"Daniel såg så rädd ut"

Polisen sköt ihjäl Helenes och Christers son inför deras ögon

1 av 3 | Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
DANIELS RUM STÅR TOMT Mamma Helene Franklert Murne, Daniels lillasyster Mirielle och pappa Christer Murne kämpar mot sorgen efter sonen och brodern. Här i hans rum samlas också hans vänner för att få tröst efter den ofattbara dödsskjutningen. Kunde inte fyra poliser ha löst det här på något annat sätt? frågar Helene Franklert Murne.
NYHETER

LINDESBERG

En 33-årig polisassistent sköt Daniel, 22, i magen från fyra meters håll.

Hålspetsskulan slet sönder hans inre.

Några sekunder senare hade en son förlorat livet inför sina förtvivlade föräldrars ögon.

- Han såg så rädd och förvånad ut, min lille krake, säger Helene Franklert Murne.

Daniel Franklert Murne ville förändra världen och var redo att kämpa för det. I höst skulle han läsa mänskliga rättigheter och demokrati på universitetet i Stockholm.

Om några veckor hade han en biljett till Israel. Han skulle vara mänsklig sköld åt palestinska barn på väg till skolan.

När hans eget liv rasade fanns inget skydd. Ingen som kunde hjälpa.

Ändå gjorde hans mamma och pappa allt de förmådde.

-Vi märkte att han blivit förändrad och kunde inte nå honom. Det gick så fort, men vi förstod att han behövde hjälp och vi behövde hjälp för att få honom att fatta det, säger Christer Murne.

Det har gått elva dagar sedan han såg sin son dö.

Daniels vänner kommer och går i huset. De samlas på hans rum och säger att de känner hans närvaro. Det ger dem tröst.

Daniel ler från en tavla med guldgul ram.

Ljus brinner på flera ställen i huset. Blommorna de fått har börjat sloka. En pärm är fylld av brev som strömmat in med goda minnen från Daniels vänner.

-Han var alltid glad och han ville så mycket gott, säger Helene Franklert Murne.

Sonen var intresserad av livet. Han reste runt i världen, ifrågasatte fördomar, funderade. Hans rum är fyllt av böcker om religion, historia och politik.

"Daniel sökte svar"

-Daniel sökte svar, säger lillasyster Mirielle, 21.

I höst skulle de ha flyttat ihop i Stockholm. De var bästa vänner och nu är hon så arg.

-Tänk att poliser inte behöver veta något om psykologi för att få bära ett dödligt vapen. De mördade min bror. Han som stod upp för andra.

Något hände med Daniel hans sista vecka i livet.

Söndagen sju dagar innan skottet föll var han överdrivet upprymd och extremt pratsam.

- Daniel förstod inte vår oro, allt var ju perfekt. Han fattade inte vad som var problemet, säger Helene.

Dagen efter stack Daniel som vanligt till jobbet på ett behandlingshem i Lindesberg. De skickade hem honom efter ett par timmar för att han uppträdde underligt.

- När jag kom hem grät han och var så kränkt, säger Helene.

Nästa dag kontaktade de psykiatrin för första gången, men fick veta att ingen hjälp fanns att få om inte Daniel ville ha den.

När Daniel senare i veckan återvände till jobbet ringde personalen polisen. En patrull kom, Daniel var tillmötesgående och fick skjuts tillbaka till stan.

Ringde sjukhuset

En kväll var Daniel så konstig när han gick hemifrån att Helene och Christer följde efter så att inget skulle hända.

-Han skrek att han visste att vi älskar honom och att han älskade oss, men ville vara ifred. Han sa att han blivit klarsynt.

De ringde lasarettet i Lindesberg och psykiatrin i Örebro, gång på gång. De ringde polisen som sa att Daniel måste göra något för att de skulle kunna hämta honom. Samtidigt blev Daniel allt mer manisk, brysk och oberäknelig.

Kvällen före dödskjutningen gick han med på att ta sömntabletter och vila. Ett par timmar var han plötsligt sitt vanliga jag.

-Vi tittade på fotboll och pratade och jag var så glad för jag trodde allt var över, säger Christer.

Morgonen efter skenade allt. Daniel möblerade om hela huset. Ljuset skulle in, gardinerna bort.

-När vi försökte få honom att inse att han var dålig blev han arg och tog bilnycklarna och stack.

När han kom tillbaka blev det bråk. Han dängde en väska i sin mamma. Föräldrarna lämnade huset, ringde polisen igen och väntade.

- När de kom blev vi så lättade. Nu skulle Daniel äntligen få hjälp.

På trappen stod Daniel med en kniv i vardera handen.

Fyra meter bort, bakom en hög järngrind, stod de fyra poliserna, två med dragna vapen, en med sköld och batong.

Alla skrek.

-Skjut inte, ni skjuter väl inte, bönade Helene och Christer.

En 33-årig polisassistent sköt.

Vacklade och föll

Daniel såg rädd ut. Han tog sig för magen, vacklade och föll. Daniel var död.

- Jag sprang fram och ville skydda honom. Kunde inte fyra poliser ha löst det här på något annat sätt? säger Helene.

Föräldrarna kallar det mord. Åklagaren har skärpt brottsrubriceringen till grovt vållande till annans död. Den misstänkte polisen nekar och har nu semester.

-Vi övergav Daniel när vi trodde att polisen skulle hjälpa oss. Vi kan inte svika honom igen. Rättvisa måste skipas, man kan inte få skjuta ihjäl en ung människa för att han mår dåligt, säger Helene.

Om det finns kraft kvar efter rättegången vill de engagera sig för hur man ska göra om en anhörig blir sjuk utan att själv inse det.

-Man måste kunna få hjälp och ringa polisen utan att riskera att det här händer igen, säger Christer.

Några dagar efter Daniels död orkade inte familjens hund Fridolf leva längre. Han hade njursvikt.

-Vi tror att Daniel ropade efter honom, vi tänker oss att Fridolf följt honom till himlen, det tröstar oss lite, säger Helene.

Han träffades i magen - dog direkt

Camilla Norström