Magnus miste hela sin familj

”Jag har levt på att de ville jag skulle överleva”

1 av 2 | Foto: URBAN ANDERSSON
PAPPA TILL TRE Redan efter en vecka bestämde sig Magnus Lindström att inte gräva ner sig i sorg utan att göra det bästa av sitt liv. I dag har han tre små vildbasare som håller honom sysselsatt: sönerna Tinus, Truls och Troy.
NYHETER

LUDVIKA

När Tinus Lindström, 6, blir stor ska han bärga Titanic och Estonia.

Hans farmor och farfar åkte med Estonia.

De kom aldrig hem igen.

Magnus Lindström, i dag 33 år, förlorade sin mamma, sin pappa och sin dåvarande sambo ute på havet – bara han själv överlevde.

– Jag bestämde mig redan veckan efter: antingen gräver jag ner mig eller så lever jag och gör det bästa av livet.

De tre små lintottarna rusar runt som vildar och sjörövare på gräset utanför huset i Klenshyttan utanför Ludvika. Det är Tinus, 6, Truls, 5, och Troy, 3, med ögon fulla av bus och kroppar sprittande av energi.

Här, inte långt från sjön, har Magnus Lindström skapat sitt eget paradis med familjen. Huset köpte han på våren 1995, ett drygt halvår efter Estoniakatastrofen, när han sålt sina föräldrars hus i Grängesberg.

Magnus var enda barnet – och den ende i familjen som överlevde Estonia.

Kvar på fjärde däck var han tvungen att lämna sin mamma, sin pappa och sin dåvarande sambo, Katarina.

– Jag har aldrig känt någon skuld. Jag kunde antingen stanna och dö jag också – eller överleva. Och nu överlevde i alla fall en av oss. Jag ser mycket framåt och gräver inte i det som har varit, säger han.

Över en kopp kaffe i vardagsrummet berättar Magnus Lindström, rakt och osentimentalt, om natten när Estonia sjönk.

– Jag minns i bilder, säger han.

Och den bild som har etsat sig starkast fast är bilden av de tre som stod honom närmast, där i entrékorridoren på fjärde däck – det var sista gången han såg dem.

– När jag satt i räddningsflotten och såg Estonia försvinna förstod jag att de inte kunde ha överlevt.

Låg vaken och lyssnade

Magnus Lindström hade rest på en nöjestripp till Estland tillsammans med sina föräldrar och sin sambo. Efter en dag i Tallinn med sightseeing och shopping och första sittningen vid smörgåsbordet på hemresan, satte de sig i baren en stund innan de gick och lade sig, vid halv tolvtiden.

Magnus kunde inte somna utan låg och lyssnade till vad han är övertygad om var lastbilarna som rullade på bildäck under dem.

När Estonia får slagsida väcker han sin sambo, drar på sig jeansen och mockajackan, men tappar jackan redan i hytten. Han rusar ut och bankar på sina föräldrars hyttdörr i samma korridor på fjärde däck.

”Spring du, klara dig du”

I tron att de andra är bakom honom springer han ut i entréhallen, över det lutande golvet, och uppför trapporna en eller två våningar. Där inser han att de andra tre inte är med – och vänder tillbaka.

Kvar på andra sidan entréhallen och golvet som nu lutar ännu mer står hans föräldrar och sambo och håller sig fast i räcket, medan saker och människor rasar runt dem. Några slår ihjäl sig.

Katarina har panik, hans pappa är apatisk. Magnus ropar åt dem att de måste komma, att de måste ta sig upp – och ut.

Hans mamma svarar:

– Vi kan inte. Spring du, klara dig du!

De orden har hjälpt honom.

– Jag har levt på att de tyckte att jag skulle överleva, säger Magnus.

Han vänder och springer upp för trapporna igen.

– Jag hade inga känslor. Det var som om jag fjärmade av vissa bitar i hjärnan. Jag var bara fokuserad på att överleva. Jag gjorde mitt val – och jag tycker i alla fall att jag gjorde rätt, säger han.

En hand som sträcktes ut i rätt tid räddade Magnus Lindström ut på åttonde däck.

Där möttes han av kaos. När Estonia välte i 90 grader och kommandobryggan slog i vattnet, tog Magnus klivet ut på Estonias sida tillsammans med en estnisk styrman.

En våg sveper iväg dem – bort från det sjunkande fartyget. Innan han sugs nedåt lindar Magnus ett snöre från en flotte runt armen. När han kommer upp igen hör han röster som ropar att han ska vända sig om och simma mot deras flotte. En av dem i flotten är Mikael Öun.

Minnesstunderna en slutpunkt

Efter en vecka hos sin moster i Stockholm återvände han hem, tog tag i allt praktiskt och fortsatte sista året på Högskolan i Borlänge, där han läste programmering.

– Det gick inte så bra.

Visst har han sörjt och haft sina jobbiga stunder, men minnesstunderna för Katarina och hans föräldrar blev en slutpunkt – där ifrån var det bara framåt som gällde.

– Visst har jag grubblat på om jag skulle ha varit envisare för att få dem att springa över det där golvet till trappan. Men det är som i orientering, när du har kommit till kontrollen och stämplat kan du inte ångra dig, du har gjort ditt vägval.

Sörjer farmor och farfar

I dag är Magnus Lindström orderhanterare på ABB i Ludvika. Han och Sara, som han träffade året efter olyckan, har både hunnit gifta sig och få tre barn – de tre små vildarna ute på gräsmattan.

De har aldrig fått träffa sin farmor och farfar – något som speciellt Tinus, den äldste, har sörjt. Han har redan bestämt sig för vad han ska göra när han blir stor: han ska bärga Estonia och Titanic.

Magnus Lindström har aldrig känt behov av att ha någon speciell plats att gå till.

– Jag har aldrig haft behov av att få upp dem ur havet, säger han.

Tidigare:

Kerstin Nilsson