- Jag vill få ro att sörja

De här dagarna åker Anita ut på landet - ensam

FÖRLORADE NIO ARBETSKAMRATER När Anita Persson-Flygare drogs med av en våg ned i havet hann hon tänka: "Jag kommer aldrig att få se mina barn igen." Men hon kom hem till maken Per och barnen. Tre av dem är med på bilden: Moa, 29, Sanna, 17, och Anton, 11. Och så barnbarnen Cornelia, 7, och Saga, snart 5.
Foto: BJÖRN ELGSTRAND
FÖRLORADE NIO ARBETSKAMRATER När Anita Persson-Flygare drogs med av en våg ned i havet hann hon tänka: "Jag kommer aldrig att få se mina barn igen." Men hon kom hem till maken Per och barnen. Tre av dem är med på bilden: Moa, 29, Sanna, 17, och Anton, 11. Och så barnbarnen Cornelia, 7, och Saga, snart 5.
NYHETER

Just de här dagarna, runt den 28 september, flyr Anita Persson-Flygare ut på landet. Där vill hon vara ensam sin sorg, "ett svart hål i hjärtat".

- Jag tänder nio ljus och jag pratar till mina kamrater som dog därute på havet och jag gråter.

Så har hon gjort i alla år efter katastrofen. Hon behöver tystnaden och stillheten därute.

Annars finns tryggheten hos maken Per, barnen, barnbarnen, hunden Tonga. Och hos arbetskamraterna, de nya och inte minst de båda som också lyckades överleva Estonia: Rolf Sörman och Nebosja Grkovic, Roffe och Nenne.

De var tolv som åkte, alla på korttidshemmet för utvecklingsstörda vuxna, på Södermalm i Stockholm.

Anita, 48 år nu, tyckte inte om att åka båt. När stormen ven, vågorna slog och Estonia krängde var hon rädd.

"Det här är slutet"

- Jag borstade tänderna när båten krängde till och fick första slagsidan. Jag hade bara min sidenpyjamas som jag hade fått i julklapp, men det fanns ingen tid för tvekan: jag klättrade mot dörren, genom korridoren, uppför trappan. Det var krossat glas överallt och massor med folk. Jag fick syn på en av mina arbetskamrater, vi var tillsammans på däck och hjälptes åt att snöra på oss flytvästar. Då kom en våg och tog henne framför mina ögon, själv lyckades jag hålla mig fast till nästa våg.

Anita slog in i plåten, försvann ner i havet, sjönk. Hon hann tänka, och hon minns det som ett förtvivlat men ganska lugnt konstaterande:

- Jaha, så här blev det alltså. Det här är slutet. Jag kommer aldrig att få se mina barn igen.

- Sedan kom jag upp till ytan, såg en massa flottar och människor som skrek förtvivlat. Jag simmade bort därifrån, bort från paniken, bort från den där jävla båten. Jag såg när hon sjönk och det var hemskt och vackert: stor och vit i stjärnornas sken gled hon ner och försvann.

På flotten fanns sällskap: Sten Jolind, Tönu Tönniste, två unga ester - och en man som inte talade, kanske redan död.

- Vi hjälptes åt att hålla värmen och humöret uppe. Jag hade virat ett rep runt, runt vänsterarmen. Jag tänkte att om jag sitter fast ordentligt så hittar de mig - även om jag dör.

Tiden på flotten - vatten upp till halsen, vågor som ständigt sköljde över, kylan - minns Anita som "det verkliga helvetet". De såg andra färjor men ingen verkade upptäcka dem.

Räddade av ytbärgare

Till slut, det var gryning, stannade en helikopter ovanför flotten. Ytbärgaren Johan Larsson gick ner och hissade upp dem. Första anhalt blev finska Utö och för Anita är bilderna i huvudet som "från andra världskriget".

- Vi lades på ett traktorsläp, det kändes som vi låg ovanpå varandra.

Anitas arm var illa tilltygad, hennes kropp kraftigt nerkyld. Hon fick varma, bylsiga kläder och yllestrumpor storlek 48 och fördes till sjukhuset i Mariehamn. Där har hon hälsat på senare för att tacka "den fantastiska personalen". På torsdagskvällen flögs Anita tillsammans med Sara Hedrenius till Huddinge sjukhus.

En kick att ha överlevt

Men nu ville hon hem till Pelle och barnen. Anton var bara ett år, men Sanna, 7 år, förstod vad mamma varit med om:

- Hon vågade inte ta i mig, hon ville att jag skulle läsa sagor hela kvällen, hon grät och grät.

I början levde Anita Persson-Flygare "som i ett vakuum, som på en annan planet". Men hon var snabbt tillbaka på jorden och på jobbet. Verksamheten måste byggas upp igen, de utvecklingsstörda tas om hand.

- Det praktiska jobbet, att Roffe och Nenne som varit med om samma fasor fanns vid min sida och att jag fick bli ett stöd för anhöriga till mina döda kamrater - allt det hjälpte mig. Och jag måste erkänna: ibland kände jag det som en kick att jag överlevt.

- Sedan blev det värre. Det har varit många mörka år, floder av tårar, ett hål av sorg.

Att få "pusselbitarna på plats", att få veta exakt vad som hände och när, har varit viktigt. Saker som varit förträngda har lockats fram. Men det finns fortfarande spår som hon inte riktigt kan "komma åt".

Kroppen bär på minnen

- Det är som om själva kroppen bär på minnen. Jag känner det vid midnatt: om jag går och lägger mig då kan jag inte sova. Och jag känner det när 28 september närmar sig. Då åker jag bort med min sorg.

Gårdagens artiklar

Bo Lidén