Tillbaka vid sorgens hav

1 av 4 | Foto: stefan Mattsson
Tystnad och förintelse En bil ligger kvar i vattenbrynet utanför det som tidigare var Laguna Beach Resort, semesterparadiset i Khao Lak. Nu är området nästan helt utplånat.
NYHETER

Leif Persson från Halmstad ska bada i havet på lördag. Så har han beslutat denna torsdag. Han lägger handen på hjärtat och säger; ”Jag börjar få frid.” Nu har han skickat sitt barn till Sverige. Sonen Mats är hemma, och därmed känns det möjligt för Leif att utlämna sig åt havet utanför Phukets kust, sänka ner kroppen i vatten, som han gjort så många gånger förr.

Vi står i fyrtioåttagradig sol vid ruinerna av Theptharo Lagoon Beach. Havet är mörkblått i det vita ljuset, lockande, gåtfullt, stilla. Jag djupandas, jag gör det varje gång vid stränderna de här fyra dagarna, bröstkorgen går som en blåsbälg, luften far längst ner, det smärtar i kilen mellan revbenen, jag får inte nog syre. Det är inte bara hettan.

TURBO står det på hårtorken i mitt rum, men ute knarrar en mumlande bris, som duger att torka ögonbrynen med. Heltäckningsmattan sviktar och kassaskåpet gapar utan lås. Pearl Village är ett flott storhotell lite lätt på dekis som haft den sagolika turen att förbli välbelagt. Eftersom ambassadör Jonas Hafström är bekant med den schweiziske ägaren öppnades ett generalkonsulat här.

Det var hit till Pearl Village som förtvivlade svenskar kom, i jakt på hjälp som först inte fanns. Överhuvudtaget.

Och nu kommer de tillbaka, i hundratal.

Återvändandet kommer att fortgå länge, länge. Varje dag kommer nya.

De kommer med spadar, inställda på att gräva fram sina älskade.

De kommer med hoppet; mitt barn lever, jag vet, jag känner det; mitt barn finns i djungeln.

De kommer med inspelad musik, textblad och vill ta farväl vid havet.

Och de kommer med huvudet kokande av minnesbilder, som de vill sortera på plats, vad var det egentligen som hände?

Så många ljud. Det är aldrig tyst i Thailand. Morgonen den andra dagen vaknar jag med lätet av en kvinnas gråt, inte jag väl? Kinden är torr. Jag sover rätt dåligt här. Drömmer om bilolyckor och försvunna barn.

Ljuden av vardag når mig i sängen medan jag blundande låter dagen komma till mig, morgonen är den ljuvligaste stunden i detta land, kuttret av röster, en kvast som sveper, klirret av porslin, någon vattnar trädgården: ljudet av vatten mot blad.

Vid halv nio är det fullt ös vid frukosbuffén på Pearl Village. Vid den tiden går 90-åriga elefanten Tongbai till jobbet. Hon som visste mer än vi. På morgonen 26 december slet hon loss fotkedjan, dundrade genom poolområdet upp till vägen, utom räckhåll för vågen. Långt innan den kom.

Nu står hon och småstönar och klipper med tjocka ögonfransar längst ner i den stora hotellträdgården. Det kostar tjugo kronor att rida en tur.

Denna dag har jag gett mig själv i uppdrag att återse Laguna Beach Resort i Khao Lak där jag själv semestrade för fyra år sedan. Det är egentligen inte en plats som fastnade i mitt hjärta. Jag minns vår strandbungalow, och att det blåste. Min ettåring bodysurfade. Jag minns trädgården, nästan en djungel. Jag kan höra prasslet vinden gjorde i lövsalen där vi åt frukost och en söt tonårspojke, han tog varje beställning som en överraskning, och med en motfråga: ”Coffe?” Varje morgon, samma häpnad: ”Coffe? And milk?”

Vid lunch är vi där.

Havet är en skön sorgesång. Våginslagets bas, ytans fräsande diskant. Annars är det tyst vid Laguna Beach Resort. Sand och grus, mil efter mil. Och tyst. Förutom min andhämtning, bröstkorgen som vidgas och snörps. En instinktiv reaktion, inför all död och förintelse. Antar jag. Det är inte att jag ”förstår”. Snarare tvärtom. Jag förstår inte att någon alls kan ha överlevt.

Här och nu, med ögats egen vidvinkel, tycker jag mig gå i ett landskap där en atombomb släppts och sopat rent, utplånat allt mänskligt liv och lämnat några träd. Detaljerna äter sig in.

En ljusblå behå svänger sakta i vinden.

En barnbok under ett krossat handfat.

En hemresebiljett bokad till 1 januari – någon skulle ha suttit på planet då, på plats 25 A. Med ledning av fundament efter simbassänger kan jag se hur hotellen legat, men sedan tröttnar jag, känner mig som en inkräktare, det här är inte min plats, inte mina minnen.

