Kubasvensken slår tillbaka

Mehdi Ghezali befann sig i Afghanistan när kriget började 2001. När förhållandena i Jalalabad, staden där han bodde hos en familj, blev för svåra, tog sig den unge örebroaren över till Pakistan. Där greps han och fördes till Guantánamobasen på Kuba.

Det är dit den amerikanska regeringen skickar fångar som den påstår är terrorister, eller personer som man påstår kan ge upplysningar om terrorister.

Kallades för taliban

I media blev Ghezali snabbt känd som "taliban", "misstänkt terrorist" och liknande. Men som boken visar fanns ingen grund för smutskastningen av honom. Ghezali var en religiös sökare som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Amerikanerna la aldrig fram några specifika anklagelser och han åtalades inte. De släppte Ghezali när opinionstrycket från Sverige blev för starkt. Då hade Ghezali varit fängslad i över 900 dagar.

"Fånge på Guantánamo" berättar om godtyckliga gripanden, tortyr, förnedring och sexuella provokationer. Den nu världsbekanta behandlingen av fångar i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad var ingen engångshändelse, utan tycks vara en del av ett större mönster. Men boken är också en sorglustig läsning. På vilket sätt hotade de barn som var inspärrade på Guantánamo supermakten USA?

Basen - ett koncentrationsläger

Guantanamo är ett koncentrationsläger. För många är det chockerande att ett sådant ord förknippas med demokratin USA. Men koncentrationsläger är den bästa definitionen: ett läger där människor spärras in utan rättegång, utan tidsbegränsning, utan att kanske ens veta skälet till att de spärras in.

Utan att kanske ens veta i vilken världsdel de befinner sig. När jag besökte Guantánamo i augusti 2002 sa lägerchefen överste John Perrone:

-De flesta av dem är medvetna om att de är på Kuba.

Det var en kväll när vi stod utanför fånglägret Camp Delta och brisen från havet hade lagt sig och ljuset var mörkt blått och värmen ångade från den steniga marken. I lägret var det tyst. Överste Perrone, en jovialisk herre med lätt för skratt, förkroppsligade den kvällen den skenbara amerikanska öppenheten.

Öppenheten bestod i att de tillät journalister att besöka basen och tala med utvalda militärer.

Men vi fick inte se något av det som besöket gällde. Vi fick inte tala med eller ens se någon fånge. Vi fick inte komma närmare lägret än ungefär hundra meter. Mehdi Ghezali satt i en bur bara några stenkast bort från där överste Perrone och jag stod, men han kunde lika gärna befunnit sig på en annan planet.

Vi journalister möttes av idel välvilja och de militärer som vi fick tala med förklarade hur väl fångarna behandlades. Tre mål mat om dagen. Massor av vatten. Men vid några tillfällen sprack den verbala muren och vi fick en glimt av hur livet var i lägret.

30 självmordsförsök

Jag frågade lägrets läkare, James Radke, om några fångar försökt begå självmord. Han sa:

-Vi har haft ungefär 30 självmordsförsök de senaste månaderna. De har försökt skära sig med plastbestick eller bankat huvudet i väggen och sådana saker. Men de övervakas så noga att de inte hinner skada sig så mycket.

Det var inte för att berätta sådant som Radke hade ställts till vårt förfogande. Order utgick om att ingen militär fick beröra ämnet ytterligare.

I boken "Fånge på Guantánamo" nämner även Mehdi Ghezali självmordsförsöken:

-En fånge i en bur intill mig blev helt tokig av bristen på sömn och började klättra upp på burens nät och skrika. Som jag själv minns var det bara en eller två som jag vet säkert försökte ta livet av sig.

Av de två meningarna förstår man att Ghezali inte använder överord. Det gör hans berättelse desto mer skakande.

Mehdi Ghezali planerar nu tillsammans med sin advokat Peter Althin att stämma den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld för den olagliga interneringen.