ensam på min flotte och såg många flottar runt mig som låg upp och ner i vattnet.

Tillbaka i mitt vanliga liv igen satsade jag en miljon på att konstruera en räddningsflotte som var självrätande. Men det fanns inget intresse för att producera den, liksom det saknades intresse i haverikommissionen för mina upplevelser. Jag lyckades tjata mig till en träff med ordföranden men mina iakttagelser från katastrofen och tankar om vad som egentligen hänt kom aldrig med i någon rapport.

Myndigheter och politiker har agerat som pappskallar och det är ett hån mot de döda, de anhöriga och oss överlevande.

De första månaderna gick jag till psykolog, inte för att jag ville utan för att jag blev rekommenderad det. En sak lärde Estonia mig: att ta vara på livet och nuet. Nu unnar jag mig mycket mer tid med min hustru, mina två tidigare barn och de båda barn som var nästan nyfödda då för tio år sedan.