Hårdare tag och mindre resurser går inte ihop

NYHETER

Justitieminister Thomas Bodström har ett besynnerligt sätt att tala.

Jag har vagt registrerat det förut men blev på allvar varse fenomenet förra helgen, då Bodström hördes i etern stup i kvarten av skäl som vi alla känner till.

Jag grubblade och kom till sist på vad som var så konstigt.

Bodström saknar frasering i sitt tal. Han håller sig varken med betoningar, pauser eller upp- och nedgångar i talets tonhöjd och styrka, vilket leder till att man aldrig fattar var i hans framförande en mening - en tanke - börjar och var den slutar. Bodströms röst skiftar aldrig i intensitet eller rytm, vilket befriar den totalt från känsla. Justitieministern andas hastigt mitt i ett ord, i övrigt rinner talet ur honom jämnt och färglöst som uttunnad majsvälling.

Thomas Bodström låter helt enkelt som en färdigprogrammerad robot och när en robot säger "jag är mycket upprörd" brister lyssnaren i skratt.

Så mycket annat har Bodström emellertid inte malt ur sig om den senaste tidens kaos i kriminalvården. Han har framför allt varit upprörd över att den borgerliga oppositionen började tala om hans avgång i stället för att iaktta dekorum när en fångvaktare svävade i livsfara i samband med att den tredje spektakulära rymningen på kort tid från ett av landets fängelser ägde rum. Men litet upprörd har han nog också varit över att rymningarna har kunnat inträffa.

Jag tror Thomas Bodström ska stänga av roboten med alla dess upprörda ord och göra en kraftansträngning i stället, en kraftansträngning att tränga in i kriminalpolitikens komplicerade och motsägelsefulla materia.

När de borgerliga kräver Bodströms huvud på ett fat i anledning av den senaste tidens rymningar är de ute i ogjort väder. Om en myndighet missköter sig kan ministern inte göra så mycket annat än att byta ut myndighetens chef. Det har Bodström nu gjort. Exemplet som statuerades 1987 med justitieminister Sten Wickbom som avgick efter Stig Berglings rymning var ett misslyckat exempel, vilket Ingvar Carlsson har påpekat i sina memoarer. Den inflammerade atmosfären kring rättsväsendet efter mordet på Olof Palme ledde till ett felslut.

Ett för Bodströms ställning betydligt allvarligare problemkomplex gäller frågan om kriminalpolitikens innehåll. Sveriges kriminalpolitik har inte hängt ihop på åratal och Bodström är inte längre ny på sin post. Han har suttit i snart fyra år.

En förmildrande omständighet för Bodströms del är dock att det inte var han som introducerade den förhärskande kriminalpolitiken. De hårdare tagen mot brottslingar - som innebär att fler fängelsekunder produceras - infördes för över femton år sedan och har faktiskt vidmakthållits av alla justitieministrar oberoende av politisk färg. Oppositionen förespråkar inte någon ny linje.

Det som har hänt de senaste fem sex åren är att kriminalpolitiken har blivit helt osammanhängande.

Hårdare straff har lett till fler intagna under längre tid på landets straffanstalter. Samtidigt har personalresurserna skurits ned på grund av besparingar. Även frivårdens resurser har krympt. Resultatet har blivit en sämre kriminalvård.

Den sämre kriminalvården har i sin tur lett till betydligt sämre rehabilitering bland dem som åker in på straff-anstalterna. Samtidigt som fängelserna i sig producerar en växande skara professionella brottslingar och stamkunder, fylls klientelet på av domstolarna som alltjämt utdömer längre och hårdare straff.

Medan detta pågår ökas inte antalet platser i fängelserna, underbemanningen på anstalterna permanentas, rekryteringen av kompetenta vårdare försvåras, överbeläggningarna sprider sig från den ena anstalten till den andra.

Till sist glappar det i säkerheten när allt mer förhärdade brottslingar möter allt mer fåtalig, illa utbildad och stressad personal. Fängelserna slutar fungera.

Samma dag som rymningarna från Mariefredsanstalten nådde offentligheten berättade medierna att chefen för Kronobergshäktet Lars-Åke Pettersson hotas av åtal. Han har tvingats överträda arbetsmiljölagarna för att i häktet härbärgera alla dem som skyfflas på honom när anstalterna inte sväljer och domstolarna inte hinner med. Pettersson riskerar fängelsestraff.

Kan kriminalpolitikens absurditet illustreras tydligare? Vansinnet har vuxit fram under lång tid och det är inte utan att politiskt ansvar kunde utkrävas av dem som har låtit det ske utan att i tid uppmärksamma vad som pågår.

Yrsa Stenius