Vi är tysta i bilen på väg hem, men riktigt tyst är det aldrig i Thailand: biilstereons trallande ABBA-covers lägger sig ovanpå känslan, vi blundar och jag längtar oerhört mycket efter mina barn.

”Landsmän”, säger prästen Katarina Bäckelin till oss, och de tio kroppparna i kistorna. Hon tycker att ordet kändes mer personligt än ”svenskar” – hon känner ju inte dessa människor i kistorna som ska hem, hon har endast deras namn.

Nästan varje dag vid fem hålls en ceremoni ute vid flygplatsen. Den var först till för de som arbetar, vars ansträngningar lett till att ännu en död människa identifierats, ”fått sitt namn åter”, som prästen så vackert uttrycker det.

Nu är ofta anhöriga med.

Tidig kväll är en annan ljuvlig tid på dagen här, ljuset är mildare, det sticker vagt i skinnet, jag är sömnig, läpparna smakar salt och luften har en lite rökig och söt arom.

Alla dessa kroppar. Den garvade kriminalteknikern Bo Karlström berättar sin första tanke när han såg kaoset av döda kroppar vid templet i december. ”När tar det slut?” tänkte han. För han minns attentatet på Bali 2002, då sista kroppen undersökts, och en kille sa: ”Nu är det slut.” Det var en så ljuvlig känsla av lättnad. Han längtar efter den.

Vi sitter en kväll på stranden, X och ID-kommissionens chef Stig Edqvist, jag äter fisk och antecknar med flottiga händer i skenet av lysröret i ett träd.

Hur kropparna ser ut vet jag.

Vi har varit i templet i Ta Kua Pa dit kropparna först fördes, jag snubblade sånär över säckar där de döda ligger ute i väntan på undersökning. Lukten är som gamla sopor, inte så farlig.

Men bilderna.

Det finns tusentals bilder av döda kroppar vid templet, vid parkeringen där även en matplats ställts upp.

Thailändarna ville inte flytta sina döda, men svenskar och andra västlänningar undersöks vid något som nu kallas Site 2. 1 600 kroppar finns där.

Det är bara en siffra. Men som får en innebörd när Stig detaljerat beskriver arbetet med att ta fingeravtryck och försöka finna DNA i tänder och lårben.

De har ett slags löpande band, med två linjer. Med maximalt flyt kan tre-fyra döda kartläggas samtidigt; tänder, kläder, hud. Kvinnornas livmoder öppnas, även den en informationskälla. Det är svårt med DNA, ingen fattar varför. Från lårbenet har en tre centimeter bit tagits. Nu måste de göra om, på tretusen ska ny DNA tas, nu ska en dubbelt så stor bit sågas ut.

Tretusen människors kroppar.

Tretusen bitar av lårben.

”Nä, bara skit här.” Jag står nedanför ruinerna av hotellet Sea Gull och ser beundrande Mattias Hultin från Räddningsverket och polisen Jan Wallgren fara runt på jakt efter bagage. En svensk man ringde och bad dem leta i hans nu urblåsta rum.

Alla dessa rakryggade killar, med blå blick, svällande muskler. Man måste älska dem. För svetten som strömmar på Jan och Mattias kroppar i deras ansträngning. De är poliser och brandmän. Och så finns präster, begravningsentrenörer, psykologer.

All expertis man kan önska.

De gör allt.

Vi ser Mattias dator, han har kartlagt och lagt in detaljerad information om kustens alla hotellområden, varje hållpunkt har lokaliserats med GPS.

Vi är med Jürgen Clöve och polishunden Bubba, en springer spaniel och en av Sveriges två bästa likspårhundar, när de kartlägger träsk och snår – de har funnit små rester av människor. Stackars Bubba, för sin insats i hettan belönas han med en månads karantän när han vänder åter.

Alla dessa hjälppersoner är i största allmänhet underbara.

De kan rädda sina medmänniskor från vreden, kanske, lindra känslan av övergivenhet hos dem som nu får stöd att bearbeta minnen.

Kanske kan det uppväga känslan av nationellt nederlag, när vi nu inte var varken bäst eller först. Kanske.

Jag träffar även en kvinna som inte vill släta över, som vet hur det kändes när ingen kunde köpa mat åt offren på hemresan från Phuket, för ingen kunde bestämma vem som skulle betala den. För att nämna en detalj. Hon anser att det visst gjort skillnad om regeringen reagerat blixtsnabbt och skickat hjälp någon dag tidigare.

Hon säger faktiskt: ”Det hade gjort en jävla skillnad.”

Svenske kungen kom till Thailand och sa: Jag skänker eder hundra fiskebåtar. Men någon måste köpa dessa båtar. Här kommer Peter Runegrund in i bilden, som fiskarson från Åstol. Han jobbar för Pingstmissionen, bor i Thailand sedan 1988, talar språket.

Vi följer med till Ban Nam Khem, där tragedin är fullkomlig. Halva byn dog. Ett antal fiskare lider nu av en sådan ångest och skräck för havet att de vill sälja och pröva sin lycka som läskförsäljare eller något annat.

– De ger upp sin identitet, säger Peter sorgset. Hans egen pappa sålde på 70-talet, en lång familjetradition bröts.

För kungens pengar köper han nu Thawatchai Jeamjumnongs båt, och trebarnspappan Wai Saetae är glad. Jag frågar Wai hur han känner för fisket och han rycker på axlarna:

– Det är mitt levebröd.

Ingen familj i Ban Nam Khem gick fri. Halva byn dog. Flera tunga fiskebåtar står kvar inne på gatan.

I skolan Ban Bang Muang dog 51 av 600 barn. Lika många blev föräldralösa. De ritar tsunamin, detaljerat. I klara, läckra pastellfärger.

Leif fumlar med ett ljus för sin son. Han har en dotter kvar i livet.

Han är obegripligt hårt drabbad: på väg från Halmstad till Phuket för att undersöka ett tips om det saknade barnbarnet Noah, dog även hans hustru i hans armar. Hennes kroppspulsåder brast. Sedan reste Leif ensam till Thailand, och har lagt pussel.

Det finns en bild: nygifte sonen Mats Nordin och hustru Maria skickade mms på juldagen, en bild av av tvåårige Noah. Pojken står utanför en bungalow. Med den bilden, och med kartor, har Leif besökt och studerat Theptharo om och om igen.

Och tänt sina ljus.

Det är lätt att tala med Leif. Han tycker om tanken på att det hjälpt honom att hans hustru var thailändska. Att han inte ser lika oförsonligt på döden som många andra svenskar han möter.

Han kliver energiskt runt i hettan.

I släptåg har han Per Svanberg, bäste vän till Mats. Han filmar.

Även Per rör sig kraftfullt, stegar upp, talar om jordmån och kraftmätning: ”Titta på armeringsjärnen, de är avklippta.”

En stund blir vi stående, då hinner känslan ifatt. ”Vilken bröllopsresa Mats fick”, säger Per. Sedan går han undan.

Leif ser på havet. Han vill koppla av nu, släppa taget lite.

Hustruns släktingar öser kärlek och omsorger över honom.

Han tycker, i likhet med Per, att delar av Khao Lak kunde lämnas orörd. Så att vi alla kan se tsunamins verk med egna ögon.

Men kan vi stoppa tiden?

Tre månader sedan. Eller 90 dagar. Det är en tid. Jag kan tycka att den stått stilla. När jag ser Khao Laks kust de här få dagarna. Förintelsen.

Men tiden gör något med oss.

Med tiden har de drygt etthundra svenskarna som arbetar på Phuket byggt en perfekt fungerande organisation.

De rör sig sakta. Jag hör skratt från poolen. I matsalen diskuteras inköp. Några gör sig redo för hemresa. UD:s pressansvarige Lars Georgsson packar ett litet buddistiskt altare där goda andar kan flytta in, och stenar att lägga på matsalsbordet i sommarstugan. Allt fler bara måste få i sig en hamburgare.

Ett lite nostalgiskt tonfall smyger sig in: ”Tänk när vi jobbade 22 timmar om dygnet på rent adrenalin.”

Det var tider.

Tiden ska läka oss. Det lär finnas tid för vrede, tid för accepterande, tid för nyorientering. Men jag vet inte. Kan man se så schematiskt på människan?

När jag ser Lars Hartzell finklädd i vitt knäfalla framför och omfamna kistan med sin älskade Lindas kropp, som ska flygas hem, och vet att han även förlorat sina barn. Det är här, och nu.

Då har tid ingen mening.

Jag möter en kvinna som vänt åter, hon förlorade sina två barn, och har tagit farväl av dem vid havet.

Vi resonerar lite sansat kring det, men när jag frågar om tiden framöver, då ser hon bara förvirrad ut, vad menar jag, något ”sedan” finns inte, ansiktet rämnar:

– Jag har ju förlorat min framtid.

Tillrättaläggande

Honorärkonsuln ägare till Pearl Village

I dag har tre månader gått sedan tsunamin. 544 svenskar dog på Phukets stränder. Nu är en tid av resande. Döda flygs hem. Anhöriga och vänner flyger ner för att se, återse, lära och sörja. Aftonbladets Kerstin­ Weigl och Stefan Mattsson återvände till paradiset där över hundra svenskar fortfarande arbetar med tsunamin offer.

Kerstin Weigl